Det hjälper inte ens att jag dricker alkoholfritt till julbordet och beger mig till kyrkan på söndagen. Jag blir bestraffad ändå. Måste vara gamla synder, och då lär väl det här hålla på ett tag.

November blev en snorig historia men december började bra. Ända tills i torsdags. Nu rinner näsan igen, halsen är ett sandpapper och huvudet känns som överhettad PC från -97. Det är bara invänta bättre tider.

Hann med ett trevligt styrkepass kombinerat med backe i onsdags innan allt kom. Kan rekommendera:

5 gånger maxlöp i backe typ 60-80 sekunder.

Joggvila tillbaka och stopp mitt i backen för tre styrkeövningar a’ ca 20 sek.

Joggvila ner till foten av backen. Två styrkeövningar a’ ca 20 sek.

Jobbigt och effektivt men vill man skratta och le finns det andra aktiviteter som lämpar sig bättre. Som att gå på bio.

Förra veckan fick man damma av tävlingsnerver igen i kretsmästerskapet. Det gav fina besked. Inte varje dag man går i mål med nästan närkontakt på Mr Lund. Löpningen har fått en riktig nytändning i höst. Skadan i knät medförde att jag började bygga från grunden och lyssnade noga på signalerna. Vid minsta fel har Skiergen stått som ett lysande komplement. Jag har beåtämt mig nu att jag inte åker mer rullskidor 2017. Jag inväntar det vita istället.

I måndags var jag med om en ny erfarenhet vid Skiergen. Efter mycket om och men och velande efter en helvetesnatt med en son som just insett att han är mörkrädd hade lugnet lagt sig över Ängslundsvägen. Hade dock ett ärende till Bergvik och tänkte passa på att dra lite, samtidigt som jag inte ville nät annat än att bara landa i soffan och invänta John Blund. Hamnade ändå vid maskinen och efter ytterligare velande knappade jag in de klassiska siffrorna 5000 i tron att dra någon slags glorifierad tröskel 20 SEK över pers för att kolla formen.

Första 3000 rullade på riktigt fint utan större kval. Men något gnagde i handen och jag insåg snart att handtaget var på väg av. Strax därpå flög muttern över halva garaget och sekunden senare flög handtaget i golvet. 1500 kvar och i högerhanden endast en ögla att dra i. Jag förpassades mentalt till PeterNilssons hemmabygge där ögla är det som gäller. Den mannen har dragit sina metrar till stacken och jag kan avslöja att han använder denna livsbejakande djävulsmaskin som rehab i jakten på Vasaloppsformen.

Nåväl, det gick vägen. Inser att jag är stabil suv 19 nu. Det gör sig givetvis inte självt men jag klarade ändå ett haveri i den kanske mest kritiska fasen av en femtusing.

Rubriken undrar ni över. Ja, efter lite kvällsjobb är det lätt att sätta i sig en halv limpa vört från Halland. Toppa med ICAs färsigskurna skinka och breda ut Graveleis senap på toppen. Mitt problem är att jag bestämde mig för att ta den fjärde ödesdigra skivan bara för njutningens skull. Nu ligger den och jäser under ytan. Men det får jag leva med.

/RD

Sondre Nordstad Moen. 2.05 på marathon. Europarekord. Norge levererar.

Året 2017 har han satt rekord på alla distanser från 3000 upp till marathon. Hade varit intressant att lyssna till den historian bakom det.

Ikväll kan det bli en historisk kväll. Hela Holaveden på samma startlinje för första gången sen Höredarundan 2016. Efteranmälan för en 40-lapp och 4.3 km självförakt. Det finns inget bättre sätt att möta en tisdagkväll i november.

/RD

Det börjar bli så förbannat tjatigt att ta upp det här med förkylningen igen. Eller prata om november som den jävla skitmånad som den är. Hopp och förtvivlan. Snö och blask och minusgrader och millvär. Formtopp och livskris.

Hela november är bipolär. Hypomanisk och självmordsbenägen i en otäck symbios ackompanjerad av mörkret och äckligt blöta smekande sydostvindar.

I ett försök att liva upp tillställningen skulle vi jaga mil men ännu har jag inte åkt en rullskidsmeter. Det är snor överallt och papperstussar på hög. När den ene somnar vaknar den andre och när ens egna ögon till slut checkar ut vill en tredje gå upp. Jag ser mig utifrån som en vålnad.

Men märk väl, november är på väg att suddas ut nu.

Nu nalkas december. En lång nedräkning och en nostalgisk tillbakablick. Ljus tänds upp och glöggen värms på. Vi går mot nya tider. På andra sidan väntar en ny vår. Något att blicka emot.

Jag vill ta ett beslut, staka ut en riktning, inte bara gå här och vanka av och an i ren slentrian. Jag behöver mål. Jag behöver mäta mina krafter. Jag behöver positiva bilder.

En bra start kan vara att blicka tillbaka på månaden november som en månad som inte var misär, utan månaden då jag suddade ut ett två år gammalt SkiErg-rekord. Månaden då jag nästan kom på pallen i Österbymo. En månad då jag såg Thåström predika om framtidstro:

”Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, låt det goda rulla.”

Jag ska ta revansch på dig november. Vi håller insamlingen öppen i december också. Miljakten fortsätter.

4:a i Jätten Bule Löpet, 4 november 2017.

/RD