Kategori: Arvid (sida 51 av 68)

Holaveden podcast #7 ”En riktig klassiker”

Specialpodd inför Landsjön Runt.

Vi bjöd tävlingsledare Olof Broström på en kvällsmacka och satte oss kring det runda bordet och lät konversationen ta oss ut på resa, ifrån premiärloppet 1982 via 2014 där varje arrangörs mardröm svepte sin skugga över idrottsplatsen,  till dags datum, några dagar innan Sveriges trevligaste arrangemang.

Vi går igenom banan, arrangemangets själ. Backarna, den slingriga baksidan och den vindutsatta avslutningen kommenteras. Vi kollar i startlistan vilka som är anmälda. Vi kollar av vad det väntas bli för väder och varför Tobias Westman lyckats vara obesegrad hela åtta gånger runt sjön.

Som allt som produceras efter mörkrets inbrott så görs det med sladd. Vi bara kastar allt vi har inom oss på väggen och ser vad som fastnar. Zlatan, kungen och historien om den thailändska tatueringen. Kör vi fast så hittar vi på. Rudolfssons rekord sattes 1983, året då han inte kände sig i slag. I podden sägs det vara 1986 men det är fel. Som det kan bli. Poddens sjunde avsnitt är ett faktum även om det  i introduktionen påstås att det endast är det sjätte.

Det blir mycket snack med andra ord. Varsågoda.

 

https://soundcloud.com/user-450397479/holaveden-podcast-6-landsjoen 

..podden finns även på iTunes samt smidigt i appen ¨podcaster som ni laddar ner i eran smarta telefon. 

terräng DM

Klockan passerade precis kvart över två och sakta men säkert började jag byta om för att värma upp. En timme kvar till start, lagom att börja jogga och tänja lite lätt. Uppvärmning skiljer sig såklart beroende på vilken distans man ska springa, men lite krasst kan man säga att ju kortare tävlingen är desto mer värmer man upp. Inför ett kortare lopp så som terräng DM, 4 kilometer, vill jag värma upp med åtminstone 20 minuters lätt jogg. Därefter tänja och mjuka upp benen lite innan jag går på lite kortare fartökningar. Låta hjärtat pumpa på så det känner av vad som väntar. Känna lite på det tilltänkta tävlingstempot för dagen. Därefter kan man vila en stund, komma in i rätt mode, samla lite energi och framförallt bajsa om det behövs vilket det oftast gör.

Klockan hann passera tjugo över två när jag fått på mig skorna och gav mig ut. Speakern pratade på i samma tonläge som han gjort hela dagen, inget man man lyssnar på sådär jättenoga, man är mest  inne i sin egna bubbla. Dagens resesällskap ville samla kilometer och skulle därför springa runt en mil innan startskottet skulle ljuda. Precis när vi båda var påväg ut hör vi speakern som talar om att starten för seniorerna går om 10 minuter. Vi tittar på varandra. Det kan inte stämma, kvart över tre visste vi ju att starten skulle gå. Går och dubbelkollar, mycket riktigt hade vi bommat rejält och nu hade klockan hunnit ticka ytterligare ett varv och starten närmade sig. Ingen tid för att bli sur, bara göra det bästa av situationen. En snabbrusch hit, ett upphopp dit, jobbade snabbt ner till hörnet och så tillbaka. Några djupa andetag, jodå det känns bra ända. Tog av mig till linne och splitshorts för första gången denna säsongen. Det märktes att det var fler än jag som blottade sina vinterbleka innalår i de korta splitshortsen men hos vissa såg man tydliga bevis på att en utlandsvistelse på varmare breddgrader nyligen avslutats. Min gissning var träningsläger på Mallorca eller liknande paradis.

