Sten Ljunggrens karaktär, Birger, i Lukas Moodyssons Tillsammans säger det bäst. ”Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam”.

Igår gjorde jag ett gästspel i mitt kära ÖIS igen. Hemmapremiär på gåla. Det slutade med klang och jubelföreställning. 4-0 och ÖIS hänger på i toppen. Det bästa i det är att få glädjas tillsammans. Jag kan lägga mycket värde i att lyckas på egen hand. Efter Vasaloppet fick jag otroligt mycket uppskattning och smickrande ord. Men att få vinna och göra det tillsammans är dubbel glädje. Minst. Det är nåt odefinerbart. En kraft och en lycka som inte kan förklaras. Bara upplevas. Likväl som det i förlustens ögonblick är än tyngre.

I går kväll hyllade vi också en av ÖIS stora. I decennium har Ingvar Stamborg och hans son suttit på träbänkarna på ÖIS-gården. Upplevt division 6. Upplevt division 5. Upplevt avancemang till division 4 och 4 Elit. Åkt över hela Småland trots att vi bara förlorade och åkte ur två år i rad. Sett spelare komma och gå.   Så länge jag levt har han följt ÖIS i vått och torrt. Genom segerns sötma och förlusternas beska. Det är konstigt att tänka sig en hemmaplan och en bortaplan utan Ingvar. Men vi får vänja oss. Segern igår kväll var för honom. Och alla förluster också. För han ändrade inte sin närvaro på grund av resultatet. Vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans. Men vi gör det i alla fall tillsammans.

Over and out.

/RD

Grym bild på Johan Sjöberg, en levande legend som fixade drömgränsen 1 h. Foto:  Andreas Joakimsson 

Mot sjön. Mot smärta för att nå glädje och tillfredställelse. På vägen från Skåne i söndags morse brände jag av några av mina Eldkvarn-favoriter. Många kanske har glömt det sen Plura Jonsson gick all-in på att bli folkkär, men vilken otrolig textförfattare. Men måste man leva det onda livet för att bli den gode poeten och låtskrivaren?

Jag lämnar det obesvarat. Det enda jag vet är att jag spelade Blues för Bodil Malmsten. En låt som igår citerades mer än träffsäkert av en man som egentligen inte bör bli citerad snarare än citeras. Palles andra år som speaker tog Landsjön runt ännu ett snäpp upp. Inget snack om den saken. För varje brustet hjärta lyser en stjärna inatt.

I månader har Holavedens halspulsåder Bloggventilen fyllts av uppslag kring hur årets arrangemang ska lyftas. Alla mina bloggkamrater är involverade stort i detta arrangemang som återigen blev en stor succé och det finns inget annat än att lyfta på hatten. Ideellt arbetande för att såna som jag ska ha möjligheten att gå runt och socialisera i ett par timmar och plåga skiten ur mig i 45 minuter. Jag såg inte mycket av David Nilsson efter att vi lämnat Vistavallen. Men att det var en jättesnackis att han var där gick inte att ta miste på. Många hade kommit dit för att bevittna historia och de lär inte ha blivit besvikna. Banrekord samt en pall under 40 minuter. Det är grymt.

Nu till min egen insats.

Sista veckorna har farten höjts och fått bra genomslag. Jag bestämde mig för att satsa. Egentligen utan belägg för det så bestämde jag mig för att utmana mitt pb från 2014 på 44.13.

1. Ut från Vistavallen som 7e man i rygg på formstarke Erik Holmberg. Kändes som det inte gick i överdrivet uppskruvat tempo trots stjärnglans i topp med både nämnde Nilsson och maskinen Oskar Claesson. 3.30.

2. Adrenalinet från starten la sig en aning och verkligheten kom ifatt. Högbylöparen Wykman anförde klungan och Ikhps Jimmy Iby hördes mest. 3.26.

3.PeterNilsson stod och manade på mot slutet av stigningen som sig bör. Har nog aldrig gjort en bra löptävling utan honom vid sidan av som support och ni som blivit påhejade av honom förstår nog varför. Mot spurtpriset bestämde jag mig för att släppa samtidigt som jag insåg att det var en väl optimistisk öppning. 3.43.

4.Nerför och sen sista stigningen. Vit rök från Vättern och Anton Lund på toppen som support är allt jag minns. 3.46.

5.Utför mot ”bortre lång” som ni vet. Det är väl egentligen här det börjar. Av nån anledning är jag alltid ensam här. Här där det gäller att hålla fart. Men sen har jag väl aldrig varit känd som en taktiker när det kommer till löpning. Antingen för feg eller för järv. Men det blir ju sällan tråkigt. 4.02

6. Försöka driva på, på egen hand när man känner att benen börjar tappa stuns är en konst. Hörde taktfasta steg närma sig. Började ladda mentalt för att hänga på. 3.35.

7. Fredrik Seppas som jag så många gånger förr tampats med gled om och hade Mattias Ossiansson med sig i hasorna. Bet i och hängde på. Men JÄVLAR vad det började ta emot rent ut sagt. 3.45.

