Ja, man kan väl säga att det kom som ett brev på posten. Efter Landsjön Runt anade jag något av stickande känsla under foten, en känsla som vid närmare eftertanke gjort sig påmind då och då. För en vecka sedan blev jag sugen på en tur i ÖIS-Loppets spår. Magiskt vackert så här års också. Borde vara ett vårlopp och ett höstlopp. Det var i takt med att kilometerna tickade in på kontot, och jag närmade mig stigningarna mot högsta punkten (från vägen mellan Drefseryd och Tossehall – den här backen måste få ett eget namn) och backen i Berg, som jag kände hur det började domna runt hälen och de karaktäristiska stickningarna uppenbarade sig. Men i samband med backen utan namn märkte jag samtidigt hur jag flög upp i en fart jag aldrig upplevt just där. Jag tror det kallas form och det är underbart att uppleva. Det var inte lika underbart att vakna upp i fredags dock och inte kunna stödja på foten. Men med lite konsultation från doktor Oskar och tålamod har jag nu vilat från löpning en vecka och det känns bra. Borde vila en vecka till egentligen. Åren gör en klokare. Utrymme för att bli förnedrad av Palle och Wetterheim på rullskidsintervallerna i söndags och att göra årsdebut på skiergen i tisdags.

Liverpool-Barcelona. Vilken saga. Ord går inte beskriva fotbollen nog. De senaste åren har jag tagit ett medvetet steg ifrån den internationella fotbollen. Den är oftast för bra. Det måste finnas lite svärta, känsla, engagemang och levande läktare. Klassen på fotbollen är sekundär. Men när det verkligen gäller, när det handlar om den yttersta toppen får man ta ett steg tillbaka och bara njuta. Säger inte mer.

Sillarännet 2019 kan bli bra. Ett nytt koncept är ett prisbord sammanställt enligt knytkalas-princip. En bana mellan 5 och 10 kilometer i Ölmstad. Midsommarförmiddagen kan ni boka in.

/RD

Jag låg och slösurfade lite i sängen igår kväll och fann mig själv lyssnandes på beep-testet. Tragiskt bara det. Men det fick mig att återuppliva gamla minnen från skolgången. Första gången när jag inte fattade riktigt när man åkte ur. Var lite sen redan på nivå 11 och eftersom fuskare är det värsta jag vet klev jag då av i hopp om att inte bli klassad som en sådan. Besviken och nedstämd stod jag och såg på när Jonas och Henke gjorde upp på nivå 13. Vi var 14-15 år gamla och jag förbannade mig själv. Jag hade ju kunnat vara med där men klev av halvtrött på en för mig låg nivå. Där i hittar jag min drivkraft än idag. I besvikelserna och misstagen. Ingen lyssnar på någon som skyller ifrån sig. Istället la jag upp en träningsdagbok på nattduksbordet. Började planera och började springa. Det skulle tränas ofta och hårt. Varje måndag var en ritual. Bussen var hemma 16.40. På bussen åt jag en fralla och en nötcreme och gjorde läxan snabbt. Gick i rask takt hem och bytte om. Sen var det alltid 5 km på tid runt Bäcken. Minns fortfarande att om man hade under 10.40 när man vek ut på landsvägen så var man i fas. Minns tyvärr inte vad sluttiden skulle vara för att vara bra. Men mellantiden har satt sig. Nåväl. Den våren hade jag ont i benhinnorna. Men satan vilken form jag var i. När vårtestet avkunnades var jag ensam kvar på slutet. Väl värt alla benhinnekänningar. Nu är det säkert 10-12 år sen sist.  Men visst blir man sugen när Bengt Skött påannonserar nivå 1?

/RD

Framgång byggs på lång sikt och väldigt få är framgångsrika. Man är liksom stöpt i kort sikt. Det krävs en del utveckling och träning för att sträcka på nacken och se längre fram än tårna. Men vad vi älskar dom som förmår. Och vi älskar dom som förmår om och om igen.Anders Aukland, Kjell-Erik Ståhl med flera flyttar våra perspektiv på vad som är möjligt. När vi ändå simmar i våran ankdam efter helgen så måste vi ta en titt på Den sanna LR legenden Niklas Wikner. 32 Landsjön Runt. I slagsmålsvärden hade man beskrivet honom som the motherfucker of motherfuckers. Breda perspektiv. Långa historier. Hungern mättas aldrig. Jakten fortgår. Alltid vara på väg.

1983: 42.00(12)

1984: 42:59(15)

1986: 44.54(30)

1987: 42.54(12)

1988: 42.01(5)

1989: 41.49(2)

1990: 40.58(3)

1991: 41.29(1)

1992: 41.18(1)

1993: 39.53(1)

1994: 40.06(1)

1995: 41.46(2)

1996: 40.39(1)

1997: 39.52(1)

1998: 41.15(2)

1999: 41.12(1)

2000: 41.04(1)

2003: 44.04(3)

2004: 42.35(2)

2005: 42.36(1)

2006: 44.20(1)

2007: 43.24(1)

2008: 42.48(2)

2009: 44.10(1)

2010: 43,28(1)

2011: 43.17(1)

2014: 44.19(11)

2015: 44.53(7)

2016: 45.14(8)

2017: 45.30(10)

2018: 45.41(11)

2019: 46.49(9)

Något som kommer ändras radikalt på bara några år nu är vår förståelse för åldrande. Jeannie Rice sprang för ett litet tag sen 3.27 på Marathon. Hon är 70år. Sen har vi Ed Whitlock(r.i.p) som sprang sub fyra som 85åring och var först i världen att gå sub tre vid 70. Det nya världsrekordet för 70åringar är 2.54 Det är fantastiskt.

Mina vänner det tar aldrig slut. Härligheten fortsätter. Finns så många ton(?) endorfiner att förtjäna.

En klenod från internet. Jag blir sugen på en duell.

/RD