Författare: Adam (sida 51 av 194)

Bergets tid är här

2016-01-06 / / Inga kommentarer
Det är som vi inte minns förra året, 13 grader i december känns så långt borta just nu när de blå siffrorna dominerar väderprognosen och långkalsonger och runmpvärme i bilen är hårdvaluta. Senaste dagarna har man sett röken från bergets snökanoner. Det är ett gott tecken, säsongen känns räddad. När konstsnön väl är på plats är skidspår ett faktum (oftast), ibland bättre, ibland sämre, men ändå skidspår. Idag firar vi med några premiärvarv på berget!
 
Ryktet säger att idag ska det vara pistat. Ryktet är dock ej bekräftat så åk inte dit i hopp om att allt ni läser på world wide webb alltid är sant…
 
Efter att ha spelat Guesstimaster ikväll tänkte jag ge mig på en liten överslagsräkning av antalet varv jag har åkt på IKHP’s konstsnöspår genom tiderna! Häng med nu!
 
Snittlängd på spåret: 1,5 km
Antal år: Sedan 1994 till 2015 är 21 år. Jag räknar med att jag åkt skidor där 15 av dessa.
Antalet kilometrar: 30 km/vecka
Antalet åkbara veckor/år: 8 veckor
 
Detta blir alltså 15 år x 8 veckor x 30km/vecka = 3600 km
3600 km / 1,5 km/varv = 2400 varv
 
Summa sumarum, jag kan svängarna.
 

Gästinlägg – nyårslöfte.se

2016-01-05 / / Inga kommentarer 
Tänk att självaste jag ska få skriva ett gästinlägg här på Holavedsbloggen. Hurra för mig!För er läsare så är det nog enklast att presentera mig som Sernheims fru. Ni vet han som brukar starta alla sina lopp alldeles för hårt. Man kan även kalla mig Emelie.
 
 2016; ett nytt år med nya möjligheter, nya prövningar och nya löften. Eller gav du inte något nyårslöfte? Så bra! Låt mig inspirera dig.Att ge löften som ska gälla ett helt år framöver är för många övermäktigt. Det bruka fungera två veckor och sedan ger man upp bara för att det är alldeles alldeles för länge kvar. Många av oss tänker "det här blev för jobbigt, jag skiter i alltihop". Jag är en av dom. Jag är en av dom som antingen vill göra något till 100% eller vill strunta i det till 100%. Mitt nyårslöfte för 2016 är därför att bryta mina invanda livsmönster en månad i taget. När 2017 så småningom närmar sig kan jag utvärdera det gångna året. Min förhoppning är då att någon förändring blir bestående. 
 
 Året inleds vegetariskt i 31 dagar, eller för er som börjar idag 27 dagar. Prövapå att äta vegetariskt. Förhoppningsvis hittar du en eller två eller fem nya recept som du vill fortsätta laga det kommande året. Är vi nog många så minskar köttkonsumtionen bara av att vi alla fortsätter laga våra nya vegetariska favoritrecept lite nu och då. Och det är ju bra. Både för kropp och miljö. 
 
 Utmaningen i februari är (och den här är svår) att den ska vara köpfri. Det ligger på något sätt i tiden. Vi behöver inte konsumera så mycket som vi gör.  Att avstå från att inte köpa annat än mat i 29 dagar kommer vara en jätteutmaning för de flesta. Även detta gör gott för miljön. Och plånboken.Sedan fortsätter året med bland annat en sockerfri, en social och en tv-fri månad. Och för er som nu blir oroliga; den tv-fria månaden är inte augusti... Visserligen är sidan under uppbyggnad men jag tycker ändå att du ska titta in på http://nyårslöfte.se och januari månad, tjuvkika gärna på de andra månadernaockså. Hittills har min sida fått en kommentar som säger "jag är på!". Jag skulletroligtvis bli överlycklig om fler skriver likadant.Peppa dig själv och hela din familj. För det blir både roligare och enklare attgöra detta tillsammans.För som jag även skriver på nyårslöfte:	 Kom igen (inga men): NU KÖR VI! 
Emelie Sernheim

Länge leve vi

2016-01-04 / / 6 kommentarer
De sista och de första dagarna var bäst. Årskiftet 15/16 kommer alltid vara gulddagar i mina ögon. På med lite lila under trampet och åk mot golfbanan(räcker väl och kalla den för golfbanan vid det här laget.) Trots att pannlampan strejkade kunde jag med hjälp av min syster navigera i mörkret. Kolsvart och tyst på årets näst sista dag. Bara andetagen, stavtagen och stjärnorna. Hem och vila sen upp till en isande och vacker morgon. Solen fullkomligen kastade ut ljus över jordskorpan runt Vätterbygden. Arvid var så upp i ett att han glömde skidskorna så jag fick ta en extra sväng förbi Öhrns och reda ut det hela. Väl framme möttes jag av en golfbana som förvandlats till något mycket vackrare. En fristad för oss. 
 