8. Riktigt riktigt jobbigt. Hårsmån från att släppa här. 3.42.

9. Släppte Ossiansson i ett par hundra meter vid Lyckås när vändningen bort mot Vistavallen inleddes. Seppas gled ifrån längre fram och vi låg alla inom 30 meter med 10 meters mellanrum. Det är så lätt att hitta ursäkter här men jag vägrade se livet från den sidan och när vi närmade oss 10 km var jag i rygg igen och bestämde mig för att gå om. 3.38.

10. Seppas låg på 75 meters avstånd framåt nu. Och jag vet inte vad jag jagade. Livet kanske. 3.45.

11. Landsjön har jag rundat ett par gånger men ändå fattar man inte att det är så satans långt kvar trots att man skymtar vallen nånstans därborta i horisonten. Det går faktiskt lite uppför innan man kan skåda den på riktigt. Det vet jag alldeles säkert. Och där var jag återigen upphunnen av Ossiansson som tog kommandot in mot målgången. 3.44.

12. Landsjön Runt blev mitt sår och jag blödde en stund i gräset. In som 9a. 45.12.  3.47.

Delvis nöjd med insatsen. Gav allt och lyckades bita i när det som bäst behövdes. Men upplägget var bedrövligt. Lite mer kyla inledningsvis så hade sub 45 varit i hamn. Det som skedde nu var en plågsam död och även om det har sin charm så känns det ju alltid bättre avsluta bra.

Finns förbättringspotential helt klart. Nu laddar vi för Göteborg. Fortsätter på upplägget att köra sällan och hårt. Säga vad man vill om det men det är bättre än sällan och lugnt.

Vi slutar där vi började. Tack för mig.

/RD

Moralen i historien
summan av min text:
Skall du göra samma resa
packa väskan rätt
Souvenirer och troféer
allt har spelat ut sin roll
Fast resan verkar evig
står bonusen på noll
Du har sagt vad du sagt
och du har gjort vad du gjort
Svaret är detsamma
det finns ingen bot

Ja, herregud. Jag var ute häromdagen och rastade benen i ett gäng tusingar på Ledserydsrakan och trots ganska dålig kontinuitet i löpningen under våren kändes det väldigt bra. Men det gör man ju när man sätter på sig shortsen och springer i solnedgången och lyssnar på fågelkvittret. Borta vid ÖIS såg jag ett gäng kids träna fotboll på grusplanen och det väckte så underbara känslor inombords. Börjar tagga för Landsjön Runt nu. Ska bli riktigt kul att tävla igen. Som uppladdning gick jag tillbaka till Amatörerna-bloggen och hittade en riktig klenod. Min story om Landsjön Runt 2014. Året då Arvid Öhrn förnedrade mig och Oskar samtidigt som PeterNilsson och Palle manade på å det grövsta. Så här skrev jag då, för fyra år sedan. Mycket har hänt sen dess kan man konstatera…

Arvid med ett fast grepp om Oskar. Själv låg jag och kved nånstans.

Landsjön Runt börjar och slutar alltid i fest. Oftast i mjölksyrafest. Så även denna gång när vi sprang de 12,5 kilometerna. Det var även folkfest och sedvanligt tjöt på alla håll och kanter. Som det ska vara när man springer en lokal tävling. Utan omsvep kan jag dock konstatera ett par saker innan jag närmare förklarar detta lopps karaktär:
1. Tacka vet jag de där galningarna, en på cykel och en på rullskidor, som skrek fram de sista procenten av de 110 jag utnyttjade idag.
2. Tacka vet jag sträckan Lyckås-Vistavallen. Det är på sådana partier man lär känna sig själv och även…
3. …Arvid Öhrn. Undrar vad han hade på de avslutande tre kilometrarna. (Du kan kommentera här under Arvid.)
4. Tacka vet jag att det är en månad kvar till bataljen i Eksjö och löpformen verkar vara i gott skick.
5. Tacka vet jag att radera ut pers som är äldre än 5 år.

”Vi skulle alltså springa runt Landsjön. Ett varv. Räcker gott och väl. För er som är lagda åt det mer vetenskapliga hållet kan jag meddela att dess kemiska status(exklusive kvicksilver) betraktas som god enligt Wikipedia. Vad nu det skulle ha med den här saken att göra? Nåväl.

När startskottet gick var jag positionerad bakom två Vistalinnen. Öhrn och Sernheim. Och ut från vallen var jag runt en tionde plats. Första kilometern gick fort. 3.27, vilket det brukar göra. Men tempot mattades inte direkt och redan här kände jag att jag var sugen på att ta ett rejält initiativ ganska tidigt. Därmed skulle jag frångå mitt eget jantelagsmantra att invänta att någon annan tar tag i det. I den sista stigningen av tre efter ett par kilometer kände jag mig manad och tryckte ifrån klungan jag gick ihop med. Det blev en lucka som jag trodde skulle täppas till. Målet var egentligen att bara visa mig stark, något som föll ihop som ett korthus senare…

Men än var det inte dags för nåt att falla och till min förvåning märkte jag att jag började ta meter för meter på Oskar Lund, en av de tre omtalade Holaveden-bloggarna samtidigt som luckan bakåt verkade växa. Den andre av de tre Holaveden-bloggarna, Johan Palmér, följde tävlingen via cykel och peppade grymt bra. Han peppade även klungan bakom och jag kunde höra att det tog längre och längre tid mellan hejaropen. I ren entusiasm kände jag hur steglängden ökades bort mot Lyckås – där det ofrånkomliga helvetet börjar.

