Temperaturen börjar bli svinkall! Det är magiskt att gå och vänta på det första snöfallet. Tyvärr så är dom första fallen bara besvär. Har börjat med långkalsonger på jobbet, lite vemodigt. Jobbar i Taberg, såg en Claesson staka förbi, det är ganska trevligt när det väl är solbelyst. Skoja, pallar inte med den dalen. Man kommer hela tiden att tänka på Sagan om ringen, och inte Hobbitarnas fylke, om ni förstår vad ja menar. Lite snö och sommardäck så är vi i hamn sen. Rena skiten dubbelt upp.

Funderar på att ta mig en höstabborre. Laddat upp med färska jiggar, där den ena ska studsa på botten och den andre har gömd krok så man kan fiska nära risvaken utan att tillkalla den onde. Allt för mycket iallafall.

Ge mig lite blodpudding med äppelmos, brynt rödlök och russin, eventuellt lite lingonsylt. Definitivt ett glas mjölk.

”Fridolins avgång är bra för miljön” det är ingen rolig rubrik för den pojken. Illa omtyckt, välförtjänt säger endel, lite väl hårt kan ja tycka. Dock kan miljöpartister ha rätt och fel på samma gång. Det är märkligt.

Ju mer vi vet om klimatet, ju mer apatiska blir vi.

Löpintervaller på öis, det är en go bit av livet det. Livslevande.

Man får sköta det lilla, sova, vakna, arbeta och stressa vidare. Det verkar som man ständigt är mellan födosök och natthägn. Och så lär det förbli. Lever vaknar somnar och lever igen.

Ska bli höstruskigt ihelgen, fy, borde hålla mig inomhus och dricka en flaska franskt och läsa ikapp allt som inte blir läst. Men ja har faktiskt planer, inte illa för en ensamvarg.

En bild, inte illa, från en sommar som flytt.

Den där överskriften är betydligt mer komplicerad än vad den skulle behöva vara. Egentligen. Men gång efter annan visar sig saker vara just det, mer komplicerade än vad de tordes vara. Man sysslar med förenklingar hela tiden, ögat gör det, kompisarna på jobbet gör det, du gör det, ja gör det även om ja försöker fatta kniven och ge mig in i det. Ångrar mig ständigt men det finns ingen återvändo.

Man kan översätta den där överskriften till ”Det finns ingenting utanför texten”. Filosofen som myntade uttrycket var den franske filosofen Jacques Derrida. Tänkte använda det för att fortsätta kasta skit på Instagram. Som ett t-shirt tryck fast i bloggordsformat. När man ska kasta skit på något och helst få skiten att kasta dynga tillbaka så är det helt fel fallenhet att först bli tveksam sen nyfiken sen fascinerad. Krig är krig och det har faktiskt inte så mycket med rätt eller fel att göra. Instagram är fortfarande skit som stjäl uppmärksamhet. Reklam tv gånger tio. Nu är det här inte min personliga åsikt utan bara ett kraftfullt sätt att uttrycka sig på. Vilket är just som oftast en förenkling.

Hur som helst, var var vi? Derrida var väldigt inne i förklaringsmodeller kring hierarkiska strukturer. Hans förklaringsmodeller har mig veterligen inte jättemånga anhängare idag men dom går grovt förenklat ut på att hierarkiska strukturer uppstår för att inkludera dom som drar nytta av den och förtrycka dom som missgynnas och utesluts. Derrida menade att söndring och förtryck finns inbyggt i själva språket. Det är väldigt nihilistiskt och destruktivt att påstå att det inte finns någon sanning utan att allt är tolkning och skitkastande både uppifrån och nerifrån. Derrida betvivlade själva kategoriseringshandlingen att en hierarkisk position är en följd av skicklighet och kompetens. Det är just dynga.

Makt är en av flera männskliga drivkrafter. Vi konkurrerar för att nå toppen i flera olika tävlingar. Och vi bryr oss om vart vi befinner oss i denna dominanshierarki. Det är rent ut sagt skittråkigt att bli omsprungen av en den ena än den andre i skogarna kring ölmstad. Men det är guld. Guld kan man tro inte är så mycket för världen. Vad ska man ha det till? Men det är bra att ha och samla på om man vill tävla igen eller posta snygga foton med tillrättalagda kommentarer, skoja bara. Sådana gulddagar som vi hade i lördags är bra inför mörkare tider, helt klart. Hjärtat var på det rätta stället och resultatlistan var ingen derridiansk tolkning utan byggde på kompetens och skicklighet. All respekt. Guld. Allt. Åskådare medtävlande Guld.

