Värk i mina ben, så gott. Årets första fartpass på asfalt. Vistakullevägen. 3x8min. Bar överkropp och framtidshopp. Sent socialiserande och läggdags, med värkande ben. Så gott.
Tog med sonen och en kompis på Wes Anderssons nya film Isle of dogs. Perfekt för min inledande Wes Andersson period. Problemet var bara att den var på engelska och dom är åtta år. Men dom klagade inte en enda gång. Bra film kan rekommendera den till er som är lite äldre.
Göteborgsvarvs vecka. Mäktigt. Två Holavedare på start. Robban och Örnen. Det snackas om fyrafart.
Vad mer? Ulf Lundells nya bok kommer i veckan, har förbeställt den så den borde dyka upp redan imorgon. Gert Wingårdhs andra bok släpps också, för åka förbi och inhandla.
Vi får skriva mer när tillfälle ges. Det är en dag imorgon också.
Jävla kärlek. Passionens hjälplösa lilla offer gnyr. Vad är det som försvunnit? Vad är det man längtar efter men aldrig tycks ta hand om? Man känner sig larvig, spottar i nävarna och snurrar på sig dojorna. Men drifternas existens är inget man springer ifrån. Lyckliga Luke sköt sin egen skygga, det ni, vore förfärligt. Man får va glad ändå att det finns där och river. Att man kunde bli uppskruvad av en kyss, hänförd av en naken ryggtavla, förtrollad, förblindad, förbannad. Skönhetens förbannande är hänsynslös. Näthinnans drottning hemsöker. Man kastas med i vinden både som seglare och skeppsbruten. Man får falla ner på knä.
Mitt knä står pall. Det går att springa hyfsade pass nu. Formen är såklart bedrövlig men jag skiter i det. Jag ska Forrest Gump springa. Långt och länge, helgvis. Kort o konsist veckovis. Han sprang ifrån sina problem och investerade i ett äpple företag. Vilken film. Borde se om. Royal teenenbauns borde jag också se om. Den fantastiska räven borde jag absolut se. Filmkvällar. Ensamhetskvällar.
Holavedens ursprungliga treenighet var på berget i eftermiddags och löpte. 16km och jag blev duktigt lämnad bland vitsipporna. Skit samma, jag lever, jag andas.
Man får passa sig för nätterna nu. Vara på sin vakt, hålla sig på kanten. Inte ränna som en blodhund genom gränderna flåsande som en blodhund på jakt efter henne och kyssen. Det finns nog av förnedring ändå.
Kan man romantisera allt annat så kan man väl romantisera ensamma vardagskvällar. Klippa gräset, laga en krämig sparrispasta, läsa ett stycke ur Lundells kyssen, prata med grannen över häcken. Torka av diskbänken putsa ett fönster. Land och sjövädersrapporten på SR play. Hade jag rökt så hade jag suttit mycket ute i trädgården och sugit in och blåst ut.
”Du vill, om möjligt – vilket det inte är – avskaffa lidandet. Och vi? Vi vill lida mer och intensivare än någonsin… För det är lidande som ligger till grund för all mänsklig utveckling.” /Nietzsche
För att överhuvudtaget orka med, samla mod eller våga tro på meningsfullheten i allt som krävs i form av utveckling så behöver vi den lindriga inspirationen. Hjältarna. Dom som lyfter upp massorna till en högre nivå. Dom vars slit möter dyrkan. Dom som vägrar vara offer, det är dom som kan få oss att tuffa på. Hjältar. Superhjältar. Vardagliga hjältar helt utan superkrafter eller talang som så lätt kunnat vara en värdelös skit men som tar en sten och förflyttar den.
Leta alltid efter hjälten när du kliver in i ett rum. Undvik offret. Inte ens offret vill se sig själv som ett offer. Offermentalitet är vägen ner i avgrunden och den vägen är smutsig. Lidandet i livet är ingen förbannelse. Ett lidande blir bara till en förbannelse när det ses som meningslöst. Att förändra sig själv och sin vardag är ett syfte som gör lidandet meningsfullt, ändock så svider det, värker molande. Men det finns inget synd med det hela.