Där var jag i rygg på Lund, samtidigt som Peter Nilsson, teamchef för lag Ölmstad i Eksjö om en dryg månad, stod redo att hänga på med rullskidor för att försöka ge mig lite extra energi. En annan kille låg i rygg på mig från JOK och så fort vi skulle vända bort mot helvetet tog han ett par rappa kliv förbi och höjde tempot. Och jag som trodde jag var pigg fick ett massivt vedträ rätt i ansiktet. När tempot skruvades upp kände jag plötsligt hur stum jag var. Att hålla stumt brukar vara likhetstecken med stum. Så också denna gång…

“HÄNG I!!!” gormade Peter och jag försökte så gott det gick men JOK-killen och Lund började meter för meter att hänga av mig. Och det var väl här någonstans, med 2,5 kilometer kvar som jag började ifrågasätta min egen existens. Precis som man brukar göra när man passerar Drättinge. Jag uppfattade att Peter började kolla bakom mig med allt längre blickar. Jag ska inte hymla med att jag började undra om exakt vilken sekund jag skulle vara ett infångat byte. Och jag förstod nog innerst inne att han drog en grov lögn när han sa: “Dom plockar inget på dig!” Men den gav mig hopp några hundra meter i alla fall.

Kroppen skrek. Peter skrek. Palmér gallskrek. Men det sistnämnda kom bakifrån. Jag förstod att något höll på att ske. I detta läget hade vi passerat 11 kilometer och jag ville inget hellre än att lägga mig ner och släppa loss den renaste formen av smärta. Bestraffningen från kroppen som hatar huvudet. I detta läget ser man också målet. Det är så förnedrande. Men som om det inte var nog så flög Arvid Öhrn om och texten “IK VISTA” fyllde mitt synfält från öst till väst en halv kilometer från mål. Palmér anade spurtduell och varnade Öhrn för att han nu hade en fotbollsspelare i hälarna. Men den fotbollsspelaren hade fullt sjå med att överleva. Öhrn hade siktet inställt på Lund. Nu handlade det bara om att stappla sig i mål och att om möjligt undvika ännu ett placeringstapp. In på Vistavallen kände jag hur någon var precis i hasorna. Övervägde om jag skulle hota vederbörande för att denne försökte utmana om en spurt 75 meter från mål. Men innan jag ens hann överväga så var även denne man förbi.

In i mål och väl där uppmanade funktionärer att fortsätta framåt. Framåt? Nej, tack men hämta gärna bår och syrgas.

Fem minuter senare reste jag mig upp från gräsmattan och tittade på klockan innan jag la mig ner igen. 44.05. Drygt 50 sekunder snabbare än min rekordnotering från 2008. Äntligen kan jag glömma den där pojkspolingen som sprang på krogar under helgerna och ändå sprang löptävlingar som en absolutist. Likt en regression till spädbarnsstadiet för 25 år sen sprang sedan mor och far och hämtade förnödenheter till sin handlingsförlamade son och när fem minuter ytterligare gått förmådde jag att resa mig fullt ut och till och med le.

Det är så här det är att hålla på med organiserat självplågeri. Alla upplever misären av att vara fånge i sig själv och fortsätta trots att man mår piss och helst av allt vill sitta på en uteservering med en ljummen Newcastle och kedjeröka gula Blend, bara för att det i stunden känns som ett mer hälsosamt alternativ till den självmisshandel man utsätter sig för. Men efteråt tycker man att det är helt underbart och vill göra det igen och igen och igen…

Idag blev det en 10:e plats. Sjukt nöjd som alltid att jag lever och att jag kan utsätta mig för sånt här!

Ni hör ju själva, klockan är mycket och jag börjar svamla. Dags att göra detta svulstiga stycke till kropp redo för ännu en vecka i allmänhetens tjänst. Men först vill jag säga:

Tack till Landsjön Runt och alla dess funktionärer och löpare för en härlig fest! 

Och till Arvid Öhrn vill jag säga:

Det har bara börjat!”

Det blev sås med pizza i söndags kväll…

…men jag hann aldrig dit. Jag är väldigt nöjd med vad som skedde i söndags. Men det var inget mirakel. Man når sina mål om man gör saker och ting ordentligt. I februari åkte jag två fyratimmarspass de tre sista veckorna innan Vasaloppet. Det var nyckeln till den positiva trenden. Men grunden lades i höstas. Och allt förvaltades tack vare ÖIS elljusspår. Jag har inte rört mig sen i söndags. Känner mig seg och sliten. Inget Rallarlopp för mig. Tittar mot löpning men undrar lite lätt vad som händer om man börjar grunda redan i april…

/RD

Ps. I nästa inlägg får ni The story. Den håller på att värkas fram.