ÅRETS…

… låt: Vår tid – Lars Winnerbäck

…pass: En spontan löprunda i tidig vårsol som landade på 27 kilometer två dagar innan min heltidssjukskrivning var över. Där och då kände jag att livet var tillbaka.

…lopp: Stockholm Marathon. Förutom ovan nämnda pass hade jag inget över 20 km under våren. Men i bilen upp till Stockholm som blivande åskådare kändes inget mer självklart än att skicka in en spontanare dagen innan. Det blev en fin sightseeing till Söders höjder. Det som hände sen under de sista 14 kilometerna var barnförbjudet, men stärkande.

…mest oväntade: Arvids 3,41 på 1500 meter.

…lag: Ölmstad IS under höstsäsongen i division 4. Från tvärsist till säker mark på nio omgångar.

…prestation: IK Vista serieseger i division 4.

…bok: Klenoder, Anders Bengtssons och Johan Orrhenius samlade texter från Offside.

…framåtrotation: Undertecknad ut från Gränna-bussen efter att ha firat nytt division 4-kontrakt lite för hårt.

…coach: Palle tar coachning till nya nivåer. Som när jag körde stakmasinsseedningslopp i ÖIS-gymmet. Uppmuntrande. Hård. Kravställande. Och vattensprutande. Bara att öppna munnen.

…tyngsta: En hel del tyvärr. Men närmast i minnet när min hund fick somna in.

…förhoppning: Att allt blir bättre 2024.

Vi hörs på andra sidan!

/RD

Bara några dagar kvar av året, sen vänder vi blad. Jag tycker det är på sin plats att göra en kortare summering. Mitt löpår började i Santa Pola. Jag åkte dit i ganska risig form efter några veckor med covid, December 2022. Började lägret med ett 30 kilometer långt långpass i bergen första dagen och kände livet återvända. Därefter fick jag fruktansvärt ont i benhinnorna. Det är lätt att vara efterklok men jag vet inte om jag ångrar den där långa rundan i bergen ändå. Det är ett sånt där pass man tar med sig länge i minnesbacken.
Jag gjorde några okej pass där nere i värmen men problemet med benhinnorna kvarstod. Jag har aldrig tidigare känt av det men kan nu intyga att det suger stenhårt.
I slutet av mars åkte jag till USA och stannade där i 4 veckor. Ambitionen på förhand var att tävla i slutet av vistelsen men formen var fortsatt risig pga olika åkommor med kroppen. I USA kände jag dock att benhinnorna började bli bättre och det gick att springa en rimlig volym varje vecka.
När jag kom hem därifrån sprang jag Landsjön runt på 38:28, den tredje snabbaste tiden någonsin runt sjön. Dessutom solo i lite kassa förhållanden. Jag fick känslan av att det där banrekordet nog ska gå att lösa en vacker dag.
Därefter följde en rad lite mindre lyckade resultat. Men de ska in i protokollet också givetvis. Oftast är det så för min del att det krävs några tävlingar innan resultatet börjar komma.
För att göra en lång summering kort vill jag säga att hösten har sugit riktigt hårt. Diverse småskador och förkylningar har gjort att jag inte tränat alls som jag velat. Försök till bra alternativ träning har genomförts, men ni vet hur det är. Tillslut tröttnar man på det också. Kanske bra med en paus för det mentala.
Faktum är att mitt senaste resultat är från Victorialoppet 15/7.
Men nu på söndag, årets sista dag, lutar det åt att jag vänder på steken och får in ett sista race: Sylvesterloppet i Göteborg.
Trots en sugig höst är detta året mitt bästa rent resultatmässigt, det jag främst tar med mig är:

1500m – 3:41

3000m – 8:07

5000m – 13:53

Det blev alltså nytt PB på tre distanser. Ambitionen är snygga till siffrorna ytterligare något under nästa säsong.
Det största smolket i bägaren är att jag fick bryta loppet på SM. Jag var i ruggigt bra form och kände att det fanns en chans för en riktigt fin placering. Men tyvärr sa kroppen i från, och det var egentligen där som problemen började som gäckade mig under hela hösten.

Den korta summeringen blev ganska lång, men det är ju som vanligt frivilligt att läsa.
Jag passar på att önska gott nytt år

/ örnen

Vi tar en bild från ett tillfälle då mustaschen var välansad och t-shirten nytvättad

Orsa-Grönklitt visar sig från sin bästa sida i jul. Gott om snö, kallt, nysnö gnistrade månsken och alla spår är uppkörda.

Thulevagns-dragandet är bra träning för benen. Inte minst i kärv nysnö. Det behövs ingen vidare hög fart för att hjärtat ska få sitt.

Igår kväll klarnade det upp och fullmånen kom fram. Pannlampan blev överflödig. Bristen på stakträning i synnerhet och skidträning i allmänhet överbryggades lite av glädjen att skida fram i månskenet på milspåret i ensamhet.

-OL

Mången tid har förflutit och en ny är på väg.

Vi startar upp den här dagen med lite nostalgi i form av bilder från en svunnen tid. Snart firar Holaveden 10 år. Men vi börjar med julafton.

Ta hand om varandra ❤️