Brödet var slut. Jag såg en utväg. Ett samtal senare var jag på väg mot mitt föräldrahem nån kilometer härifrån. Timmen var sen men jag råkade ha på mig träningskläder och smet som av en händelse in i garaget och klämde ur fem rejäla 500-ingar i maskinen. 20 minuter senare: Hemma, tränad med hembakat vörtbröd i näven.

Det är tillfället som gör tjuven sa polisen. Och jag tänkte på det när jag lämnade mobiltelefonen i bilen efter att jag tankat på Vätterleden och stegade in för att köpa på mig lite av en av de onödvändiga laster jag lever med. Men det där kan man ju översätta på flera sätt. Det är kanske tillfället, eller snarare tillfälligheterna, som gör att man lyckas pussla in den livsnödvändiga mjölksyran i vardagen. Ibland är det inte dumt att glömma bort saker. Det ena kan leda till det andra. Det gäller bara göra det bästa av situationen. Ta tillfället i akt. Det är tillfället som definierar mig.

Och på tal om tillfällen. Jag ”råkade” filma de två första intervallerna på Skiergen. Inte för att sedan sitta och njuta av min bländande teknik utan för att experimentera lite. Första femhundringen på motstånd 7: 58 drag/minut. Andra femhundringen på motstånd 10: 52 drag/minut. Logiskt så klart. Men vad gör det med mig som skidåkare? Kanske ingenting. Det var bara en tanke. En annan tanke var att det såg nästan ut att likna skidåkning på ett lättare motstånd.

Och när vi ändå pratar tankar. Är inte tankarna i intervallvilan de mest primitiva som går att uppbåda? Eller vad tänker man på? Man har ju gjort sina vilor. Men det är svårt att peka på vad som rör sig i huvudet. Nå väl. Vi överlever nog idag också utan att fundera vidare på det.

Tankar i intervallvilan.

Sankta Lucia på er. Eller vad man nu säger.

Vi är där igen vänner! Det bubblar i blodet.

1. Poddgrabbarna har spelat in nytt material och själv fick man se exklusiva bilder från ett musikaliskt ögonblick. Podden tar nya vändningar redan i andra avsnittet. Eller så var detta ”off the record”, det vet man inte. En sak är säker i alla fall: Holaveden Podd rullar vidare.

2. Nilssons teorier håller oftast. Min granne och ständiga bollplank som så sent som förra veckan i backen hävdade att anledningen till att Anna Haag aldrig når den yppersta toppen är på grund av att hon tittar för mycket sitt armbandsur. Speciellt i målfållan. Och det kan man ju fråga sig. Undrar vad Gunde Svan tänker om de tiondelar, sekunder och dyrbara placeringar som tappas vid varje klocktitt.

3. Missar Qvarnströms årliga träningsbjudning till Sälen i helgen. Är lite orolig för hans skull. Inte för träningsdosen men hur han ska mäkta med två pass om dagen och samtidigt hinna få i sig hela lådan italienskt vin på egen hand under helgen. Möjligtvis får han ställa in eftermiddagspasset på lördag… Jag tänker på dig Markus!

4. Frågan är när jag ska ta tag i maratonträningen. 7 månader kvar till Stockholm. Hur gör man? Vad krävs? Vad är rimligt?

5. Ost och ölkorv ikväll. Jag svär. Det är det enda ni behöver ikväll.

/Sluggern

För två år sen skrev jag en artikel i Vasalöparen om den nu i media så frekvent omnämnda företeelsen; förmaksflimmer. I och med Charlotte Kallas haveri förra helgen har det ju pratats en hel del om detta. Och även om det måhända låter konstigt att det går att fortsätta att elitidrotta så är det inte alls ett ovanligt problem bland elit och elitmotionärer. Läs och bli upplysta!

Cred Erik Wickström för idé och redaktörskap.

Vi satt och småskojade lite vid eftermiddagsfikat igår. ”Nu blir det arena på Råslätt” sa jag till min far som är årskortsinnehavare på J-Södras matcher och trogen supporter. ”Då ska jag jävlar säga upp årskortet”.

