Efter en bättre trerätters på Tranan och X antal liter dryck begav vi oss till Olssons skor. Ni vet det där stället som Lasse är trött på i Över Gränsen. Väl där infann sig ett visst mått av trötthet för vissa av oss. Nämner inga namn men jag kan ha varit inblandad. RacePace bjöd på korv och sen vaknade jag upp på ett golv på Fridhemsgatan. 

Det här är ingen historia om ett förfall. Det är historien vad jag gjorde efter att ha sprungit fortare än nånsin på ön. På söndagen vandrade vi till Fotografiska och tittade på Lars Tunbjörks alster. ”Som att kliva in i sin barndom” som han sa den gode Lund. Vi satte oss och blickade ut över Grönan på andra sidan vattnet och kände livet fylla våra lungor. En dam i päls, basker, välmålade läppar och ytterst välanpassade bågar rundade hörnet och satte sig vid kajen. Såg hon det vi såg? Ser någon det vi ser? 

Jag har 20 bilder på telefonen från lokalpressen. Inte en rad om 1.48-männen. Ja, de var ju ändå två. 

Idag, Äppleloppet. En annan ska bara få tiden att räcka till. Det är ju det stora i det lilla. Mellan matlådor, fredagsmys och alla stressande och tristessande människor är det ju ändå få saker som får en så levande som en liten siffra på bröstet. En vis man sa till mig för några dagar sedan ”att njuta av god mat är det ultimata leva-i-nuet” typ. Det är ju det och nummerlappen i så fall. För man måste ju leva också. På riktigt. Inte bara sträva efter bekräftelsen och det eviga jagandet efter bekräftelsen. Även om det är det som mättar begäret. Som alla vet. 

Så vad är det allt det här går ut på? Söker fortfarande efter svaret. När mörkret faller är det lättare att reflektera. Reflektion leder till förbättring. Eller? 

Hösten tog oss med storm. Jag närmar mig de 30. Upp med huvudet nu. Upp med näven. Spela ut alla kort. In i mörkret. 

Alltid på väg.

/RD 

Som ni vet gick ju undertecknad in i den här helgen med två stora mål. Springa smart och springa sig trött. Och för en gångs skull var huvudet med. Lidingö lurade mig inte en fjärde gång.

Den här bilden sponsras av eminenta RacePace.net.

Racepace tog mig till himlen. Oskars och Adam Sernheims projekt som ger dig sanningen om hur du ska springa. Eller i alla fall en fingervisning om hur man bör springa på Lidingöloppet och andra lopp. Enligt den skulle jag hålla följande passeringar vid 5,10,15,20 och 25 kilometer för att nå måltiden 2.12.47. Varför just den tiden? Arvid, numera 1.48-mannen, sprang på 2.12.48 år 2012. Oskar på 2.12.49 år 2013. Så varför inte?

Det visade sig hålla den här gången. Det handlar förstås om erfarenhet. Men också att vara kall i banans mest förrädiska del och låta sig bli omsprungen på de tuffa, knixiga parterna runt 17-18 km och ladda för vad som komma skall. Och ha respekt för att Lidingöväggen kan komma när som helst. Det gäller att vara lyhörd åt alla håll. Den här ön har skördat sina offer. Några såg jag i lördags och det är inget tillstånd man är avundsjuk på.

Milarna landade på 43,45 och 44. Där satt den kan man säga.

/RD

På lördag lurar du mig inte igen, Lidingö. Fjärde gången gillt. Kan man säga så? Egentligen är det ett dödsdömt lopp. Det passar mig dåligt. Det är tio kilometer för långt. Men det är väl alla lopp. Har testat några sätt att vägga.

2007. Väggning genom naivitet. Inte ens 19 fyllda. Nybliven student med en massa pengar på fickan. Inte svårt att vara kaxig.

2011. Faktiskt ingen väggning på det viset. Ganska jämnt sprunget. Men från startled 9 är det trångt. Och har man inte sprungit några långpass så är det svårt att med fotbollslungor uppnå mirakel.

2015. Året då allt var en enda vånda. Ischias skar genom kroppen. U2 på tisdagen och sen var John Blund back. (Glöm inte att sova!) Försökte väcka kroppen under 15e, 16e och 17e kilometern genom att öka farten. Gör inte det… Sista milen var förmodligen den jävligaste i livet. Men After Run på Kvarnen vände allt som tur var.

2018 då. Göteborgsvarvet på 1.22 i maj. Ett långpass i veckan under sommaren. Några varv på ÖIS-Loppet under sensommaren och hösten.  Okej form. Pigg. Småskavanker men ändå vid gott mod. En knävridning två veckor före var väl sådär. Nu lite öm i hälsenan. Ja ni hör ju själva. Reserverar mig hela tiden. Men kan bara konstatera att jag kommer med två grundinställningar till Lidingöloppet. 1. Att vara med så länge det går. Och då gäller det att vara smart. 2. Det kommer bli ett sånt helvete. Det gäller bara att vara med på det så man slipper komma med undanflykter efteråt.

Holaveden ska ut på vägarna. Det kommer bli mäktigt.

/RD

Blev sittandes och tittade på filmen om Björn Borg – och John McEnroe ska väl tilläggas. Jag växte upp i kölvattnet av Sveriges stora tennisframgångar på 70- och 80-talet med Borg, Wilander, Edberg. Före Björkman, Norman och Johansson under sena 90-tal och tidigt 00-tal. På den tiden ”man” var idrottsintresserad på riktigt. Vi såg det som gick på teve. Var det innebandy följde vi det. Var det Davis Cup i tennis såg vi det. Kval till allsvenskan. Elitserien i pingis. Hockey-VM. Annars var det text-tv som gällde. 377-379. Resultatservice när det var som bäst. Och radiosporten förstås. Fortfarande det bästa. Filmen Borg väckte en längtan tillbaka till den där tiden. När allt inte var så lättillgängligt. När man fick nöja sig med det som fanns. Det gjorde att det fanns en bredd i synen på idrott. Tennisracketen packades. Cykeln gick i ilfart upp till Öis-gårdens asfaltsbana och sen spelades det. Game-set-match. Ett gammalt spjut hittades i gömmorna och vi kastade 75 meter kortare än Jan Szelesny som vi sett på nån Golden League-(ja det hette så)gala. Golf spelades med bandyklubba på en 9-hålsbana i trädgården efter att ha sett Jesper Parnevik i  British Open. När Eurosport visade motocross-VM dröjde det inte länge innan lastpallarna hade blivit platåhopp. För att inte tala om alla världscupstävlingar i längdskidåkning och skidskytte(lillasysters paradgren) som utspelats utanför köksfönstret. Eller handbolls-VM i farmor och farfars kök.

Fan nu blev jag sådär patetiskt nostalgisk igen. Nå väl. Det var inte bättre förr. Men det var annorlunda och jag gillade det. Även om man hade mer än älskat att kunna knäppa på vilken match eller vilket evenemang när som andan föll på. Å andra sidan hade man väl aldrig kommit utanför dörren om så varit fallet anno 1999.

Ska vila knäet från löpning idag med. Kanske ut och jogga imorgon. En vecka kvar till Lidingöloppet. Två veckor till Äppleloppet. Tre veckor till Öis-Loppet. Fyra veckor till PeterNilsson passerar 50-strecket. Och fem veckor till en annan når 30. Ljuva år.

Styrkan på ÖIS var lika brutalt som jag hade förväntat mig efter rullskidsintervallerna. Men vilket pass. Palle briljerade med lätta steg och starka armar. Det ligger nåt i luften. Sanna mina ord.

Arvid har Björn Borg-aura.

/RD