I torsdags fick vi så mycket stryk på Stockholmsbörsen att vi egentligen skulle slagit igen skärmen och konstaterat Guld! Guld står sig alltid i kris. Skulle det krisa sig så är gemenskapen som öisloppet ger guld värd. Claesson får löpa med vitflaggan och PeterNilsson ordnar allt det praktiska, vi andra kan ta en korv. Guld, spara på det mina vänner. Fysiskt guld är lite töntigt men börshandlade fonder med guld som underliggande tillgång funkar.

Ps Istället för bilden tar vi fyra ronder guld mot S&P500 i kristid.

Rond1: 11 september (10/9 2001 – 11/10 2002)

S&P500 -22%                  Guld +17%

Rond2: Global finanskris (10/10 2007 – 6/3 2009)

S&P500 -55%                   Guld +26%

Rond3: Eurokrisen (20/4 2010 – 1/7 2011)

S&P500 -15%                    Guld +5

Rond4: Kinaoro (18/8 2015 – 11/2 2016)

S&P500 -12                       Guld +12

Öis-loppet 100% rent guld

Ord, vilken magi dom bär på. Direkt kopplade till välbefinnandet. Små små ord kan lyfta så stora saker, också förgöra så sköra saker. Så avgörande det har varit för vår tid här på jorden. Det är nästan obegripligt att tänka sig en värld helt utan ord. Det mesta av historien har ju faktiskt varit helt utan ord, uttryck och människor. Orden har ju bara funnits i 200 000 år och är inte det ett strå i en höstack eller en piss i havet när Universum stoltserar med 14 miljarder ljus i tårtan? Man bara what?  Ynka är ett bra ord för att beskriva tvåhundratusen år. Ynka. Vilken enväldigt liten värd, det måste varit, sen började det expandera. Vilken fart den fick upp till slut, ja hänger inte med alls faktisk. Ibland blir man helt enkelt mätt.

Man säger att det primära i människans existens är njutningen och att sekundära kapaciteter som språk och tanke har uppkommit för att möjliggöra utveckling och njutning i existensen. Det är orden som skiljer oss från djuren.  Man kliar sig i huvudet och tänker nåt mer måste det väl ändå vara, ett medvetande? Ett medvetande är bara naturens sätt att via en illusion få oss att leva några år till här mellan istiderna. Man får stålsätta sig. Det är aldrig bra att sätta två hästar i samma sele. Vilken röra.

Alla dessa små små misslyckanden som drabbar mig hela tiden. Harmlösa men ändå en spark på pungen. På väg hem idag så kom det till mig, som en intuition att kaffet är slut, morgonens aha detta måste memoreras vaknade till liv och sände sina signaler och det är som alltid kroppen som bestämmer och hjärnan som verkställer. In på Ica och ut med två paket, det här va skitbra tänkte ja. Playing the livspussel game. Väl mitt i eftermiddagsbestyren så fipplar man på förpackningen och filtren är slut. Tamejfan.

Var ute och sprang mitt i hösten, grönsiskor i flock på gärdet. Man ville bara stanna och skrika åt dom att stick nu, flaxa inte omkring här och bli överraskade av snöglopp och rimfrost. Men vem bryr sig, inte dom och inte ens ja. Undrar om grönsiskor också misslyckas ibland? Äpplen faller till marken, det ser man hela tiden, men det är alltid till gagn för någon. Det verkar vara så det funkar. Man är en råttfångare och vargarna står för dörren.

Har haft väldigt många bra dagar det senaste. Det har varit njutning i existensen. Det har varit rykande soppor, glada skratt, hud och ömhet. Snabbstädade rum och lokalt inhandlade bärdrycker. Förväntningar och tilltro. Men igår märkte ja att min kreativitet var helt död. Jag hade inget svängrum. Alla misslyckanden hade sin förklaring, inte var man dödsdömt otursförföljd man var ute ur spelet, för vilken vecka i ordningen? Utan kreativitet så hittar man inga vägar när korten inte trillar i ens väg. Det blir dödsdömt och tillslut så tar man för stora risker alldeles för tidigt, man spelar inte med tiden på sin sida. Man kraftsamlar och övervärderar och tillslut så är man ute, och den som är ute får inte spela. För att spela måste man hålla sig inuti spelet, det handlar om överlevnad, här också.

