Såhär års behöver världen kläs i vackra starka färger.

Som en kontrast till tomhetens gråa.

En starkt blå tröja, en rödrutig skjorta eventuellt en helröd piké till vinterljusa stakarmar.

Att koppla av,fly undan, ta av sig sportklockan knäppa på ett silvrigt metallband, bli förvånad över att den inte stannat, om den har, ta tag i det där, bara iväg byt batterier, köp en vårjacka, ta en grön, starka färger upptill men aldrig nertill, mörkt jeansblå till ljusa skinnskor som var alltför dyra men expediten vacker och världen hade alla möjligheter. 

Självklart klack.

Att vandra på gatstenen utan klack är lika otänkbart som att låta bli.

Att på hemvägen byta om i baksätet, underställströja, väst, skor med bett i.

Swix stopljusröda stavar från tidigt åttiotal.

Vinka farväl på långgatan sedan direkt i klinch med höstens stavgångbacke.

Ett pulserande mellan snöfläckar under solens ösande.

Salomon trail banan, sprättande i backarna, ljumnare i mellan.

Träning på norsktvis även om halvtimmeslånga motlut är sällsynta.

Granens gröna färg som kontrast till det ljust bruna.

Man halkar fram längst djurstigarna.

Får tron att det nog kan bli nåt både med benen och leden när det väl torkat upp.

Löpning med stavar kan bli ett fint naturligt intervall pass, passar bra såhär års medans man väntar på att leder,senor,knän ska bli redo för vad som komma skall.

Vistakullevägens stenhårda asfalt i med & motlut.

Sorglöst strålade solen på klarblå himmel till blankt vatten.

I näven rök kaffekoppen hos en som satt sig till rätta.

Ibland bara faller dom på, stunderna.

Som hos en kompositör som sitter med gitarren i näven dagarna i ända när plötsligt draken tittar fram ur grottan och toner flödar fram till vers & refräng.

Så beskrev han det, Benny Andersson.

Kommit igång lite smått med löpningen, eller i ärlighetens namn får man kalla det jogging.

Fy katten, stel osmidig tung, inte som en Öhrn.

Det får gå tio mil innan man sätter fart på det, sen ska det nog krackeleras fram.

Styrketränar med kroppsvikten sen joggar ja lätta fem.

Sitter stilla på trappen i en by av febril aktivitet.

En pilfink sipprar vatten ur hängrännan medans en gråsparv pickar i hästskit, så lika, att se skillnad får man lära sig.

Ute på fältet slåss två harhanar, om några sekunder.

Trettiosju dagar sen börjar det om igen.

Som en trumpetfanfar hördes tranor häromdan.

Det blir vår iår också, punkligt, som alltid.

Naturen skyndar långsamt, som en skidåkare påväg mot löpsteg.

Min farfar hade en hund för längesedan i början på sextiotalet, Sveriges bejublade årtionde.

En mörk inte fullt så vacker schäfertik med tilltalsnamnet Daisy efter sångerskan Daisy Schörling som inte kanske var det fagraste men sjöng vackert.

Det var sådan musik som får än att tänka på gammaldags skräckfilmer.

Ni vet knastrigt ljud,ljus stämma med vemod som bakgrund.

Ingen visste vad hunden egentligen var döpt till.

Hon var nämligen pokalen i en s.k tuppfäktning män emellan.

Daisy som hon sedermera kom att kallas bodde nämligen innan tiden i mariebo i en bil.

En bil hon vaktade så hårt att så fort någon gick förbi både lät det och såg ut som en orkan av illvilja hade brasserat där inne.

Farfar som inte bara var en djurens man utan även en tämjare fastnade vid förskräckelsen när en man hånfullt men ändå smått uppgivet skrek ”Kan du koppla hunden är den din”.

Han ryckte upp dörren slet ut hunden som chockad men följdsamt följde med.

Daisy var en fungerande hund på alla de sätt förutom att det inte gick ha henne kopplad eller bunden.

I kätting förvandlades hon som en varg under månsken.

Hon följde alltid farmor ut för att hämta tidningen om morgonen.

Tillsist räckte det med att släppa ut Daisy när grannfrun gick till brevlådan, hon satte tidningen i käften på Daisy som stolt vände hemåt.

Aldrig att man kunde se ett ända märke i tidningen.

Daisy hade likt andra hundar en fenomenal hörsel som visade sig genom att hon hörde när farfars traktor började bröta på uppför åsenvägen nerifrån stan.

Hon stack direkt för att ansluta vid hans sida.