Bröderna Öhrn stod och pustade vid starten. Eller ja, inte Arvid. Han frös och skuttade som en antilop emot mig när jag kom med hans skor. Borta vid horisonten kunde jag skymta en kontrollerad fin och kraftfull frekvens från herrarna Palmér och Nilsson. ÖIS-overaller på var och varannan åkare. Är det här vår hemmabana? Wetterheim stakade på, han vägrar lägga fästvalla. Min mor log ikapp med solen när hon snurrade varv på varv. Alla var överens om att det här är livet. 
 
Efter en stund anslöt Oskar och i och med det var bloggkollektivet samlat. Nilsson jublade. Hans verk och mening med livet tycks vara att få folk i rörelse, och han lyckas. Oskar anslöt under min sista halvtimme och åkte och småpratade. Jag försökte också småprata utan att låta allt för andfådd. I bilen satt jag återigen efter 90 minuter. Styrde hem över Haurida. Platsen jag döptes, platsen som för alltid kommer vara ingraverat i mitt pass. Svarttorp, Lekeryd, Huskvarna. Vättern uppenbarade sig och trots att jag sett denna djävulens skapelse – för oss som tycker att klimatet ska vara ”som det var när man var liten” – miljontals gånger kunde jag inte låta bli att bli fullständigt hänförd av dess skönhet från ovan. Från Ådalsvägen blir det mesta vackert och det är svårt att vänja sig. 
 
Ni hör hur bra det var. Det är dagar som dessa som lever kvar. Länge leve dem. 
…o det bara fortsätter o fortsätter….
 
Nu börjar inte bara vägen mot Konungafärden på allvar. Utan också den snåriga vägen att förbli frisk. Varenda andetag kommer nu bli en jakt på halssymptom. Varenda svettning kan vara feber och varenda nys kan vara förkylning. Jag ogillar att vara extrem men jag nyttjar gärna alkohol under denna period. Stark sådan, på händerna. Ibland slinker en liten jävel ner också. Som nu. I förebyggande syfte förstås. Men frågan är hur långt det kommer räcka. Om en vecka ska vi skola in flickebarnet på förskola. Detta under årets mest mottagliga period och då man har ett försvar lika tafatt som Sveriges. Hur lång tid tar det för Ryssland att ockupera Gotland? Hur bra klarar jag en inskolning? Putin kan ta Gotland men kära barn: Ge fan i att hosta på Molly.
 
 
 
 

Årstidernas punktlighet.

2016-01-03 / / Inga kommentarer
 
 
Vad väntar ni på?
Det är snö därute.
Kom igen.
 
 
 
 

Exil.

2016-01-02 / / Inga kommentarer
 
Vi förflyttade oss långsamt.
Då menar jag verkligen långsamt.
Sextiomil på elva timmar!
Några avstickare för att beskåda sevärdheter.
In i ett vit Strömstad för att äta på restuarang Toro, som för dagen var spöklikt tomt, tänk er The shining.
Utanför låg kosterbåtarna i ett snöfall och väntade på helt andra tider än vad vi var på väg in i.
 
Vi var på väg mot skidåkarkolonin norr om Lillehammer.
En lockelse bort från det kalla, narcisitiska och politiskt efterblivna Sverige.
Rakt in i ett varmt, lantligt och skimaniskt paradis.
En kortvarig utlandsvistelse var vad jag behövde för att släppa min tysta dystra framtoning.
 
I Norge är man färgstarkt originella men använder kanske lite mycket salt i maten men det flingsaltbeströdda brödet samt de havssaltade chipsen passar perfekt till iskall öl efter att man varit ute timmar på fjället.
 
Vad gäller matupplevelser så är Gastropuben på storgata i Lillehammer ett varmt, gemytligt ställe med bra enkel robust meny med ett klientel av nordiskt blonda män och kvinnor.
Sorlet var magiskt och öltappen den närmst rinnande.
 
Vi turistade oss på Swixfabriken, det är norskflagga på mössan numera.
 
Kom hem till ett snödränkt Wiredaholm.
Peter Nilsson i fullt manér, din passion till våran glädje.
En byggdens man.
 
Oskars bättre hälft styrde en Nyårsmeny helt till min belåtenhet.
Vid just ett speciellt tillfälle, en kompott med sötma från russin till pilgrimsmussla, och jag ville inte vara någonannanstanns i världen.
Äldre inlägg Nyare inlägg

Podcast

Arkiv

Kategorier

Meta

© 2025 Holaveden

Tema av Anders Noren — Upp ↑