Det är inte så jäkla lätt hela tiden. Och tur är väl det.

Det är när saker går in i ekorrhjul som det är dags att kugga ur maskineriet och få det på en annan kurs. Jag har alltid trott att det är rutiner jag behöver, men i själva verket är det nog dess motsats. Olika roller, olika tider och olika projekt. Precis som med träning är det viktiga kontinuitet i tillvaron. Fyll den med viktiga saker. För dig viktigt.

I träningsväg har det varit en dålig vecka, men så blir det när man har renoveringsprojekt och man trycker ner sig själv något på prioriteringslistan. Efter Eksjö stadslopp vet jag var jag står, men det är svårt att trycka in så mycket mer nu. Får nöja mig med att jag har en ganska hög lägstanivå i mig. Har inte skrivit så mycket om loppet så här är några tankar.

Tävlar så sällan så att åka till Eksjö utan att satsa lite kändes idiotiskt. Tänkte försöka hålla 3.30 så länge det gick. Första fyra kilometerna höll det bra, men när man tävlar mot andra personer är det kanske bra att försöka dra nytta av dem också. I och med att jag sprang på klocka hamnade jag givetvis själv efter 2 kilometer och fick således bli min egen lyckas smed. Det kloka hade ju varit att slagit av något och försökt dra nytta av mina kombatanter. Nu blev 5:e och 6:e kilometern lite väl prövande och när jag väl kom ikapp en löpare insåg jag att jag var helt färdig efter 7 kilometer. Sista tre var inte vackra. De var hemska. Första halvan på 17.30, andra halvan, en minut långsammare. Men övermod är ju lite charmigt ändå. I alla fall när det är lyckligt ovetande övermod.

Var på en riktig fotbollsfest igår. ÖIS/Vistas damer vann hemma mot Nässjö inför storpublik på ÖIS-gården och ligger just nu på kvalplats till division 2. För ett år sedan var damlaget helt nystartat. Galet!

Tre veckor kvar innan semestern startar. Overkligt.

Blir inte mycket klokare av detta va? Nu kör vi en vecka till!

/RD

Att fajtas om en pallplats är nåt speciellt. Det blir en helt annan sak när man inser att man är med i matchen och att alla vet om det. Ett tjuv- och rackarspel som en annan inte är van att spela. Det gäller att ha kyla, tänka ett steg längre och samtidigt inte spränga allt man har. Men i slutändan handlar det om att springa så fort som möjligt. Det är kul att vara med. När startfältet är något sämre än högsta svenska klass får man helt enkelt passa på.

När starten gick och vi drog ut från Vistavallen utkristalliserades täten ganska snart. Oscar Claesson förstås, trots en vinter fylld av problem och knappt någon träning att tala om kan han ändå springa runt på sub 42. Säger en del om den mannens kapacitet. Erik Holmberg förstås. En maskin som bara maler. Dessa två herrar fick ge sig iväg på egen hand i varsin fart och fick springa var och en för sig i stort sett hela loppet. Men där bakom var vi ett gäng som snabbt förstod att vi skulle få göra upp om tredjeplatsen. Jimmy Iby, IKHP, Ola Grauers, Habo, Fredrik Seppas, Tenhult, Adam Sernheim, Vista och så undertecknad.

Provocerande bild. Men det går faktiskt i 3.30-fart här. Seppas på insidan. 

Släppte Iby och Grauers en bit bort till Bosgård innan backpriset. Sernheim, Seppas och jag låg ihop upp för backen men där nånstans ville Sernheim upp och köra och ta ikapp de framförvarande. Jag släppte medvetet och det gjorde även Seppas fick jag veta efteråt. På västra sidan skulle det blåsa motvind och sidvind rätt rejält, det visste vi alla och gjorde oss redo för att ta oss an den. Följebilen med PeterNilsson och Oskar gav energi hela tiden. Vilken stöttning och peppning! Efter andra och sista backen på femte kilometern hade jag täppt till luckan och ut på västra sidan var vi nu fyra man. Sernheim anförde klungan och klöv mycket vind i en kilometer. Sen klev han ut och jag tog över stafettpinnen. Nu började det bli ett spel. Kände mig oförskämt pigg (skämdes nästan) och började köra ryckigt. Öste på i hundratalet meter för att sedan släppa något, gjorde likadant igen och slog av. Höll på så några gånger i hopp om att tappa någon på vägen. Sernheim fick släppa men Grauers och Iby hängde i. Mot Lyckås anförde jag klungan om tredjeplatsen och insåg här att jag skulle vara med när det avgjordes. En otrolig känsla egentligen, skitsamma att startfältet kanske var något sämre i år, en pallplats i Landsjön Runt skulle utan tvekan vara något att berätta för barnbarnen. Vi vände mot Vistavallen med tre kilometer kvar. Har så mycket minnen från det här partiet och i stort sett enbart traumatiska sådana. Minns 2014 när jag hade jagat ikapp Oskar och mötte väggen strax efteråt. Minns samma lopp när Arvid kom som skjuten ur en kanon och passerade med en kilometer kvar samtidigt som jag famlade efter luft.