En trafikfara vida känd korsandes mitt i all göteborgstrafik.

Göteborgsbacken var ännu inte byggd, det skede någon gång efter sextiofem.

Ett skottsalva blev slutet på den historien.

Häpnadsväckande ljudigenkänning.

Där ligger vi efter fast jag brukar placera rullskidåkare nere på vistakullevägen till rätt startled bara genom att lyssna till spetsljudet.

Mest frekvent spetsljud har Rasmus Ax haft den här sommaren.

Han satsade allt,framåt, vinglade oturligt till. 

Blev märkt av tidningarna, smått hånad och fråntagen sitt livs lopp.

Vad göra?

Strycka ett streck och ängna 7-8 månader ytterligare runt sjön.

Fantastisk sjö.

Några korta notiser från konungsfärden såhär ifrån kölvattnet.

Många man träffat och pratat med är längre bak iår än föregående år.

Var motståndet vassare iår än de senaste åren?

Undertecknad, Lund, Arnesson, Wickström, Gotting, D Eriksson, P Nilsson, D Nilsson, D Moberg, D Jönsson, D Elgh, TP. m fl.

Får be våran journalist kolla på detta.

Det var helt klart stakning som gällde iår.

En prestation av P Nilsson att staka runt på det sättet som han gjorde.

Nästa år stakar jag, ska vara tränad för det också.

Iår åkte jag på en magkramp av grövsta sort.

Har man feber istället för att träna så blir också resultatet därefter.

Behövligt att vara ledig idag, man har ändå ingen nytta av denna kroppen.

Kanske ser Vasaloppet på play, det måste varit en spännande sista mil.

Om mitt eget lopp och de andras kommer dagarna framöver.

Det måste sätta sig.

Högsta betyg till Lovisa Antonsson som skötte bloggen under söndagen, proffsigt.

Vi är skyldiga dej en middag.

Det lär bli fest framöver.

Om vi nu kan få in det mellan Oskars alla resor.

Det är ju han som bryggt ölen.

Idag blir det iallafall inget socker.

Tänderna fick sitt igår, om man säger så.

I bloggens interna tråd är det mycket snack om löpning redan nu.

Från en säsong till en annan.

Men med all snö vi nu har här hemma så kanske det kan bli lite vårskidåkning?

Vet ni den där första textraden i Red hot chilipeppers låt Under the bridge?

Ibland händer det att dom där dagarna när man vill skjuta skallen av sig på en offentlig toalett känns så långt borta.

Om man tappar allt så är det en sådan här helg som får än att hitta hem igen.

När himlen aldrig tycks sluta brinna över Filipstad när man kommer ner från höjden till Winnerbäcks visslande tonläge.

Man kanske alltid skulle vara påväg, från ett evenemang till ett annat. 

En jägare, en dåtidens samlare kanske var på väg hem efter att samlat blåbär intill skymningen när ett villebråd uppenbarar sig i skogsbrynet och jakten på nytt tar vid.

Det finns ingen rast för en jägare.

Ingen vila heller, så det är lika bra att sluta leta.

Kulinariskt tog sig verkligen den här resan tillslut.

Det började vid frukosten då en kvinna kom fram och hade kokat två vaktelägg, som jag fick.

En ljusare lenare gula i smörig konsistens fick nattens köldknäpp att glittra än mer.

Strand mat & bar vid kajen i Mora hade köttbullar i gräddsås och pannkakor med jordgubbssylt och grädde.

När vi vaknat spelade jag Uffe för ett packande gäng östgötar, förbundna för livet.

Väskorna bars under knarr till bilen.

I Eldris fick vi se de sjukaste skidspår jag någonsin sett.

Jag har ändå hållit på med det här i över tjugo år.

Vi såg damerna frenetiskt staka sig in mot kontrollen.

Grattis britta!

13 kilometer diagonal till Norra garberg, tillslut flöt vi fram i närmast perfekt höftrotation.

Hjärtat hamrade i bröstet till knarret från taktfasta pendeltag.

Ifk Mora bjöd även här på blåbärssoppa sedan körde vi  Risåsrundan 9km på skrå runt berget.

Tillslut satt vi mot en timmervägg i solglaset och samtalade med en kvinna som jobbat två år med falu VM.

Hon hade en del att förtälja.

13km utför blev hissnande för själen och rejält för låren.

En dag vi verkligen levde.

Här kommer lite klipp och bilder.

Ha en trevlig söndag, missa inte när Arvid ska skejta hem km till våra jubelrop.