Klockan passerade halv tre och starten gick. Vi hade som tur var gått ett varv på den två kilometer långa banan som gick kors och tvärs över Ekerums golfbana som ligger på Öland. Prova att säga kors och tvärs på riktig Kalmaritiska, finns ingen bättre dialekt. Här går nästa års terräng SM så det var faktiskt väldigt uppskattat att man fick prova banorna ett år i förväg. Ett tufft varv med en hel del höjdmeter för att vara en mästerskapsbana. Tighta kurvor och definitivt en utslagsgivande bana. Precis som det ska vara när man springer terräng. Hamnade rätt långt bak, säkert som 15-20 man under de första hundra meterna. Jag ville vara med där framme så jag tog några ytterkurvor för att ta mig fram. Första varvet låg jag med stabilt bland dom 4 främsta, Omar och Anton från högby samt Viktor Helander från eksjö. Inför varvning blev det lite körning och jag fick tyvärr släppa trion som gick ifrån och fick lucka med ca 30-40 meter när det var som längst. Tänkte lite negativt att nu var det kört men avståndet växte inte utan snarare tvärtom eftersom trion blev lite avvaktande under andra varvet. Med kilometern kvar var jag återigen ifatt och gick upp och höjde farten något. Viktor fick släppa och jag kände att pallen var klar. Sista backen gick de rödklädda herrarna ifrån mig och när det drogs upp till en ordentlig långspurt var jag inte riktigt mentalt redo för att fightas.

Klockan slog 14:42:45 när jag sprang under målportalen. Fem sekunder ifrån att vara med där det verkligen avgjordes. Piggare än dom flesta. Börjar tvivla på mig själv att jag inte riktigt har skalle att borra i ordentligt när det behövs, men får man vara med om några fler spurtstrider kanske man vänjer sig vid känslan. Väldigt nöjd ändå. Min första DM-medalj. Det blev en bra dag för IKHP trots den uteblivna uppvärmningen. Med endast fem startande lyckades vi skramla ihop ett brons i seniorklassen av undertecknad, ett silver genom Anders Grönvall i gubbklassen och så ett guld för IKHPs största löpartalang Anton Grahn i pojkar 13.

 

 

5 dagar kvar till Landsjön Runt, en av årets höjdpunkter. Vi ses väl på vallen?

 

poesi

Jag ska tala i helgen på en festlig tillställning med temat bröllop, en kusin ska giftas bort eller hur man nu vill se på det. Vi får ju också en ny släkting på köpet. Det blir 2a bröllopet på två veckor, sen är det bara två bröllop kvar att beta av i sommar. Något tal har jag inte lyckats knåpa ihop ännu men jag hoppas man får feeling och kan skjuta fram ett från höften. Jag tar uppgiften på största allvar, därför gick jag igår på poesikväll på Spira i förhoppning att bli inspirerad. I fyra timmar satt jag och blev oinspirerad. Den ena deltagaren efter den andre läste texter dom skrivit och det var av blandad kvalité minst sagt. Barbro 75+ fick kvällens största applåd när hon läste en text om när det var skateboardtävling i Smålandsstenar och hon blev lite besviken för ingen frågade om hon ville vara med. En fem plus-anekdot som landade helt perfekt  i ett rum fyllt av överladdade tonåringar. Många valde att köra antingen rakt av på rim, eller att försöka säga så många svåra ord som möjligt så snabbt man bara kunde. Jag tror ingen av dessa metoder passar till ett bröllopstal, åtminstone inte om det ska kännas genuint och avslappnat, men vi får se hur det blir. Brölloppstal och poesi är ju inte heller direkt samma sak.  Kvällens höjdpunkt dök upp i pausen då jag köpte en biskvi. Kakbottnen var sådär perfekt seg och mjuk men samtidigt lite krispig. Krämen var seg och ganska tjock och toppningen med choklad smakade som choklad ska smaka. 29 spänn kostade kalaset, antagligen en köpekaka inköpt via någon stor grossist för 5kr/styck men i stunden var det bland det bästa jag ätit.

Hungern är bästa kryddan säger dom. Jag skulle vilja säga att träning är bästa kryddan. Är man inte alltid hungrig efter träning? Jag skulle kunna äta nästan precis vad som helst efter de värsta långpassen. Ofta får jag cravings och kan inte tänka på något annat än det jag är sugen på resten av passet. Kanske var det intervallpasset tidigare under dan som gjorde att biskvin var sådär perfekt. 5 x 1000m + 400m sprang jag runt en småkuperad intervallslinga jag har här i stan.  Tusingen ska gå riktigt fort, sen vilar man en halv minut för att man inte ska få möjlighet att återhämta sig riktigt ordentligt och därefter springer man 400 meter i hög fart vilket resulterar i en riktigt mjölksyrafest sista biten. Blanda långa och korta intervaller är nog en bra grej tror jag, det ska jag nog fortsätta med. Vilket är ditt bästa/tuffaste intervallpass?

