Vem är bäst?? Frågan man alltid ställt sig. Vi vet ju i och försäg redan svaret då det bara är en som kan få punktering.

Ägnade kvällen med att studera lite data på Strava. Hur brant måste det egentligen vara för att man ska kunna utmana en cyklist? Kollade lite segment och fick fram följande lista.

Nu är det ju inte riktigt jämförbart då det helt beror på vem som har snabbaste tiden och under vilka omständigheter. T.ex. så är det jag som har snabbaste tiden uppför kleva på löpningen men då körde jag intervaller med en minuts vila mitt i backen så det går nog kapa den tiden rejält. Det verkar som löparna börjar få en chans när lutningen går över 20% och ju längre backen är desto snabbare blir löparen.

Semesterresan i Augusti bär av till Denver, Colorado för lite besök av släktingar till min sambo och kompisar till mig. Då får man ta chansen. Efter lite googlande hittade jag naturligtvis ett lopp. Leadvill 100 gick tyvärr helgen innan. Men väl en halvmara i bergen. Bergen Peak Half Marathon. Troligtvis ett litet lopp. Men ändå något att se fram emot. 600 meter stigning och en topp höjd på dryga 3000 möh kan nog bli en liten utmaning då jag inte är så van vid hög höjd. Den 26 augusti är det dags! Jag är väldigt taggad för att springa i klippiga bergen, kanske får läsa om Born to Run på flyget dit.

I framtiden kanske en trip till Leadville 100 skulle vara något…Palle har redan lovat att följa med som coach.

Sommarvärmen vill inte riktigt infinna sig. Vindjackan får åka på när morgonens löppendling ska avverkas. Men senaste veckorna har jag mixat upp löpningen med lite segling. Både som lite motionssegling med jollen och semestersegling till Hjo. Känslan när vindens kraft fyller seglen och kraften klyver vågorna är härlig. Ren, kraftfull och utmanande. För mig handlar det bara om att förvalta den på bästa möjliga sätt innan den försvinner bort över vattnet. Skillnaden mot all annan sport jag håller på med är påtaglig. Där det oftast handlar om att äta mat, spara energi i musklerna och förbruka energin på bästa möjliga sätt.

Lördagens Kolmården trail marathon blev en blöt historia. Tallrötter på sluttande stenhällar gjorde det till en utmaning att hålla sig på benen. Ett par dubbade skor hade suttit som en smäck men av de tre paren jag hade tagit med var det enbart gummi under fotsulan. Valet föll på förra årets speedcross. Ett par trotjänare som aldrig ger skoskav eller onda fötter men heller inte var långt kvar till pensionen. Sulan nedsliten och ovansidan hålig. Men ett på trotjänare.

Jag valde att släppa täten direkt och försöka springa mitt eget tempo. Lugnt och sansat upp till 30km och sedan se om det fanns något kvar i benen. Efter 5 km var jag  helt själv fram till ca 17. Sedan fick jag sällskap av en löpare och vi höll högt tempo på de få kilometrarna med grusväg i mitten på loppet. Men efter vid 25 valde jag att sänka tempot och låta honom gå. Baksidan på mina lår började göra sig påmind och det är långt kvar på minimala stigar.

Dextrosol och vatten tog mig vidare genom skogen och jag hoppades på att snart börja komma ikapp åtminstone någon  krampande löpare framför. Men det dröjde och jag fick fortsätta tugga på. Men tillslut såg jag ett par ben som rörde sig längre fram på stigen på de branta sluttningarna ner mot bråviken och jag kom snabbt ikapp en stapplande löpare i nedförsbackarna som jag inte sett sedan 5 km.  Mina ben kändes fortfarande hyfsat pigga och jag behövde aldrig gå under hela loppet. Skillnaden mot förra året var enorm och i mål var jag 9 minuter tidigare än förra året. Trots en felspringning på minst en minut på slutet pga missvisande skyltar.  In på en 6:e plats i det betydligt hårdare startfältet i år. Förra året var jag trea men enbart 5 st klarade 4 timmar mot året lopp då 17 st klarade gränsen. Nöjd men det finns mer att ge….jag är fortfarande nybörjare på distanser över 30 km! Om några dagar kommer en jämförelse mellan förra årets och årets lopp i grafform, håll ut!

http://torden.se/resultat.php?noqr&klassid=612