Försökt hitta tillbaka till rutinerna jag hade på 90-talet och 00-talet. Sportnytt varje kväll. Efter kvällens episod blev det ett avsnitt av Hårds historier. Har ni inte sett avsnitten så se dom. Igår blev det ett avsnitt om Grete Waitz. Avsnittet talar för sig själv. Följ länken här nere. En fantastisk historia.

https://www.svtplay.se/video/22551918/hards-historier/hards-historier-sasong-1-grete-waitz-banbrytaren?start=auto&tab=2018

ÖIS-Haga ikväll på ÖIS-gården. Höstpremiär. Höst och fotboll är en fantastisk kombination. Även löpning. Sprang ett löppass för första gången på över en månad igår kväll. Jodå, det funkar än.

/RD

En boll och två racket.

Min mor har fått ett härligt infall och köpt ett pingisbord. Rallybilen är utbytt i garaget. Blev uppbjuden på en kaffe i mitt gräsänklingstillstånd och blev stående. Pingis har en enorm beroendeframkallande kraft. Boll på boll. En sista. Nej en sista. Okej en till. Och så vidare.

Fotbollskonditionen är tillbaka. Orkar ta maxlöpningarna gång på gång. Enorm känsla. Det kan dock bli pingislunga om det här ska fortsätta.

Ryggbiff på Ombrelli. Den var fin.

8 timmar framför datorn sen semester igen.

/RD

Träningsmatch i eftermiddag. Ska se vad kroppen håller för i värmen. Först jobb en åtta timmar.

Sara Sjöström. Vilken atlet. Det är sannerligen ingen lek att axla alla förväntningar. Ställa upp i alla lopp. Vinna guld och sen simma försök. Ny tävling hela tiden. Syrgas. Intervju. Final. Brons? Va? Är hennes tid över nu? Ständigt denna kamp att motivera sig till ytterligare ett steg. Ytterligare en medalj. Långbana kortbana. Men, det är ju aldrig tråkigt att vara bäst.

Lars Frölander var det en gång. Och jävlar vad jag minns det väl. OS i Sydney. Mitt OS. Missade inte många grenar. Framförallt inte simningen med Staffan Lindeborg som kommentator. Den bästa av de bästa. Staffan körde även pingisen med J-O. J-O gick till final och tv:n rullades in i klassrummet. För en gångs skull fick vi känna hur det kändes. Det där som våra föräldrar alltid pratat om. ”När Stenmark körde…” osv osv. Tack vare Ölmstadsskolans enda riktigt idrottsintresserade lärare fick vi se finalen. Att det blev ett silver må vara hänt. Men bara känslan av att idrotten faktiskt var större och viktigare än allt annat, även för de som egentligen inte brydde sig, och att få dela den känslan med dem var en känsla jag aldrig glömmer.

/RD