Palle bad mig skriva något som fick honom att le, kanske kommer det här. Igår lyssnade jag på en podcast där en man berättade om hans son som hade ramlat i skidbacken och slagit sig under deras vecka i alperna för några år sedan. För att göra en lång historia kort så återberättade han nästan exakt det som jag fick vara med om med Palle i Val De fassa dagen efter Marcialonga. Efter lite diskussion kom personen i fråga ändå fram till att olyckan ändå förde något gott med sig. Han och hans son fick åka ambulans, snacka med Italienare som inte kunde engelska, röntgen, kryckor, bam bam ni kan historien. Flera år senare sitter dom fortfarande och pratar om just denna resan, en resa dom gjort varje år sedan barnen blivit stora nog att åka skidor på egna ben. Men det var bara resan med olyckan som etsat sig fast på näthinnan, och minnena därifrån är kristallklara jämfört med tidigare skidresor. Han tyckte till och med att fader/son-relationen stärktes under resan och framförallt tiden efter med rehabilitering och allt vad det innebär. Förhoppningsvis blir det något liknande för dig Palle.  Visst att det suger att köra sönder ett knä, men kanske skrattar vi åt detta om några år när vi tänker på timmarna på den Italienska mottagningen där dom gav dig ett par kryckor för 5000 spänn. Eller när vi fick bära in dig till grapperiet och du fick ta hissen ner för två små trappsteg, allt för att få provsmaka lite äcklig grappa. För att inte tala om tiden efter, alla böcker, alla Woody Allen-filmer, soppluncher  på rudenstams. En tid att minnas när väl livet snurrar på som vanligt och de dagliga minnena inte direkt blir kristallklara.

5+ resa.

 

10 dagar kvar till Landsjön runt. Alla till vallen. 

 

Ge dom styrka

Idag skänker jag en extra tanke till dom som valt att skida mellan Parkijaur och Jokkmokk. 22 mil i tävlingsfart. Jag är inte avundsjuk. Det låter rent ut sagt galet och jag förstår inte hur någon människa skulle vilja göra det där frivilligt. Men tydligen finns det folk till allt. Jag sätter en slant på att Bob Impola blir bäste svensk men jag tror att en norrman är först över mållinjen även på detta loppet. Kanske Nygaard, kanske Hoelgaard. Men jag hejar alltid lite extra på lager 157.

Vill passa på att önska er alla en glad påsk. Ät godis, drick must. Man lever bara en gång och att försöka upprätthålla en diet över påsk är ungefär som att åka Nordenskiöldsloppet, det vill säga en ordentlig utmaning.

Hörs hej

 

Mästaren älskar att springa.

Vad som är tydligast med människan är att hon bildar grupper. Om man tänker efter så finns det hur många kluster av grupper som helst. Man samlas kring intressen, fallenhet kanske åsikter. Man blir kategoriserad efter ursprung, blodgrupp eller vilken färg man har på håret. Vi kategoriserar för att förstå, vi samsas för att delge och observera.

Gruppen löpare är en stor grupp. Dynamiken inom en grupp är precis som en babusjka docka, ni vet den ryska trä dockan som man kan sära på mitten och det finns en ny mindre docka därunder. Plockar man bort många dockor så får man tillslut en grupp som springer två mil i skogen i fyraminutersfart en vardagskväll. Dom är inte många men dom finns. Och dom älskar det.

Använder man sig av sin grupptillhörighet på rätt sätt så kan världen bli större och upplevelserna starkare. Jonas Buud ifrån Mora vet precis hur sånt fungerar. På resande fot skulle han stanna en natt i Jönköping. Han drog i några trådar och fick sig en guidad tur på Huskvarnaberget av Holavedens Arvid Öhrn. Ett enkelt knep till mervärde.

Löpningen har tagit Jonas Buud runt om hela världen. Åtta gånger har han vunnit bergslopp i Schweiz. I holländska Winschoten blev han världsmästare över tio mil. I Sydafrika har han blivit två i det 89km långa loppet mellan Pietermariyzburg och Durban som heter Comrades och är ett av världens största ultralopp.

