Lördagens mara närmar sig. Två dagar kvar. Lördagens långpass vittnade om att maraformen nog är rätt bra, tisdagens Blodomlopp va en käftsmäll åt andra hållet. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Men dextrosolen är inköpt och after-run-ölen är bryggd, så manegen är krattad kan man säga.

Vi ses på munksjöbron på lördag efter lunch!

Och för er som började tvivla på att livet kommer ha någon mening mellan sommaren 2018 och vintern 2019, här kommer er dubbelbiskvi till kaffit! https://www.facebook.com/events/663811450641900

Andreas Kramers EM silver var så kul att se. En ny generation av duktiga medeldistansare kommer från skandinavien och det ska bli riktigt kul att se om de kan utmana även i VM och OS framöver.

800 m kan ses som en kort distans, knappt svettiga går de i mål. Inte så snabba som sprintrarna, inte så uthålliga som långdistansarna. Men underskatta inte insatsen som krävs. För att nå absoluta toppen måste så mycket mjölksyra hunnit flyta genom kroppen att den skulle kunna konservera hela sveriges grönsaksskörd 2018. Ett långsamt självplågeri utan dess like. Jag kan inte tänka mig en idrottsgren som kräver hårdare träningsinsats än just 800 m. Respekt till dem som gör det valet. Testa själv att göra något så hårt du kan i 1 minut och 45 sekunder, gärna något där du kan se din hastighet. Aldrig har en minut kännas så lång som efter 45 sekunders maxarbete.

Holaveden gratulerar Andreas Kramer!

Anmälan är inskickad. 50% av Holaveden kommer stå på startlinjen till Jönköpings Maraton om knappa två veckor. Tredje maran för säsongen och förhoppningarna om ett nytt PB är stora efter Stockholms debaclet. Nu är jag åtminstone van vid värmen.

Förra veckans fjällrunda blev en succe. Likt renarna sprang vi fria men irrande runt bland fjäll och dalgångar. Ljumna Norrlands Guld återställde vätskebalansen och motivationen. Chicago underhöll oss medans solen gick ner över den norska horisonten.

Resan skapade förståelsen för löpningens förträfflighet. Löpningen tar dig överallt, ingen farkost som inte är luftburen hade kunnat göra våran tur. Men våra ben tog oss runt den, utan problem större än lite morgonstelhet. Därför är löpning så fantastisk!

Ut och spring lite idag!

I lördags var det dags för tredje starten i terrängmaran som går norr om Bråviken. Det hade regnat hela natten och morgonen. Såphala klipphällar och spänger blev resultatet. Bestämde mig för att jag skulle vara pigg när halvmaran passerades. Andra halvan är jobbig, småskuren och ganska kuperad. Jag släppte en tättrio efter 6 km och försökte hitta mitt eget tempo. Vid 17 km kom jag ikapp en av dem. Vid 28 km var jag 2 minuter bakom och kände mig ganska pigg fortfarande. Så pigg man kan känna sig efter dryga 2 timmar i skogen. Vid 35 hade jag 1,5 minut upp och jag visste att man snabbt kan tappa tid om krampen kommer eller det är tomt i ladorna. Med 3 km kvar ser jag de två löparna framför mig när vi kommer ut på en väg. Men det är fortfarande ganska långt fram. Men jag plockar in ser jag. In mot mål krymper avståndet och han som var i ledningen hade sprungit fel vilket slutade med att jag kom i mål som tvåa 17 sekunder efter. Väldigt nöjd med hur känslan under loppet var.

Intressant är att jämföra förra årets tid med årets då de var nästan identiska men uppläggen väldigt annorlunda. Först milen tappar jag ganska mycket för att sedan hålla ganska jämt. När man sedan kommer ut på grusvägsavsnittet upp till 25 km. Då är jag 850 m efter mitt lopp från förra året. Sedan plockar jag in väldigt mycket på slutet trots att jag tappar under vissa perioder. I mål är det ungefär precis lika med förra året. Men då råkade jag springa fel lite på slutet.  Nu siktar jag mot Jönköpings maraton om en dryg månad, så det får bli lite mer asfaltsnötning.