Upp mot tio kilometer och klockade av på 36.30 ungefär. Insåg att ett pers skulle bli svårt men väl en tid en bra bit under 45. Farten skruvades upp. PeterNilsson och Oskar manade på i bilen bredvid. Magnus Eklund stod som vanligt vid Lilla Lyckås och skrek. Mor och far innan dess vid Lyckås och Marcus Sjöberg. Stöttningen var det inget fel på. På långa rakan förbi flygfältet med 1,5 km kvar började Iby öka. ”Är jag med in på Vistavallen kan det gå” tänkte jag, har ju trots allt gjort några djupledslöpningar i mitt liv. Men det började bli för JÄVLA jobbigt nu. Grauers började chippa efter luft men sänkte inte farten. Samtidigt började jag ana en orange tröja i periferin. Seppas var tillbaka. Iby älgade på med sitt karaktäristiska steg när vi såg Vistavallen och kunde ana Palles euforiska stämma i högtalarssystemet. Jag var förlorad. Seppas kom upp och förbi. Ösa, ösa, ösa. Stormade i motvinden över mållinjen, totalt förlorad i andnöden och mjölksyran. In som femma på 44.34, 19 sekunder från PB. 20 sekunder från pallen.

DEN SMÄRTAN. DEN KÄNSLAN.

Det är bara konstatera så här i efterhand att jag gjorde allt, la upp det helt rätt och tömde mig fullständigt.  Enormt nöjd över det som alltid. (Det sistnämnda är det minsta man kan göra.)Men visst sved det lite att vara så nära en pallplats. Den chansen kommer nog aldrig igen, inte på Landsjön Runt som har ett så gott rykte och förmodligen kommer locka starkare startfält för varje år. Man kan bara påverka det man själv gör och vad det gäller den saken så skulle jag behöva träna lite mer. Samtidigt så funderar jag mycket över vad som skulle hända då? Kanske skulle jag bli skadad? Kanske skulle jag försaka annat som trots allt är lite viktigare? Kanske skulle jag springa sub 44 en sån här dag? Det är ingen tvekan om att för att bli bättre är det inga genvägar som gäller. Det är bara springa mer. Men minst lika viktig är balansen i det övriga livet. När det kommer till löpträning vill jag köra hårt alltid. Skulle jag träna mer skulle jag behöva springa sakta ibland också och då är frågan om det skulle gå ut över glädjen. Vilka frågor egentligen…

Nästa mål är att springa en snabb mil under våren. 34.51 från 2014 ska bara raderas ut nu. Det här var ett kvitto, är tillbaka i 2014 års nivå. Nu gäller det bara att hänga i.

Tack till Landsjön Runt! Älskar detta loppet och arrangemanget. Barnen sprang också 1-kilometersloppet och deras lycka över att få medaljen i mål är underbar att se.

Löpning är hårt och underbart. Det är bara så det är. Och att tävla är nog det bästa av allt.

/RD

Idag tömmer vi oss fullständigt. Vi går in i det odefinierbara. Det tyngdlösa och tyngsta. Det vackra och det fula. Det vi älskar att hata och hatar att älska. Hela vägen in i väggen. Ett varv runt sjön. Välj själv hur. Jag ska i alla fall plocka ut varenda liten spillra. På start ska vi vara en fulltankad HD som aldrig kan äta sig mätt. I mål ska kroppen vara en rivningskåk. Den ska vara ett sår. Vi ska behöva en mun till för att kunna andas. Ett hjärta till för att inte stanna. Allt. UT!!!

