Cyklisterna har ett skyddshelgon, Madonna del Ghisallo. I ett museum brinner en eld för alla olycksdrabbade som dött, jämte finns Fabio Casartelli’s cykel. Den han dog på. Allt har samma namn. Berget, kyrkan, helgonet. Madonna Del Ghisallo.

Bob Dylan tillhör min faders generation. Vi pojkar tillhör Björn Dixgård. För att han formade oss när vi var som mjukast. Vi var så mottagliga då. Han gjorde allt vi bara drömde om. Han hade en vän, en som stod vid hans sida, sjöng orden från hans penna. Dom hjälptes åt genom nätterna, med strängarna nertryckta av fingrarna.

Våra mödrar döper sina husdjur efter dina sånger. Du bråkade med dom vi trodde var ouppnårliga.

Vissa stunder låter världen som en forsande fjällbäck. Kan man få hjälp i bruset? Känns Bob Dylan övermäktig? Öppna din Spotify App. Skriv Born in time.

Bob Dylan – Tell Tale Signs: The bootleg series Vol 8.

Sätt dig i en tyskbyggdbil och åk ut i tjugo nyanser av grönt. Se allt från höjderna, försök förstå vad som händer, därute på öarna. Se alla som dansar över parkettgolv, tätt tillsammans. Bli ödmjuk men aldrig någon annan.

Bob Dylans föreläsning finns nu på internet. Snälla Mats Gellerfelt. Jag betalar, i vilken valuta du vill.

Billiga privatflygplan. Förstör solnedgången, som flugor. Kapitalister.

I ett år har vi burit våra ringar. Vi seglar fortsatt i medvind. Kärlek och klappar på axeln. Vi betalade 1241 dollar för ett troy oz, nu dansar vi kindtätt i köket.12,47%. High-five. 1284 dollar. Denna gången är det verkligen annorlunda, hos Republic National Bank of New York.

Vi har aldrig varit tillsammans som nu. Du packar till din semester i min väska. Jag ska vinka av i krysset. Följ min konstnärs fotspår, min tid kommer. Jag ska älska dig tills mina atomer hamnar i jorden. Med dig, hos dig. Famn, klapp och kyss.

Är det någon som har en cykelpump?

Min har blivit stulen.

Jag har haft så många bra svar, men vid fel tidpunkter.

Jag är inte smällfet. En spark på benet får inte kinderna att dallra. En jakthund kan ibland behöva cyklas igång innan det börjar på allvar. Jag är där nu, det är dags att cykla igång.

Jag är svag för livets frestelser, kanske för dum för att avstå men jag förstår lättsamt elektrodynamiken.

Alla cyklister vet att kroppsvikten bara är något nödvändigt ont.

Jag är ingen cyklist, tror mig heller inte vara det. Cykling är stilelitistiskt, det älskar ja. Jag ser mig själv som en prao på vägarna i sommar. Cyklister är en kärleksfull familj. Alla hälsar. Jag drar med huvudet, lite som om jag vore cp skadad. Det är jag inte, en av dom skador jag inte haft. Jag hälsar så, när det blir hastigt. Jag släpper nämligen inte händerna från styret då jag är livrädd för att välta. Arvid tipsade om att bara spreta ut med fingrarna utan att släppa styret, han är inte dum den pojken.

Anledningen till att jag är livrädd för en omkullkörning är att jag var hos läkaren på återbesök nu i veckan. Han var väldigt nöjd över sitt arbete och jag var nöjd med det. Berättade att jag tänkte börja cykla en längre sträcka(jag är ålagd 2x10min/dag). Själva cykelrörelsen är bra och det skulle egentligen inte vara något problem att cykla hur långt som helst inomhus, men det var ju inte fallet här. Han förbjöd mig först att cykla med pedaler som gör att man sitter fast med foten sen sa han att om ja äventyrade hans operation med att cykla mig trött på en landsväg och ramlade omkull så skulle han sy fast min penisen i pannan vid en eventuell narkos. Okej! jag väntar en månad. Sen ringde Arvid och jag är inget bra på frestelser. Glass hos glass Anders i Gränna check!

Kommer ni ihåg ekvationen E = mc² ifrån skolan? Relativitetsteorin, den förklarar min längtan ut till cykelvägarna. En längtan som trotsar doktorer. E står för energi, m för massa och c² är ljusets hastighet i kvadrat. Alltså massa är energi som väntar på frigörelse. Det är starka krafter, fysiken talar om att jag trånar efter att frigöra mig från ett alltför stort och tungt jag.

