Guldkorn. Promenerar planlöst ut bland träden. Vägen är öppen. Hunden är lös. Skogen breder ut sig. Gran och tall. Harmoni. Jag skulle kunna gå i timtal men det går förstås inte. Istället njuter jag de minuter det blir. Det finns små saker som egentligen är de största. Nu kör vi en ny vecka.

Jag håller på att lära mig att effektivisera. Egentligen tänkte jag be redaktionen om ett lite avbrott från skrivandet på grund av att det är lite mycket nu men någon kontinuitet måste jag ju ha. Så jag ska jobba på även om det kanske inte blir några romaner den närmsta framtiden. Här är det senaste ur bildarkivet.

Det här typiska novembervädret är ju ingen höjdare alltså. Det vet vi ju alla. Bättre var det i lördags när min lillebror tog hand om både brorsbarn och hund på kretsmästerskapet i terränglöpning. Molly har försökt härma Arvids löpsteg ända sedan i lördags. Vilken jäkla tur att hon redan nu försöker jobba bort sluggersteget.

Mycket träning blir det inte. Däremot kör vi viltrunda varje dag jag och Molly. Igår blev det ett rådjur. Vi skjuter dock inte. Vi bara tittar och förundras.

Slängde ut en garderob från sena 60-talet häromdagen. Renovering fortsätter. Hittade adresslappen på garderoben som var aviserad till min nuvarande arbetsgivare för 50 år sedan. Ganska surrealistiskt. Men här bodde han. Grundaren av JKC. Innan han tröttnade på Ölmstad och drog vidare.

Fick ett litet utbrott. Det bara svartnade och sen låg detta utanför fönstret. Men det känns bättre nu…

I fyra veckor har jag prioriterat bort träning totalt. Inte en minut. Resultatet av det är lite skavande ångest över att den måste in någonstans nu igen. Det är nämligen så att det inte funkar att fortsätta helt och hållet på den inslagna linjen. Ibland känns det rent av panikartat i skallen. Det är egentligen mest den psykiska delen av min kropp som tar skada av att vara inaktiv. Inte den muskulära. Men när jag lyfter blicken och ser vad jag gör istället så är det samtidigt svårt att just nu förstå varför jag måste träna.

Mången är de ”livscoacher” som ska ge oss vägledning och tala om för oss att ”du har aldrig ångrat ett träningspass.” Jo det har jag fan visst gjort. Jag har fått svälja en extra gång vid flera tillfällen när jag stressat från jobbet, till förskolan, hämtat Molly kört henne raka vägen till mina föräldrar för att sedan fortsätta till träning eller match samtidigt som hon börjat gråta i samma ögonblick hon förstår att pappa ska åka igen. Jag har åkt och tränat eller spelat och sedan hämtat henne igen. Då har hon förmodligen glömt att jag lämnade henne några timmar tidigare. Men det har inte jag. Det dåliga samvetet har kommit ikapp den senaste månaden. För när min lilla tvååring skriker ”pappa” så fort jag parkerar bilen hemma och springer ut med världens största leende så är det inte träningen jag tänker på i första hand. Det jag kan göra är att förbanna mig själv vid vissa svåra tidpunkter för att inte vara en hurtig nordbo som stiger upp före fåglarna, springer tre mil för att sedan vräka i mig ett dussin med ägg. Men vem vet. Kanske finns det hopp för mig också. Tiden finns ju nån gång på dygnet. Synd att jag inte föddes med egenskapen att omfamna de tidiga morgnarna. Min bättre hälft hade definitivt uppskattat om jag funnit en bra rutin. Hon menar nämligen att jag blir tjurig när jag inte rör på mig. Det har jag svårt att tro.

Men det löser sig alltid.

I lördags avslutades officiellt vår fotbollssäsong på ÖIS-gården. Bastu, mat, dryck och underhållning. Vi fick silvermedaljer för vår andraplats i DIVISION 4 och jag fick den stora äran att motta pris för Nyttigaste spelare i representationslaget. Man skulle kunna säga att jag peakar rent fotbollsmässigt i och med detta. För övrigt innebär vår andraplats i fyran att vi är kommunens 8:e bästa lag och utan att veta bättre så kan jag säga att vi är det lag med flest egenfostrade spelare i topp 8. I sista matchen hade 10 av 15 spelare i matchtruppen ÖIS som moderklubb. Det är, utan att vara kaxig, väldigt unikt. Framför oss har vi J-Södra, HFF, Assyriska, Tenhult, Tord, Haga och Råslätt.

Här sitter jag och skriver just nu. Framför min kamin. Där elden falnar men fortfarande glöder.