När jag värvades för dyra pengar i början av året var anledningarna många till att tacka ja. En av dem var att Holaveden inte bara berättar om det ena sidan av myntet. Inte bara om det rosaskimrande, det underbara och det vackra med konditionsidrott, utan också om det som gör ont. Om ångesten och om den fruktansvärda känslan av att inte vara i form, eller åtminstone där man vill vara.
Jag upplever den andra sidan av myntet nu, den lite mörkare sidan. Då allt går lite trögare än brukligt. Benen har varit som fundament sedan Vasaloppet på grund skada och trots rehab och alternativ träning har kroppen liksom aldrig kommit ifatt. Det blir väl så när man stressar mot ett mål och inte kommer rätt från början. Göteborgsvarvet har verkligen varit ett mål i år. Och det har varit min målsättning att till vilket pris som helst springa världens största halvmara. Jag inser att det framförallt var en sak som fallerade i min jakt på 1.20: Mängd. Man måste ha mängd och mängd med kontinuitet. Jag har satsat mer på fart när jag väl tränat ren löpning och förlitat mig på min grundfysik. Reflektion kolon: Det skulle jag inte ha gjort.
Nåväl. Man lär sig. Jag vill dock slå mig för bröstet lite för att jag ändå åkte till Göteborg och satsade trots att jag innerst inne visste att det till 80 procents chans skulle vara kört. Men! Jag kunde haft dagen. Jag kunde haft mitt livs dag som löpare. Facit var väl lite precis tvärtom. Tung från början (tyngst i elitledet) och när Arvid kom förstod jag hur man skulle se ut om man hade en lätt dag. Inte nog med lovord kan kastas över denne mästare av löpestetik.
Farten höll i 13-14 km. Då kom en clown och sprang om mig på Hisingen. En av de största nederlagen i mitt löparliv. Därefter var det hemskt att vara startnummer 74 och bli passerad av runt 200 löpare in i mål. Har nog aldrig känt mig så tung.
I mål la jag mig raklång och helt förstörd. 2 sekunder senare började två funktionärer rycka i mina armar och påstod att jag måste hålla igång pulsen. Fattade ingenting. Peter Nilsson ringde dock upp efter loppet och meddelade att tårarna var nära av stolthet när han såg min kapitulation.
Åkte hem från Götet och var alltså stolt över att ha satsat. Nu tre dagar senare känns det skönt att det är över. Lidingöloppet blir nästa stora mål. Men jag kommer på allvar överväga start. Närmsta veckorna kommer vara ytterst lugna på träningsfronten. Jag har ingen lust helt enkelt. Så kan löpningen också vara ibland. Liksom Göteborgssonen Håkan Hellström själv beskriver det: Man måste dö några gånger innan man kan leva.
Förra helgen var jag ute och rekade i Varvets hemstad. När Poseidon rundas nästa lördag kommer jag och många andra försöka växla upp alternativt växla ner och köra rakt in i väggen. Allt beror på resan dit. Förhoppningsvis ligger man på gränsen och balanserar och har ännu inte passerat densamma.
Senaste kommentarer