Det är ingen katastrof att vara chipsmätt i Juni. Det sägs att Jan Ullrich var rultig vid varje års början. Alla vet ju hur det gick, han reste sig aldrig. Ett internt cykelskämt som vi jag menar de kör med. Cyklisterna alltså.

Relativitetsteorin kommer från vetenskapsvärldens dittills snyggaste avhandling ”Om elektrodynamiken för kroppar i rörelse”. Det stilfulla och unika med avhandlingen var att den inte var full av massa skräp som fotnoter och referenser, dessutom saknade den mattematik, vilket alltid är bra, den saknade till och med ekvationen E = mc². Den kom till några månader senare i ett tillägg. Fotnoter är vedervärdigt, för läsaren. Det för in siffror i texten som förs till en text som fortsätter någon annanstans. Det är glädjande att svenska filosofer skriver böcker utan fotnoter. Ingenting är mer sant för att någon annan har sagt det förut.

Det är heller inte en relativitetsteori utan flera relativitetsteorier. En förklarar varför någonting kan ha ett stopp men ändå fortsätta i all evighet. Ändlöshet är annars svårt för människan då hon själv är ändlig, om hon nu är det, vilket de lärde tvistar om. Svaret i teorin gällande rymdens ändlighet och ändlöshet är att tiden är krökt, därför kan du (tydligen)färdas i något ändligt i en evighet för att du ständigt kommer tillbaks till platsen där du börjat.

Det unika med teorierna var att dom kom till av ren tankeverksamhet. Ren, av en man. På tacklistan fanns det bara ett namn, en arbetare på ett patentverk. Det vanliga är att saker stöts fram, samtalas, arbetas, men här helt rent och unikt. Tankemässigt blev världen aldrig sig lik. Men jag vet varför jag cyklar. Einstein förklarade konditionsidrotterna.

För mig är sanning ett tröstlöst begrepp. Det var såklart fel, helfel att Peter Koskenkorva bara noterat låga 32. Det har kommit in en rättelse och sånt älskar vi, tack Anders. Utan varandra är vi ingenting. Det är såklart mitt fel att det stod så, men jag skrev det aldrig i sten. Peter noterade extremt låga 29 vid SM tävlingarna 1997. Det stod inte på wikipedia, det var utanför min radar. Men den otrogne vet att sanningen alltid kommer fram. Som hull på en mage efter en vår av stillsamhet.

Massa på väg mot frigörelse.

Vi stretar ut med fingrarna längs med vägarna.

Av kärlek

/Johan.

När man har lovat att göra något är det lika bra att göra det direkt, man ska ju ändå göra det och det är lika bra att bli av med det. Det var det där med japanen och Stockholm marathon. Ingen av dom som läser några av nätets bättre löparsidor har undgått att Yuki Kawauchi kommer till Stockholm i helgen. Han omnämns som marathon världens rock n roll stjärna.

Den svenske rekordhållaren Kjell Erik Ståhl som kommer till Jönköping i sommar för att vara starter vid Jönköping marathon, var erkänd som en riktig hårding som aldrig gav sig, sprang ständigt, på jordens alla hörn, maror under 2,20. Han kunde springa tio maror på ett år på åttiotalet, innan afrikanerna helt tagit över marathonvärlden.

Mitt bland alla afrikaner sticker en Japan ut i mängden. Hans profil är snarlik Kjell Erik, tävlar över hela året, springer ständigt bra och jobbar fortfarande heltid. Under dom fem senaste åren och Yuki sprungit 56 maror var av 13 är snabbare än Kjell Eriks svenska rekord. Hans rekord är 2,08,14 vilket är 2 minuter sämre än afrikaner som Dechasa och Kipyego som också kommer till Stockholm ihelgen. Men av att drömma av dom youtube klipp som finns så ger sig Yuki aldrig och verkar ha ett alldeles eget psycke. Det finns ett klipp när han kollapsar under ett fem mils lopp, faller till backen reser sig och faller igen, bärs bort på bår.

En likhet med Kjell Erik är att han inte har någon världstid på milen. Kjell Erik hade någonstans kring 29,45 och Yuki har gjort 29,02. Det är tider som slås av våra Svenska löpare som Musse och Ekvall men marathon verkar handla om uthållighet,styrka och ett tåligt psycke.