Vi ses på Vistavallen. Platsen där jag gjorde mitt livs första fotbollsmål i ÖIS-tröjan 1996.

/RD

2014 sprang jag Göteborgsvarvet för första gången. Väldigt mycket vatten har passerat under broarna sen dess. Det går att hitta exempel på det i texten…. Skrev några rader om hur det var att springa på 1.25 från startled 25 på Amatörerna innan jag värvades till Holaveden. Så här såg det ut:

Historien om mitt livs första men inte sista Göteborgsvarv börjar redan i början av april när det på allvar gick upp för mig att jag faktiskt var anmäld. Började söka upp det gamla halvmaraperset från Motala ifjol på 1.27.15 som borde räcka till en placering bland de tidiga startgrupperna. Mailade administrationen för tävlingen och fick snart till svar:
“Vi tog enbart emot seedningsunderlag fram till den 24 mars. Därefter gick nummerlappar och liknande till tryckning samt indelningen av startgrupper påbörjades, vilket innebär att vi inte kan ta emot fler tider. Hoppas du kan göra ett bra lopp ändå!”

“Nä men va fan” tänkte jag. Det borde ju gå att “snacka in sig” om man visar sig lite halvt desperat.
“Vi förstår din förtvivlan,  men tyvärr så förblir svaret att vi inte kan seeda dig vid denna tidpunkt, då vi vill göra det så rättvist för alla som möjligt” blev svaret nästa gång.

Ska jag skita i det då? Är det någon idé att åka till Göteborg och springa på 1.37 och knappt ta ut sig? Är det värt att betala 750 spänn för att springa ett långpass 15 mil hemifrån?

De något destruktiva och pessimistiska tankarna till trots så stod jag ändå på startlinjen 16.00 igår. Och det här är var vad som skedde:

Efter att ha vinkat adjö till mamma och pappa som startade “redan” 14.30 gick jag tillsammans med Sofia och Eric och fixade nummerlappar, ordnade med praktiska göromål och tog en titt på när Ghebresselassie sprang hem herrklassen på Slottskogsvallen. Vid 15.00 sa jag adjö till Sofia som startade 15.25 och samtidigt hade Eric begett sig till Avenyn för att supporta. En timme över alltså. Lika bra att ställa sig först i sista ledet så kanske de första kilometerna kunde gå i hyfsad takt i alla fall.

Innan start!

Hade ett, vad jag trodde, väl optimistiskt mål att gå under 1.30. Men med tanke på den förmodade trängseln och de rapporter jag fått från löpare som stått längst bak i tidigare Göteborgsvarv så kände jag att det förmodligen inte skulle gå. Ungefär en kvart före start kom Marcus Öhrn fram och hälsade, bror till Arvid från Holavedenbloggen. Trevligt att möta nya bekantskaper. Vi hann byta några ord och han hann berätta att Arvid sprungit under 1.24 tidigare under eftermiddagen. Imponerande tid bara det men det var bättre än så skulle det visa sig. 1.22.45. Ruggigt bra av den unge Vista-ikonen!

Efter en evighetslång timme var det så äntligen dags och när startskottet gick var jag tvåa ut från Slottsskogen i startled 25. Efter 200 meter blev jag omsprungen av tre löpare. Det kom att bli dom enda som gjorde det. I övrigt gick jag nog 20 000 plus eller något i den stilen. En av dem sprang jag om igen innan vi försvann ner i Majorna.

Bild från starten. Ser sömnig ut där i mitten.

Första kilometerna gick bra. Det vittnar km-tiderna om, om inte annat. 3.36, 3,44, 3.53, 3.51. Tänkte att det är lika bra att plocka åt sig så mycket extra sekunder det bara går medan jag kan. Kom ikapp mer och mer folk men utan att behöva kryssa för mycket. Än så länge kunde jag obehindrat springa på längst ut i omkörningsfilen och det är faktiskt en ganska skön känsla att flyga förbi hundratals löpare och då och då höra publik som viskar om att man springer fort. Ego-boost utan dess like.