Men för att bäst förstå helheten i Jonas fysik så får vi dra fram det gamla hederliga Vasaloppsspåret där Ultravasan går, hela vägen från startplatsen i Berga by till målportalen i Mora. Jonas avverkade 90km på 5,45. En tid som de flesta skidlöparna bara kan drömma om. Så vad är hemligheten? Arvid Öhrn satte hög marschfart för att lära av mästaren.

Gruppdynamikens sakrament är sociala medier. Sociala medier handlar till stor del om följare. Antal följare är ett mått på uppmärksamhet. Det kändaste exemplet av följare inom löpning är från Winston Grooms roman om Forrest Gump som filmatiserades framgångsrikt av Robert Zemeckis med Tom Hanks i huvudrollen i mitten av nittiotalet. Löpturen i filmen varade i tre år, två månader, fjorton dagar och sexton timmar och följdes av en skara lärljungar. Under turen får vi vara med om tillblivelsen av smileyn, sociala mediernas heligaste attribut.

Denna löpturen började vid IKHP stugan och gick till första hälften på milspåret. Sedan via masten ut till Brunnstorpsbergets vidunderliga utsikt där Vätterns gnistrade på ett sätt som Siljan måste få svårt att matcha. Solen hade masserat den kyliga marken hela dagen och börjat pytsa ut lite färgfläckar av blåsippor här och var i den bruna skogen. Ängsmarkernas gröna nyans kunde inte varit äldre än högst några dagar. Det var vårens första riktiga vårlöpning. Den dagen då våren börjar på allvar. En tradition lika stark som Ronjas vårskrik.

Jonas jobbar till 60% med geografiska informationssystem, den andra tiden så springer han. Han är en passionerad förespråkare för sex timmars arbetsdag, tycker det är hur skönt som helst. Under den här löpturen är det inte svårt att förstå. För att förädla sin kapacitet till den nivån som Jonas har gjort krävs en kärlek till steget. Förra veckan sprang han 16mil i fart runt 4-4,30 minuter per kilometer. I sommar ska kan springa 16mil i ett bräde i dom Kaliforniska bergen i en värme som kan överstiga fyrtio grader. Western States 100 är USA´s mest anrika ultralopp och var från början enbart till för hästar. Det handlar om att springa i mellan 16-20 timmar i bergen.

Löpningen har gett Jonas uppmärksamhet och förundran världen över. Den har gett honom ett prisskåp som få dalkarlar kan mäta sig med. Han har fått se stora delar av planeten och den har faktiskt gett honom en och annan krona. Med vad betyder älska? Att älska är handlingen av att göra någonting utan att räkna med att få någonting tillbaka. Att få springa över över ängar, genom dalar och upp på bergstoppar är en ynnest värd mycket mer än medaljer, pallplatser och evig berömmelse. Det är en kärlek till att vara människa fullt ut. På renaste vis.

Jonas vann VM över 100km 2015 bara några veckor efter den legendariska rekordfärden mellan Sälen och Mora. Men tiden innan var mörkare och fylld av skador. Det största utmaningen när man verkligen brinner för något är att inte bränna ut sig. Förr eller senare efter att dansat på knivens egg så trillar man över kanten. Men skit händer som amerikanarna säger. Det är få inom elitidrotten som kan se tillbaka på en skadefri karriär. Fjolåret var tyvärr inte mycket bättre och det blev aldrig någon tredje seger i Ultravasan och efter att sprungit Lidingöloppet ivrigt påhejad av Holavedare så stoppade vaden honom från att försvara vm guldet över 100km.

Men nu är Jonas på gång. Allt verkar fungera som det ska när han testade Huskvarnabergets stigningar med den tjugo år yngre Arvid Öhrn. Arvid satsar inte mot sexton mil i bergen utan mot 21km ”platt” asfalt. En distans som Jonas avverkat på låga 1.08 vilket Arvid kanske inte slår detta året men det är inte alls omöjligt på sikt. Sen är det bara att förlänga till 42km, till 78km i alperna, till 89km i Sydafrika, till 90km över myrar till 100km asfalt och 16mil i ett överhettat Kalifornien. För om man verkligen älskar löpning, då kan man hålla på länge. Det är Jonas Buud & Arvid Öhrn ett strålande bevis på. Och dom är inte ensamma. Gruppen är enorm.

Älska löpning.

 

 

 

 

 

 

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2025 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