Kreativitetens bränsle är avsaknaden av externt stimuli. Man behöver mörka och tysta dagar för att få färg igen. Att få blomstra igen, det blir denna veckans fokus. En målbild i färg.

Tänkte lägga in en bild nu men Instagram är för töntar, kom ihåg det. Riktiga män och kvinnor scrollar inte vågskvalp utan läser oändligt med text. Tvåhundratusen år av reflektion och samtal, det är djupet inte ytan som är det fascinerande.

Lev i mörker och tystnad, ibland. Recover be awesome.

/Johan

Det är en överdrift att påstå att man hade någon med det hela att göra. Tror bara att tiden var inne för att pröva. Men ja ringde och tryckte på, skrev att 15km är lallarnas distans, för dom som är lite lala och vill kunna gå efteråt. Det dubbla är grejen. Vi bör hylla Arvid likt en hjälte, så att vi alla andra kan lyfta oss mot denna nivån. Bli bättre, snabbare och starkare. Det kräver hårdhet och en hel del arbete. Bara för att man har fallenhet och talang så är inte vägen framåt enkel. Jag var själv med på en halv dag, söndagen förre själva loppet. 3tim mtb, soffan sen 18km löpning varav några kilometrar i fyrafart, 75min instruktörsled styrketräning. Det är ingen enkel dag men en dag för en inte helt enkel distans. När man hyllar någon så sanktionerar man det den hyllade gör som något bra och han kommer vilja fortsätta. Det är bra, för alla.

Oskar säger att det nu gäller att springa sub2 tio gånger. Det är inte enkelt. Men det betyder att Holaveden minst har åtta lidingöhelger att se fram emot.

Enligt ryckte har inte JP skrivit en enda rad. Gammel media, vad säger man? Men om folk som sitter fast i bilkö, det kan man skriva om.

Vill man hänga med och få reda på nåt så verkar det vara på instagram man ska vara. Man hör ofta, ja såg eller läste det på instagram. Vi är helt klart en instagram generation. Och den utvecklingen har gått snabbt. När instagram köptes av Facebook 2012 för sex miljarder så utnämndes det av ”expert media” till tidernas dyraste affär. Idag spås instagram vara värt 900 miljarder. En värdestegring på 14 000%. Det räknas som kanske tidernas bästa företagsförvärv. Det gäller att vara på tårna för att kunna se sånt. Framgångsfaktorn är att vi är helt besatta av att berätta en påhittad bild av oss själva. Det framstår som om posterna har en adressat. Psykoanalytiker kallar denna adressat för Den store Andre. Instagram funkar som det mesta, den har sina kungar och drottningar och en stor majoritet av talanglöst skit. Där folk finns uppstår en kamp om makt med hjälp av självhävdelse. Den som är stor på instagram har ett stort värde, och vi andra följer och dubbelklickar.

Microsoft forskaren Jaron Lanier är nu i ropet med att uppmana oss att radera våra sociala medier appar, det äter upp och förgör våra själar säger han. Det finns en del stora mörka moln över samhället så som Alkohol, spel, vapen, droger och just sociala medier. Men det handlar om bruk och missbruk. En vuxen individ lär sig var gränsen går, även om det många gånger är en tuff insikt. Att en Microsoft forskare hatar andra stora techkungar är väl mer förståligt när man tänker på just konceptet makt och självhävdelse. Företag som Google och Facebook är idag mäktigare och inflytelserikare än många länder. Världen förändras. Vi kommer aldrig bli mindre intresserade av våra telefoner.

Instagram kommer heller inte att försvinna även om dom tappar många yngre användare framförallt i USA. I ett barnsligt land som Sverige funkar det perfekt. Psykologiskt är det som att springa till fadern med talanglösa teckningar i hopp om bekräftelse. Det passar perfekt i ett infantilariserat land. Fadern bör ge en kritisk bedömning för att sedan bli avhyvlad av sin fru som sätter upp dom med magnet på kylskåpet. Det är skillnad på faderlig och moderlig kärlek och det är livsfarligt att blanda ihop dom. Hylla det som hyllas bör, det är det bästa vi kan göra.

Tänkte lägga in en bild nu men det är så himla mycket instagram över det så ja pallar inte. Svart text kräver sin koncentration. Det gör inte lättsamma bilder. Men man kanske lär sig framöver, är man bara sen i utvecklingen?

Av kärlek

/Johan