Upp på Älvsborgsbron efter fem kilometer och här är det en rätt jobbig del på banan både före och på bron. Men jag tuggade mig upp med lätta bestämda steg till sambatakter innan det blev rock ´n roll på Hisingen. Sprang en del i grässlänter och stenpartier men trots det kändes det inte som jag tappade någon fart. Men helt klart så började det bli trängre. Här väntade ett flackt parti i drygt fem kilometer innan nästa bropassage tillbaka till fastlandet skulle ske. Jag kunde hålla mig runt 4 min/km-fart och ju mer kilometerna tickade på desto mer började det gå upp för att jag faktiskt skulle kunna göra under 1.30 om inte det tjocknade för mycket på Götaälvsbron och Avenyn.

Det tjocknade på bron. Men jag kunde med en bra stark röst och skicklighet i närkampspelet glida förbi hyfsat enkelt. Men det märks att detta är ett kritiskt parti för många löpare. Ner på fastlandet igen och upp mot Avenyn och nu skulle det bli trångt på riktigt. Sprang på trottarkanten och slickade kravallstaketet hela vägen upp till Poseidon. “HÅLL HÖGER” yttrades nog 30 gånger under den här sträckan som är ungefär två kilometer lång. Vid kanske 20 av de tillfällena lystrades det till min vädjan. I övrigt envisades folk med otyget att springa med hörlurar och lyssna på musik. Det borde förbjudas under lopp som detta. I de fallen fanns bara en sak att göra. Sparka ner dom bakifrån, sånt kan jag. Det blev en del arga blickar men vad gör man inte när man har 1.25 i sikte.

Nej då. Ni kan vara lugna. Som den respektabla landsbygdsgrabb jag är tog jag givetvis slalomvägen runt dessa så att de inte missade en viktig vers i deras favoritmusikstycke eller upplösningen i Liza Marklunds senaste ljudboksöversättning.

Det var först när jag skulle runda Poseidon längst upp på Avenyn som jag insåg att jag faktiskt var förbannat trött också. Hela loppet dit hade jag haft fullt fokus att springa snabbast möjliga väg genom löparmassan och inte hunnit känna efter. Rätt skumt med tanke på att jag nu var på god väg att slakta mitt gamla pers. Det där med att Arvid sprungit på under 1.24 slog mig givetvis någon gång men det var helt enkelt lite för bra för att vara realistiskt för min del. Men 1.25 kunde gå om jag kunde hålla ihop de sista kilometerna.

Nu började det krampa på konstiga ställen också. Vänster skuldra förlamades en stund samtidigt som jag förstod att trängseln skulle hålla i sig hela vägen upp till Slottsskogsvallen. Två kilometer kvar. Jublet från publiken blev mer och mer påtagligt, nu var vi nära. En kilometer kvar. Nu orkade jag faktiskt inte ens skrika att de skulle hålla höger och jag ber om ursäkt till alla som fick smaka armbåge under sista kilometern. In på vallen såg jag att klockan precis tickade över 1.25 och till slut stannade tiden på 1.25.13. PB-slakt!

Här ser man mitt graciösa utseende strax efter målgång. Bild plockad från SVT:s målkamera.

Ja, det är inte utan att man frågar sig vad som egentligen hände igår. Att persa på halvmaran när jag står i sista led ska ju egentligen inte gå.

Mina teorier:
1. Fokuset låg på de nästkommande 10 meterna hela tiden. Tanken slog mig nog inte förrän vid Poseidon att det var en halvmara jag sprang och lyckades på så vis koppla bort trötthet.
2. Ego-boosten ska inte underskattas. Jag kände mig jäkligt stark när jag såg andra som var väldigt trötta.
3. Jag hade fantiserat ihop att det i stort sett skulle vara totalstopp stora delar av loppet och för varje meter som det inte var det fick jag en positiv känsla.
4. Sprang i linne för första gången.
5. Var pissnödig redan i starten.
6. Tänkte på Svante Thuresson. Det kan också varit en nackdel men det känns som att det var ett vinnande koncept. 

/RD

Föreningsliv. Grötfrukost. Kaffe. Räfsa in i bilen. Upp mot Öis-gården. Fullsmockat. Bort med fiberduk. Seriepremiär på ingång. Conny och Johan H. Öis-legender. Värme. Hosta. Grön matta. Gräsdoft. Seriepremiär på ingång. Grillad hamburgare. Kaffe. Tjöt. Tillhörighet. Livsmening. Årets första gräsklippning. Ännu mera gräsdoft. Nostalgi. Återseende av Raidern. Vårens första dag på riktigt.

/RD