Redan helg igen?! Inte för att jag märker så mycket skillnad här i bakvattnet. Tiden vandrar och vandrar över ett öde ingenmansland. Jag brottas med sysslolösheten och fäktas mot meningslösheten. Det är jämt, men ja håller emot bra. Jobbar på min visdom och rensar min jord från bitterhetens frön. Det är stiltje, vackert och ganska trevligt.

Förra helgen drack vi bryggder och slänge oss på cyklarna i försommarskvällen. Idag tvättade jag bilen med mössa och halsduk. Det är tvära kast. Är man på väg åt vänster så kommer allt från höger. Det är inte lätt att förutse.

Vi trillade in på den där festen som ett kompanjonskap. Som edsvurna bröder i takt med tiden, på jakt efter skymning. Stärkta av kamratskap, tankade av lusten med sikte mot drömmarna.

Don Delillo och jag har bråkat, så vi vilar från vandra ett tag. Bill bryson är en underhållare. Jag är ingen förespråkare för vetenskap men en anhängare. Jag fattar inte galoppen men njuter av rörelsen.

Det drogs igång ett biljardspel där på festen. Över heltäckningsmattan men under cigarettdimman. Ja folket var fria, levde sjuttiotal och ville älska med värden. Min bortkomna självbild blev extra tydlig när jag stod i  favör med sex bollar i ”8-ball” men sumpade allt ihop genom att skjuta den sista bollen överallt förutom i hålet. Det tändes aldrig någon gnista. Mycket märkligt. Det var som jag var död men där på besök. Jag såg det hända men ryckte på axlarna och gick som en demon rätt igenom väggen.

Det där med biljardbollar och modern vetenskap? Att dom aldrig igentligen krockar med varandra. Är inte det spöklikt? Det ska tydligen vara så att dom negativa fälten kring bollarna stöter bort varandra utan att själva kärnan i ordentlig mening kolliderar. Om bollarna inte vore elektriskt laddade så skulle bollarna passera rätt igenom varandra, på samma sätt som galaxer passerar rätt igenom varandra.

Är allt så självklart? Att när jag ligger i soffan och läser Johan Tells utmärkta bok om cykling så ligger jag i själva verket inte i soffan utan svävar över den på en höjd av en ångström. En hundramiljondels centimeter. Soffans elektroner vill tydligen inte veta av mig. Men jag vill inte veta av den heller. Det här måste få ett slut. Jag måste ut i världen igen.

Skam den som ger sig. Ännu gryr dagen.

Dessa dagar lär man sig att tänka abstrakt. Sol, snö, regn, hagel, vindar som skjuter verkligheten en meter åt vänster. Gäng av cyklister som sitter på kafé och fryser så dom skakar, brunbrända från Mallorca. Det abstrakta tänkandet säger till oss att det blir varmt, så småningom. En målare kan dra sitt inre till en tavelduk och en cyklist får alltid sin solskenstur tillslut.

Tävlingsmorgon. All denna meningslösa tid före ett startskott.

Den tolvfalldiga segraren Niklas Wikner har nu anmält sig. Han går under namnet Legenden. Han har sprungit Landsjön Runt under den magiska gränsen 40 minuter. 1993 vann han på 39,53. Faktakoll är inget som min egen generation håller särskilt högt. Jag vet faktiskt inte om Niklas vunnit 12 gånger, det är bara någonting jag hört. Av vem eller när vet ja inte men jag kommer ihåg när man i skolan satt i en ring och någon började viska i örat och en elephant blev en kökstant.

1987 måste varit rafflande. Tre löpare under fyrtio minuter. Tre löpare inom sex sekunder. Segrare, för andra gången, Lars Lundqvist. Han är anmäld iår också! Hans pojk Fredrik är en kandidat till pallen.

Åker ni bil till tävlingen så måste vi rekommendera podden. Ni hittar den här eller i appen Podcaster. https://soundcloud.com/user-450397479/holaveden-podcast-6-landsjoen

Vi har lite planer på att sända live på våran Facebook sida. Så ni som inte kan vara på plats försök att titta in där. Har vi flyt, medvind och inte cykelkedjan hoppar så kommer det några filmsekvenser där.

