För några veckor sedan stod jag på en bergstopp och det blåste storm. Isbitar som smågrus piskade i ansiktet och hade något gått fel kunde det slutat illa. I helgen har jag och farsan varit i Storulvån för att topptura på de närliggande bergen. Vädret är som förbytt och solen värmer bort svetten från understället i samma stund som det blöts ner. Fika kan intas på topparna utan minsta vind. Natur är på vår sida. Så är det inte alltid men när så är fallet får man vara ödmjuk och tacksam!

Snöflingorna yrde förbi utanför kontorsfönstret. Eftermiddagströttheten hade slagit till. Men till sist fick jag på mig träningskläderna och skorna snörades. Jag hade hört talas om en idrottsplats som tydligen även hyser skidspår på vintern borta vid Kristineberg. Nu återstod bara att hitta dit. Först kom jag bara till några fotbollsplaner med efter yterligare någon kilometer låg den där. Den röda löparbanan. Sliten, Bakom ett bussgarage. En tom läktare. Det andades liksom östeuropa trots att jag sprungit väster ut på Kungsholmen. Tusingar, klassikern. Efter ganska många veckor med minst sagt knapphändig intervallöpning hade jag inga höga förväntningar. Men jag bestämde mig för att köra tills jag inte klarade 3:30 längre i blåsten och snön. 3:31 på den 8:e. 3:20 som bäst. Inget att skriva om på bloggen egentligen men känslan att snurra där på den slitna tartanen ändå så äkta. Det är löpning.

Imorgon tar jag tåget mot jämtlandsfjällen, det vankas toppturer och prognosen visar solsken!

-OL