Många i världseliten tränar mer än Yuki men ingen verkar träna på samma sätt. Yuki springer bara en gång om dagen. Ofta långt, ibland så långt som tio mil, vilket tar sju timmar. Då måste han hålla full koncentration hela tiden,precis som under en mara, annars får smärtan honom att bryta direkt. En känsla som dyker upp varje gång under ett lopp. En annan specialare Yuki kör med är 45km i terräng i bra fart,två dagar i rad. Genom att bara träna en gång om dagen så har han god tid på sig för återhämtning. Träningsmodeller kommer de lärde att tvista om i alla tider,men den bästa lär fortsatt vara den som blir gjord.

Vad jag annars minns av Stockholm Marathon är året Anders Szalkai vann 2001. Jag hade tv på rummet då och låg inne och lyssnade till ljudet av klappret av fötter mot asfalten. Minns fortfarande Lennart Julins röst om jag sluter ögonen. Minns att Szalkai hade världens underligaste tatuering och att man sände ett reportage om löparen Peter Koskenkorva. Han hade heller ingen imponerande mil tid, 32,01. Han gjorde ju 1,06 på halvmaran och senare 2,20 på hela. Förflutet som svensk mästare på 1500(3,40).

Szalkai springer fortfarande Stockholm Marathon, 149a förra året på 2,53. Som snabbast var han 1996 på 2,15,53.

Det ska bli kul att se Stockholm Marathon till helgen, faktiskt. Med eller utan någon i Robbans ställe?!

Sist vi hördes av så klev en skakad figur av cykeln någonstans mellan säldammen och idrottsplatsen. Cyklandet har fortsatt, stadigt och försiktigt blir turerna längre. En glass i Gränna är ett mål i sikte. Rulla över på färjan och ge sig i kast med vindarna på den asfalterade åttan, slänga sig i det iskalla vattnet. Inte nära men inte avlägset långt borta heller.

Podd inspelningen med Anders Grahl blev ett tekniskt fiasko. Solk i bägaren men säg den som inte lär sig. Vi har halkat ur. Behöver mer poddgäster och fler förhärligande inlägg om vardagspuls. Vi måste hitta rytmen igen, gjuta liv och klara oss igenom hela långa sommaren. När hösten kommer vet alla vad som väntar.

På fredag väntar klassiska Eksjö Stadslopp. Oskar dammar av tävlingsnerverna och tar på sig nr-lappen igen. Arvids framgångsvåg fortsätter, ingenting tyder på att den skulle slå över och plana ut. Vi vid sidan får suga i oss av atmosfären och låta den blåsa på den fallna glöden.

Ps. Om en och en halv vecka ska Robban springa Stockholm Marathon. Det kommer bli en upplevelse de!

Då har man tagit sig runt Göteborgsvarvet. Om än en vecka för tidigt, men ändå, den blå linjen. Göteborg är vackert, inte av naturen utan av den mänskliga kreationen. Arvid & ja var på plats för att spela in en podd med elitlöparen Anders Grahl och tillsammans tog vi oss an att reka banan inför det stora loppet nästa helg.

Dessa löpare är ju på en annan nivå en vad jag någonsin har planerat för att vara, i synerhet i dagsläget, men skam till den som tackar nej. Första fem var lite ovant, svårt att veta vad man ska placera sig,men försökte hålla mig i bakgrunden så gott det gick. Gissningsvis runt 10km så höll ett bygge stängda grindar så vi fick passera en högre kulle och där fick ja släppa kontakten för första gången annars gick Hisingen relativt problemfritt.

Efter bron började det komma, ryggslutet och kring sätet. Kilometer 16,17,18 var dimmigt. När vi rundade den där statyn så var det alldeles för många klänningar på ett och samma ställe för att ja skulle hålla koncentrationen och jag tappade dom i vimlet. Men likt en mardröm som fortsätter lite för länge så fann dom mig och det hela fick fortsätta lite till, tre kilometer för att vara exakt.

Drömde om att ett cykelmatbud rämnade mig från sidan och kebaben i väskan blev plåstret på såret. Hade inget psycke för spurtkilometern även om jag är snabbare än dom både nerför.

Vi nådde till slut idrottsplatsen och det var skönt att kliva av cykeln. En känsla som bara tid kan skapa, och vad jag har saknat den.

Lev väl, vi hoppas podden kommer ut någon gång under veckan.