Guldet kom hem ändå tillslut. Vad kan man skriva? Gastkramande! Inget ord gör det mer rättvisa än så, inte i mitt vokabulär iallafall. Samtiden är galen i mätbarhet så till grad att den definierar det diffusa begreppet ”Lycka” som ett mått av spänning. Ju mer spänning ju mer lycka. Vilken annan bild kan vara mer talande för euforisk lycka än när en puck åker över linjen i en förlängning. Det var galet, världen är galen och några står bredvid och bara gapar. Människan och hennes företeelser.

Vi syns på Vallen.

Robbans inlägg häromdagen fick en liten svunnen del av mig att återfödas. Musik är inte bara ljudvågor det är någonting annat. Det är jag helt säker på. Jag ska inte riva i det där men genom det inlägget så började jag instinktivt att bärga gamla sånger från livets skräphög. Sånger jag inte hört eller spelat på över tio år men engång i tiden fullständigt spelat sönder. Visa sånger lever man med i perioder, sånger som blir en tidsepoks soundtrack.

När jag var tio år gammal var jag med min mor i skivaffären på rosengallerian i Huskvarna. Jag hade redan ett par skivor slängda vind för våg i pojkrummet men det skulle bli en ny. Det blev någonting helt nytt, någon som förtrollade där och då, ur högtalarna spelades Wonderwall och där och då visste jag att den skivan måste jag bara ha. Gruppen hette Oasis och skivan (whats the story) Morning Glory. Men det var låten Wonderwall som spelades sönder och samman. Till slut ersattes den skivan av en helt annan och Wonderwall blev placerad på skräphögen och snart överväxt av sly och mullnad jord.

Robbans ord fick den att komma till mig igen. Jag letade till mig låten i den digitala djungeln och grävde fram den med bara händerna, lät solens strålar åter lysa på den. Anden klev ur flaskan och spred magi redan i inlednings riffet. Sångens tidlöshet gör att den aldrig kan vittra sönder. Det är inte många sånger som står sig i hundra år men här har vi en kandidat. Så enkel. Kombon mellan gitarriffet och trummorna. Mittenpartiet när allt stannar och sätts igång igen är ett ledmotiv för alla oss som inte slutar utav bara börjar om igen. Det svåra är att göra saker enkelt. Tack Robban förresten.

Annars så spelar man spelet efter spelets regler. En kompis fick ett infall och gick ut och slog ihjäl tuppen med ett brännbollsraket. Fick ett sms att Herren i hönsgården puttrar på spisen. Jag tog min käraste och gick över med en flaska vin. Jag fick med henne men utelämnade detaljerna. Hon lever helst sitt liv som i ett järnvalv, insprängt i berget med maten på en brika genom ett hål i väggen. Men nu var hon med och vi pratade sönder en skymning och tuppen lossnade från benet i vinet och ackompanjerades av svamp, selleri och sidfläsk. En australiensk Syrah doftade fränt och höll smaken hela vägen utan att tappa ton på sin väg ner i svaljet. Det är en del av livet, söndagar, det fria.

Min andra omhändertagande kompis tog mig på krogen häromdagen. Blev påkomna av en bloggläsare men jag räddade situationen snyggt genom att ta mig för knät och gå därifrån. Innan dess hade vi druckit belgisk öl gjord på belgisk jäst i en syateljé och lyssnat på Leonard Cohen och vi var lika borta som sextiotalet.

Nog om mitt ingenmansland. Nu tar vi oss an Landsjön Runt veckan. Emil Ekman var här idag och testade banan i hagelväder och dödsgrus. Inte den bästa kombon men Emil var lika glad som alltid. Holaveden hoppas på en inbjudan till inflyttningsfesten. Vi kommer i veckan spela in en specialpodd inför Landsjön Runt, hoppas det blir välkommet.

Vi hörs och här nere hittar ni såklart soundtracket.