Jag lider av sömnbrist. Ett tillstånd som bör botas med sömn men som varenda eviga natt fylls av ett nytt vaakum i livet då jag ligger och vrider mig i sängen. När Annika Norlin har premenstruellt syndrom och drabbas av ångest en gång i månaden skriver hon sina låtar. Henne har det ju gått bra för. Det är något visst att använda det som är dåligt till att göra något bra. Att vända det onda till det goda och så vidare. Kreativitet är något som ständigt efterfrågas i mitt liv och det poppar ständigt upp ideér. Men om dagarna är jag för feg att sätta dom i verket. Kanske borde jobba på nätterna. Men det skulle ju bli väldigt konstigt det också. Däremot har jag aldrig haft ett nattjobb. 04.00 började jag på SR Jönköping stundtals men det var snarare tidigt än sent. Ingen bra tid för kreativitet. 

 

När en skada sker kan mycket te sig jävligt. Det mesta faktiskt. Hela våren var en kamp mot klockan. Givetvis skulle jag gett fan i att springa över huvud taget. Men ni vet ju hur det är. Det som dock har hänt nu är att jag väntat ut det onda, skött rehaben och känt efter. Det är inte fel ibland att stanna upp och låta kroppen få säga sitt. Att ständigt tysta den är att skjuta problemet framåt. Ingen ont som inte för nåt gott med sig. Nu står jag här med ett självförtroende som är alldeles för bra för mig själv. När dessa rader skrivs är det 30 dagar kvar till Lidingöloppet. 30 dagar. Mycket kan gå fel. 

 

Jo, så är det. Pessimisten har också svårt att sova om nätterna. 

 

 

 

”Hit kom folk för att dö, jag kom hit för att jag verkligen ville leva.”

 

 

Dödssprånget är en 100 fots djup spricka i berget.

En självklar plats för en ättestupa.

När man föll ner för bergssidan var det för att man ville, för att någon annan ville eller för att döden ansågs lindrigare än den bestraffning som man anade vänta.

Platsen är Gunneryd, Ölmstad.

 

Här har Anders Boestad slagit sig till ro för att förvalta den plats hans farfar förvärvade för åttio år sedan.

De flesta som läser det här känner till Anders, han är en sådan som man känner till, känd för att hålla stabil form livet igenom.

En skidåkare, jägare, far och företagare.

En karl helt enkelt.

 

Anders lever sina dagar kring doften av asfalt och när jag ringde och meddelande att Vättern låg som en spegel hade han precis tippat sista lasset i läggaren, någonstans neråt Värnamo.

Vi möttes någon timme senare vid den perfekta angöring till vattnet som isen skapat och användes av Per Brahe på den tiden han styrde över allt och alla.

Anledningen till möttet var ett pass kajakpaddling.

Anders har två kajaker, modell bra av märket Point 65.

 

Ut på vattnet gick det först lite vingligt sedan snett men sen gick det bättre.

Jag tror starkt på kajakpaddling som träning, avkoppling, äventyr och naturupplevelse.

Vi paddlade norr över och visingsö verkade så nära, bara ett par paddeltag bort fast verklighetens karta sa sju kilometer. 

Vacker ö, speciellt nu i Augusti när sädesfälten lyser gula emot ridån av konungsträd och en molnfri ljusblå himmel som kuliss.

Anders är snabb och jag paddlar snett medans några fiskgjusar seglar över oss, en med bärgad fångst i klorna.

Vid flatberget flacksar en skarv förbi, i folkmun känd som ålakråka, ett skadedjur.

Vi observerar inte naturen, vi är mitt ibland den.

 

Vi vänder om vid Ölandsbrygga när vi såg kyrktornet dominera bebyggelsen borta i Gränna.

På hemvägen går det fortare och även rakare.

Vi kryssar mellan kräftflöten och siklöja eller annan småfisk hoppar i ytan.

Om man samlar på minnen så var det här ett guldkorn.

En upplevelse som i framtiden kanske kommer att betraktas som den gamla goda tiden.

Innan artificiell intelligens, börsras och miljöförstöringen fått sina konsekvenser.

På den tiden man badade i dricksvatten, njöt av Augustis ljumma frihet och såg natten komma med en lågt hängande ostfärgad halvmåne.

Allt var sådär perfekt.

Så som det är i den goda tiden.

I förrgår tog jag mig an Ulvadalsbacken nerifrån kollonilotternas pitoreska odlingskultur upp till toppen ovanför IKHP. Genom lövskogen och förbi granen där jag en junikväll blev jagad av två grävlingar för några år sedan. Vidare upp över den förädiska träbron och upp i brantaste delen. Jag tryckte på, pulsen sköt i höjden, men jag tryckte på. Vaderna sa inte tvärstopp. Jag fortsatte norrut på John Bauer trail-banan och svängde sedan hemåt nerför tiominutersbacken. En härlig runda i högsta tempot sedan i juni. Hoppet om Lidingö är tänt men än känns sub2 långt bort. Alla som försökt vet att sista milen på sub40 inte springer sig själv. Det kan bli en bloggkamp utan dess like i år med en formstark Slugger, ttn turne- och semesterfirande snabbfotat gossebarn och jag som nån slags comebackande gubbvad. Palle har siktet på ÖIS-loppet, ett uttalat och tydligt mål.