Det blir aldrig som man tänkt sig…

På lördag går Jönköping marathon igen efter över 30 år i dvala. I våras var jag helt övertygad om att jag skulle göra maraton-debut denna helgen. Hade en målbild i huvudet där jag skulle vara i mitt livs form och springa första 35km helt oberörd och sedan stappla i mål på 2 timmar och 40 minuter ungefär. Inte helt orealistiskt tror jag med tanke på att jag uppdaterade mina personbästan nästan varje helg, hade formkurvan bara fortsatt åt samma håll hade det kunnat bli riktigt roligt i 42 kilometer om den peakat just nu. Men allt blir inte som man tänkt sig. Och att tänka att man ska göra något är verkligen inte samma sak som att göra det. Jag kraschade med cykeln och fick ett trasigt skulderblad istället föra att dunka långpass. Med vad är väl en mara på hemmaplan, långt, jobbigt, svettigt och alldeles alldeles underbart (kan jag föreställa mig) Lycka till alla som springer, jag kommer och hejar på er!

Mina bästa kompisar gifte sig i lördags. Jag hade ansvar för att festen skulle vara till belåtenhet. En bänkpress ställdes dit i hopp om att det skulle bli lite hets framåt småtimmarna och förhoppningarna var att minst en skjorta skulle spräckas. Jag tog med alla vikter jag kunde hitta plus lite till och fick ihop 110 kilo. När klockan slog 23:30 och de starkaste hade kolhydratladdat med bröllopstårta la dom på alla vikter och sen var hetsen igång. Två stycken klarade allt och en tredje landade på strax över tresiffrigt. Bruden tog 12 kilo. Sen körde vi rundpingis fram till gryningen, så som en fest ska vara helt enkelt. Men att dansa runt på nätterna tar ut sin rätt, årets andra förkylning är kommen och jag hostar som en gammal rökare. Halvvägs nere på botten när jag trodde att jag nåt den. Lika bra att ta all skit när man ändå är igång, nyckelben och förkylning i samma veva när man redan är fast i soffan. Dålig form har jag också skaffat mig också. Men Breaking bad är en riktigt bra serie, jag har kollat 4 säsonger nu.

Men kanske kom vändningen på posten. Nya springkläder med klubbdesign. Jag känner mig snabbare än Speedy Gonzales bara genom att titta på dom. Visst att jag missade den roligaste biten på löparsäsongen med flera bantävlingar bland annat DM i 5 och 10-tusen, men jag känner mig riktigt taggad på att dra igång en ordentlig höstsäsong och framförallt lägga en ordentlig grund för att springa en hel del i vinter. Cyklandet måste få ett slut, nu ska jag bli snabb smal och snygg igen! Vi ses till hösten på terrängtävlingarna kära bloggvänner.

Nya klubbkläder!

Det finns nu chans att synas som sponsor på mina klubbkläder. Vem vet, kanske ör det detta linnet jag använder mär jag springer milen under 30 minuter för första gången? För mer information mejla mig på holavedenblogg@gmail.com

Klimatveckan på holaveden fortsätter och vi har kommit till fredag. För tre veckor sen försökte vi korsa halva Sverige. Med lite gröt och ägg på morgonen kunde vi trampa rätt långt innan energin tog slut, och när vi väl tankade efter 4 timmar så kostade det 40kr/person. Inte farligt. Sen kom kraschen och nyckelbenet fick ge vika, men hade jag kraschat med bil på samma väg hade det förmodligen gått betydligt sämre. Jag ska efter denna veckan försöka ta mig fram på cykel oftare och minska onödiga bilresor. Idag låter jag bilen stå och tar cykeln till Borås. Det tar längre tid men på köpet får jag motion och en förhoppningvis en fin naturupplevelse. Ingen tidspress finns med i bilden, så länge jag kommer fram och nyckelbenen är hela är jag nöjd.

Arvid fd löpare, nu mer solskenscyklist

Tio dagar kunde jag sitta still innan jag återupptog träningen. Nyckelbenet är inte ihopläkt ännu men det är på god väg. Röntgen visade att det blir fult men jag är redan förlovad så det kosmetiska spelar inte så stor roll. Två timmar promenerade jag, ont i ljumsken och lite stel i fötterna annars känns det helt okej. Sen blev det 40 minuter på en sån där spinningcykel på gymet, det gick ganska bra och jag kunde nästan hålla styret med båda händerna. Cirka en mil innan the big krasch förra fredagen nämnde jag för sällskapet att jag aldrig cyklat längre än 15 mil tidigare, och att det skulle bli nytt distansrekord för min del. Snacka om att jinxa som man säger nu för tiden. Cykeln gick sönder men Mattias Hallberg bytte bort en oanvänd sadeln mot ett kilo ostkaka igår så nu längtar jag efter att hoppa upp på sadeln igen och ge mig på ett nytt försök med distansrekordet. Men mest av allt längtar jag efter att börja springa. Eftersom löpning är så stötigt gör det fortfarande lite ont, dessutom har jag sabbat ljumsken under mina tio dagar som stillasittande. Himla skit. Man ska inte sitta still. Väldigt många roliga tävlingar nu som jag hade sett fram emot. Tanken var att springa 3000meter på GP-tävlingen som gick i Karlstad igår, istället åt jag chips och kollade när Andreas Kramer satte nytt svensk rekord på 800 meter. Svensk löpning är verkligen superhet, blir kul att följa VM som startar om några dagar nu när det finns flera medaljchanser.

Idag besöker jag en sjukgymnast, jag ska fråga när jag kan springa milen under 32 igen. Hoppas hon svarar att det blir väldigt snart.

Hör hej.

En vecka som semi-invalido. Ovanligt stillasittande trots att det bara är vänster arm som är ur funktion. Det går inte springa, det går inte hoppa och framförallt  går det inte spela beachvolley. Jag åkte till Öland enbart för att spela beachvolley, nu löser jag bara korsord. Har gjort utfallssteg runt beachvolleyplanen varje dag. Tre varv är minimum, det blir ca 200 utfallsteg. Alltid nåt. På måndag blir det återbesök hos läkaren och då får jag en dom. Om läkköttet har agerat som det ska är jag kanske igång igen om ett par veckor, om det ser illa ut blir det operation och jag får uppleva resten av sommaren med  vänsterarmen i mitella. Det återstår att se.

Inlägg om kraschen kommer när jag är hemma vid datamaskinen.

Hörs hej.

De senaste dagarna har gått i ett. Det blir så när man är på semester och bor ett helt kollektiv i en stuga på Öland. Återigen blev klockan väldigt mycket och jag glömde bort att knåpa ihop ett inlägg, men vem vill ha en som sitter med mobilen i händerna när det vankas sällskapsspel. Dessutom har jag bara en fungerande arm för tillfället så det tar lite tid att knåpa ihop en text som återberättar senaste dagarnas händelser på ett effektivt sätt. Bilder säger ju som ni vet mer än tusen ord så jag slänger in några sådana och hoppas att ni fattar läget.

Det har gått fyra dagar sen kraschen. Det börjar krypa i kroppen av att sitta still och bitterheten börjar komma med jämnare intervaller. Jag förstår inte hur Palle klarade 3 månader, men man hittar väl ett sätt som funkar. Cykeln fick stanna hemma på fastlandet. Löparskorna är på men tempot är långsamt, knappt styrfart ibland. Det känns att nyckelbenet fortfarande är av så jag får nog låta beachvolleyn ligga still hela veckan. Vilken himla tajming att bryta ett nyckelben just denna veckan va..

Nytt försök nästa år.