Tio minuter senare kom allianspolitikerna med beskedet att man ska ”utreda”(detta hemska ord) alternativet på Råslätt. Dessutom titta på upprustning av Stadsparksvallen. Jordbroalternativet skrotas helt. Det var för dyrt tyckte dem. Moderaterna hade visst sett notan nu. Eller nåt sånt. Eller så kom de att tänka på att det är val om två år och då kanske det är dumt att vara fiende med sina egna. Eller kanske. Det är svårt att förstå vad de vill. De där politikerna. Men detta förbannade utredande och vridande och vändande håller på att skicka in J-Södra in i en hemsk situation där matcher kan komma att spelas i Borås. Hemmamatcher alltså. Råslätt var väl illa nog. Anledningen till att Råslätt är fel och även Elmiaområdet har ju givetvis med klubbförankring att göra. Ölmstad vill inte spela sina hemmamatcher i Kaxholmen eller Gränna av samma anledning. En nog så viktig punkt. Värd mer än alla kronor och ören.

Själv är jag Djurgårdssupporter så jag borde väl ge blanka fan i hela den här skiten. Men mönstret att konsekvent skita i idrotten eller nonchalera den går igen i vår kommun. När Spira byggdes som bäst under 2008 kom Svenska fotbollsförbundet med nya skärpta krav för elitklubbar i Sverige. Klubbarna hade fram till 2014 att göra rätt för sig. En sexårsperiod. Nu har det gått åtta år. Och fortfarande harvas det fram och tillbaka om att saker och ting ska utredas. I morgon går J-Södras dispens för att spela på Stadsparksvallen ut. Då får de söka på nytt med beskedet till fotbollförbundet att deras kommuns politiker håller på att utreda olika alternativ. För femtielfte gången. Skrattretande. Hånfullt.

Jag var själv på en presskonferens för tre år sedan. Då var det klubbat och klart. Stadsparksvallen skulle rustas upp. Mats Green,den moderate riksdagsmannen numera, sa att kommunen skulle hjälpa till med driften och J-Södras dåvarande ordförande Sune Lantz var nöjd. Tre år senare säger klubbens nuvarande ordförande Mats Tidstrand att man har mer frågor än svar till kommunpolitikerna. Det säger en del om det totala haveriet detta är. Notan och vem som ska hosta upp är givetvis det centrala. Vem ska betala? Ja det är ju vi. Vi som även betalade Spira. Finkulturens högborg.

Men när det kommer till idrott finns det ett stort svart hål i den här kommunen. Nyligen förklarade Hovslätt och IKHP att övriga kommuner springer ifrån i utvecklingen vad det gäller friidrott på grund av att det inte finns en inomhushall till friidrott. IKHP och Hallby vädjade om hjälp för att upprätthålla spår på sina respektive anläggningar där det nuvarande driftsbidraget försvinner fortare än pistmaskinen hinner starta.

Det känns som det pyr ett lätt missnöje från många i vår kommun. Gemensamt har de att de är inom idrottsrörelsen. Frågan är nu till politikerna: Bryr ni er om idrotten?

I torsdags gjorde undertecknad träningscomeback på allvar efter 7 veckors uppehåll. Maxtest direkt för att få en vink om formen. SkiErg 5000 meter.

The point of no return.

Och det gick faktiskt över förväntan. 19.43.5. Över minuten ifrån mitt pers 2 veckor innan Vasaloppet i vintras. Men samma resultat som när jag var som bäst 2013. Det går inte ljuga för maskinen. Och jag älskar att den är definitiv. Nu finns det nåt att jobba ifrån och emot. Nu ska den här kroppen komma i fas igen. Dagen före dagen, alltså den 23 december. Är det ännu ett test. Jultest. Eller Julfest som jag väljer att kalla det. Häng på du också! Spelar ingen roll om det handlar om SkiErg, att springa snabbast uppför Strutsabacken eller simma till Visingsö. Dagen före dagen kör vi Julfest. Ett test på egna villkor. Efter det blir det Julfest. Mitt mål är att kapa 43.5 sekunder på Skiergen. Det är helt omöjligt nästan. Men det är vägen som är mödan värd.

Nu laddar jag för ett gatlopp med Peternilsson på rullskidor. Det blåser. Det är väl så det ska vara nu.

In och lyssna på podden med Hanna Seppas. Grymt bra premiär! Man blir ju stolt som gammal journalist och radioman. I podden nämner Palle en liten dröm han har. Minibuss och brutal backtävling. Klicka på länken nedan och få en försmak. Och ja, givetvis blir det bankett efteråt.