Två steg fram, ett steg bak. 

Två veckor har gått sedan jag blev oberoende av försäkringskassan. Det vill säga åter tillbaka i heltid. En härlig men lite svindlande känsla. Prestationsångest. Jag nöjer mig helst inte med att vara ganska bra. Allt behöver klaffa för att nöjdheten ska kicka in. Och det är faktiskt svårt att vara människa. 

Bakslaget kom som ett brev på posten. Från att ha varit med och bärgat en episk derbyvinst på ÖIS-gården på fredagen var jag sex dagar senare sängliggandes och sov mig igenom större delen av dagen. Fick boka av alla åtaganden till helgen. Backa, reflektera och påminnas om att det finns en broms bredvid gaspedalen. Om det blir riktig kris finns handbromsen. Den har legat i till hälften den senaste veckan. Det här är en del i att hitta balansen mellan högvarv och återhämtning. 

Hade ju tänkt ge mina tankar om derbymatchen ÖIS-Vista som jag fick vara med om. Det känns på nåt sätt vemodigt nu när jag är ganska långt ifrån det där ruset (som kanske också låg till grund för min kraschlandning). Men som vi sagt tidigare. Idrott är fantastiskt oavsett nivå. Den glädje jag upplevde efter slutsignalen är lika äkta som den en Djurgårdsspelare känner efter en derbyseger mot AIK. Jag är uppväxt på ÖIS-gården. Jag har varit i omklädningsrummen i snart 30 år. Jag har sett människorna bredvid planen i lika många år. Några har försvunnit men många finns kvar och nya har tillkommit. Jag tror alla kände samma sak den där kvällen. Stolthet och tacksamhet. 

Nu ska jag återhämta mig. Jag ska klara att bli en heltidsarbetande människa och försöka nöja mig med det som blir bra. 
/RD

I våras när jag gjorde tröskel och VO2-max test blev det ganska uppenbart att min tröskelkapacitet är var jag kan göra störst förbättringar. Två visa män hänvisade mig till att inskaffa en laktatmätare och hoppa på tröskelhypen. Sagt och gjort. Beställde en mätare från Spanien. Sen blev jag skadad. Det lilla jag har kunnat springa i sommar har mestadels ägnats åt tröskelträning eftersom det var snarare längden på passet än farten som påverkade smärtan i bäckenbenet.

Jag hade tidigare hört om klubbkompisar som hade börjat med laktatbaserad träning enligt den norska modellen med dubbeltröskel och hela kittet. Dom sa att dom hade fått backa farten betydligt för att hålla laktatnivåerna in ramen. Jag trodde jag hade koll på min tröskel också….men icke. Första passen kändes som jag fick halvjogga igenom för att inte laktatet skulle rusa. Kanske var det pga uppehåll i träningen också, men inte helt tror jag. Men allt efter att jag kunnat springa mer och mer har även tröskeln börjat närma sig ”normal” fart. Jag springer dock mina intervallpass med en helt annan känsla än tidigare. Att genomföra ett pass känns ganska enkelt numer jämfört med tidigare när jag efter halva passet kunde känna en gruvligt ångest över hur djupt jag skulle behöva gräva. Troligtvis behöver man lite av båda världarna. Men när det kommer till löpning så är tröskelfarten helt avgörande och kontinuiteten i träningen. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig lite med att få till kontinuiteten under längre perioder framöver. 3 månaders bra träning brukar resultera i att jag är nära mina PBn…tänk om man skulle kunna få till 10+ månader…

Bäckenbenet blir bättre och bättre dag för dag nu. Sakta men säkert försöker jag bygga upp kroppen igen. Tänk om nummerlappen kan åka på i ÖISloppet?!?!

-OL

Det är inget som tvingar en till att ha en blogg. Det är synd det. Då om möjligt kanske det skulle bli lite fart på dom slapphänta. Det är inte lätt att hinna med allt. Jag om någon vet. Det är som Strindberg sa Det är synd om människorna.

Ligger i husvagnen och lyssnar till surrandet av kanske 20-25 elverk man kan känna doften av wd40 ända in hit. Livet.

Bra race av pojken i Tranås idag. Skoj. Två nya heat imorgon.

Finnkampen. Idrottskultur. När det är som bäst. Man får lyssna på radio.

Grabben o ja har anmält oss till Vasaloppet30. Skoj.

Vi hörs

Palle vill döda bloggen.
Vad tycker ni?
Lägg en ärlig kommentar

Höften och ljumsken har gjort ganska stora framsteg sista 2 veckorna. Tyngre rehab och lite mindre löpning verkar ha gjort susen. Kan man hoppas på att jag ska kunna springa på daglig basis igen?? Det har blivit en lång sommar utan direkt löpträning. Förhoppningsvis är den tiden snart över.

Snart börjar höstens lera och pnnlampsmörker att lägga sig över träningen. Jag omfamnar det med en tudelad kärlek.

-OL