Man får övertyga sig själv, hela tiden, om igen.
Idag ska jag tända en eld för allt gammalt. Ur askan ska det röjas plats för nya drömmar att gro, växa och slå ut. Det är meningsfullt att transformera det gråa till grönt, tro på det röda och hoppas på det ljusa.
David Nilsson gjorde precis som vi ville, sprang likt vinden. Ett nytt banrekord är skrivet, 37,25(?) Avstannande! David du är välkommen tillbaka. Det finns några sekunder till i den spädda kroppen.Tobias Westman gjorde det han är bäst på och tog sin tionde seger runt sjön. Viktor Hansson tryckte hårdare än alla anda och vann den klassiska spurten. Moa Hansson kom och visade juniorlandslagsklass. Jag applåderar era och alla andras prestationer. Landsjön Runt blev precis som vi ville.
När jag kom innan för dörren och slängde väskan i hörnet och fick ner en bok från hyllan så bara rasade jag ihop fullständigt. Slumrade in och försvann. Mätt efter Familjen Öhrns köttgryta och gemytliga gemenskap och arrangemangets spändhet. Efter allt så återstår en tomhet. Tomheten kom till en man som blöder. Jag vaknade i ett hem som mer liknar ett sjukhus än just ett hem. Vita kala väggar och helt utan krukväxter. Den kreativa förödelsen av tygstycken och krimskrams som man så många gånger förbarmat är som på ett fingerknäpp borta. Värjan som slet upp såret är att min Sambo och jag har valt att ta av på olika stigar och leta efter ro på varsitt håll istället för tillsammans. Man skulle kunna skriva en mindre novell om det men jag hoppas verkligen att hon hittar en trivsammare tillvaro och skulle du stötta på problem så kommer jag till undsättning om du ropar. Lev väl och ta alla chanser du hittar. Jag är bara på andra sidan slyn.
En poet sjöng en gång att man kan ha hur kul som helst i det här livet om man är beredd att betala priset. Poeter och sångare är bra men det är inget botemedel för mig nu. Det är för många fåglar som kretsar i skyn. Jag satsade som en matador men föll och åkte på en riktig omgång och när jag trycktes upp mot planket av flera hundrakilo muskler så mötte jag likgiltigheten för en sekund men bestämde mig och kom på fötter samtidigt som tjuren krafsade i backen och tvekade.
Dikterna ser dina sår men ikväll var dom bara salt. Jag reste mig och bestämde mig för lindring. Kontaktade Arvid som snörade på direkt och vi for igenom skogen i nitton kilometer. Lättare i steget än på två år, lättare i bröstet än på länge. Det koagulerar. Nu tar vi denna veckan i hamn steg för steg.
Ska man ut och resa så är en kompis jättebra packning.
Det sägs att dom män som lever längst lever i Sardinien. Man får förmoda att dom lever länge för att dom är friska och lyckliga. Motsvarande kvinnor sägs leva i Osaka. Den gemensamma nämnaren mellan Osaka och Sardinen tordes vara att befolkningen där har en stark religiositet och lever i starka sociala band människor emellan. Religiositeten ser inte likadan ut i Japan som i Italien, inte ens utövas religiositeten likadant på själva platserna. Man tror att religiositeten bidrar med en mental andhämtning, att man lägger över det man inte kan påverka i någon annans händer. Att man ber med sin vilja för välgång och visar tacksamhet för det goda man fått vara med om.
Starka sociala band byggs av kontinuitet. Därför träffas Holaveden IRL ikväll. Löpning, öl och korv. Allt för ett långt, friskt och lyckligare liv. Det sägs bli långa Landsjön rundan. Livet är hårt.
Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
Senaste kommentarer