Det har varit ett par dagar av soligt väder och frisk luft.

Jag klagade inte när jag sprang 15km terräng på Öxnehaga i Söndags eftermiddag.

Även om det kunde varit förlåtligt att klaga över den domnande högerfoten sista kilometerna.

Men det problemet blir helt klart bättre av stretching.

Speciellt om man kör höftböjaren, bäckensymmetri och ompositionering av bäckenet.

Ska försöka bygga ihop något system ihop med naprapaten nu på måndag.

Verklighetens väder var idag annars en riktig blysubba.

Regn och blåst hör inte hemma på tio i topp om man säger så.

Men ändå rätt go känsla att snöra på sig skorna lämna hjärnan hemma och bara gå ut och köra sina 5 tusingar sen är det bra.

Jag är helimponerad av vinden som bara kan vara så förnedrande, rakt i ansikten .

Men jag gjorde en fuling och sprang tusingarna på samma sträcka så jag hade bara motvind på 2 av 5 intervaller så det får väl ses som överkomligt.

Formen var väl ingen jublande succé men jag körde inte total max heller.

Dom gick på mellan 3.40 och 3.46 och det kändes hyfsat.

Måste finslipa tekniken.

Vi var ett gäng som körde 400m intervaller på Vistavallen 1 maj.

Allt för att hedra socialismens offer.

Vi körde 8st och det som var mest givande var att Adam hade en liten kamera(inte mycket större än en bilnyckel).

Kameran filmade våra steg och jag måste höja min stegfrekvens markant.

Om jag minns rätt så var Arvids fot nere i backen i 16hundradelar medans jag låg på 23.

Fokus ligger nu på att öka stegfrekvensen och luta mig mer framåt.

Hitta en takt på minst 180steg i minuten.

Jag tror att om jag kan få upp stegfrekvensen så kommer mitt löpsteg att korregera sig markant.

Jag hoppas att vi kan få ihop någon film på det här när inte verkligheten är emot oss.

Nu måste jag hänga tvätt.

Hasta luego norawa.

Jag är i helt värdelös.

Som vilken annan människa som helst.

Det yttersta problemet är att jag har blivit förkyld, enträget förnekat det hela och kört med dårens envishet rakt in i närmsta bergvägg.

Istället för frälsning i nangijala blir jag gåendes här på jorden snorandes likt värsta tänkbara förnedring.

Jag har träningsuppehåll men vilar inte utan bockar av andra ting på denna evighetslånga livslista.

När febern kryper på stannar jag inte hemma och kryar på mig i sällskap med Von Triers mästerverk utan jag jobbar utav pliktkänsla och framförallt brist bättre vetande.

Nu börjar tiden bli knapp och kroppen är inte mycket att skryta med längre.

När jag lugnt begrundat min ytterst pinsamma situation kommer jag fram till att jag är en idiot.

Definitionen av idioti är att göra samma sak igen och hoppas på ett annat resultat.

Börja bygga ifrån grunden.

Det jag måste göra denna gången är något riktigt grundligt.

Jag måste börja bygga riktigt ifrån början om jag ska stå smal och hungrig som en jakthund i slutet av Maj.

Utan att andas kan du glömma det här med löpning.

För att strypa min iver att springa snabbt direkt och ge kroppen en vecka av lugn träning kommer jag träna alla pass under denna vecka andandes genom näsan.

Detta är mitt vapen att lägga band på mig själv och apostlahästarna.

Det är faktiskt så att näsan är till för att andas med och munnen att äta med.

Näsandning är en riktigt bra grej då man lär sig att andas mer med magen och ifrån diafragman istället för bröstet.

Det gäller att andas så effektivt som möjligt under tävlingarna och inte kippa efter andan efter dom tuffa stigningarna.

Näsandning fuktar och rensar luften och borde vara det naturliga sättet man ska andas på.

Under nästa vecka ska jag öppna munnen igen och andas in genom näsan och ut genom munnen det man på yogaspråk kallas eldandning.

När ni möter mig på Vista Kulle vägen med fullt öppen mun då vet ni att det är intervaller som gäller.