Det finns gott om folk som har Marcialonga som sin vinter tentamen.

Sedan finns det ett extremfall som bara åker skidor under Marcialonga.

Vi kallar honom Erik.

 

Efter lördagsmorgonens odisiplinerade frukostbuffe gick vi de hundratalet meter genom byn fram till den snöslinga som utgör banan till Sydeuropas största skidlopp, nämnda Marcialonga.

Klockan var knappt över nio, solen knappt över bergskammen, qvicksilvret knappt över nollan.

Den nyss nämnda personligheten Erik spände på sig skidorna för första gången sedan målportalen föregående år.

Hotellet låg i byn Pozza en tredjedel in i den 18km långa slakmota som utgör starten på den sjuttio kilometer långa färden.

Erik som åkt loppet flera gånger tidigare visar platser, ändringar medans vi stakar oss upp till dalens högst belägna by Canazei.

Efter ett tag inser jag att det inte är den tunna luften som föranlett andfåttheten utan marchfarten men Erik svarar på frågan om vi inte skulle lugna ner oss och hushålla med resurserna att han måste köra in sig.

Och vad passar egentligen bättre än att åka skidor i ett Italien där solen precis brutit över bergskammen?

 

Efter tjugofyra kilometer når vi resten av gänget som står i ett motljus och lapar solstrålar.

Vi konstaterar livet fantastiskt innan vi promenerar över torget, ställer skidorna utmed en husvägg och sätter oss på ett café.

Där utspelar sig en lättare version av babels torn innan vi avnjuter chokladfylld vetebulle till en rykande kopp ”Amerikanskt” Kaffe. 

Vilket är en kopp Italienskt uppfyllt med vatten.

 

Medans vi ler, skrattar ljuger så stjäl en ynkrygg, usling till kräk ett par av våra skidor.

Under några så få minuter.

Någon minut hit eller dit och du ditt as till skamfläck hade fått se människans sämsta sida.

Gudbevars.

 

Morgonen anländer och fortsättningen följer..

 

 

 

 

Att ta chansen att få åka Marcialonga visade sig vara valet till en livsförhöjande resa.

Och att leva är att välja.

Att man valt rätt kände man redan på det tyska låglandet när bergen uppenbarade sig borta i horisonten.

Den väldiga estetik som väller över en när pittoreska bergsbyar avlöper varandra längst en slingrande bergsväg som tog oss över berget ner till dalens djup där floden ringlade fram i det ljusbrunna nästintill vita gruset.

Dalsidans helt gröna sidor avlöstes av tätt grannskog med inslag av lärkträdens till synes döende vinterdräkt.

Där trädgränsen avtog skymtade man den första natursnön innan betong grå bergsmassiv sträckte sig framför himlens ljusblå ton.

Man stod hänförd inför landskapets vulgaritet.

 

En känsla av avund spred sig i kroppen inför allt detta.

Katekesens fjärde dödssynd.

Psykoanalytikern Erik Erikson motsatte sig standardteorin om att förälskelsen vilade i ett tvillingskap utan menade att det bottnar från ett häftigt utbrott av avund.

Att man avundas något man själv saknar.

Inför bergen stod jag och kände en kraftiga förälskelse sprida sig i kroppen.

 

Högst upp på bergets topp stod ett kors som symbol för döden som en hyllning till livet.

I byns stenbelagda snäva korsningar stod korset med en döende timmerman påväg att bli helgon.

Om han vakade över alla Italienare som kör fiat likt japanska kamikaze piloter flyger flygplan eller som en lindring i ledan av att leva vet ja inte men skillnaden mellan att åka till Italien och åka Marcialonga och att åka till Sälen för Vasaloppet kan man se tydligt i religiositeten.

 

Den lutherska läran som infördes till konungariket Sverige av världens första Vasaloppslöpare menar att vi bedöms först när vi dör då våra goda gärningar vägs mot våra mindre goda gärningar vilket fått lutheraner att acceptera en hel del misär för att få vara på den säkra sidan.

En katolik behöver enbart bikta sig och få syndernas förlåtelse genom sina böner.

Därför är katolska länder som Italien,Spanien,Frankrike mer för livets njutningar som vin,kvinnor och sång medans vi protestanter ser det som onödig lyx i tillvaron.

 

Sen kliver vi upp fem i fem efter en halvnatt i tältsäng för att trängas, köa med buken full av havregrynsgröt och sönderkokt pasta.

Till startplatsen i Moena åker man en timme före start efter perfekta ägg salt skinka fet mjölk starkt kaffe och spröd croissant.

Glöm inte att det var en sann smålänning som satte sig upp mot fördärvet.

Hur det gick för honom?

Han fick huvudet avhugget men vi andra ger oss aldrig.

 

Det är dags att börja hylla livet, synderna är förlåtna och jag har blivit förälskad.

 

Loppet då? 

Det tar vi imorgon.

 

 

 

 

Allt går upp och ner. Livet, känslorna, glädjerusen, bottennappen, dom bra och dom dåliga dagarna, sjukdomarna och allt det andra. Vad vi inte kan vara säkra på är hur morgondagen kommer börja eller sluta. Eller dagen efter det. Eller nästa. 

 

Calle Wisborg kände jag inte. Men det är svårt att undgå hans betydelse för Grännabygden, Jönköping och hela Sveriges nöjesliv och att hans engagemang berörde många. Från tunga nationella namn till lokala förmågor. Jag jobbade på Sveriges Radio en period i mitt liv och med jämna mellanrum kom han på tal, inte minst i samband med Allsång i Gränna Hamn som gick från lokal till nationell succé. Jag var där, två gånger. Båda gångerna för kärlekens skull. Plura på scen vid båda tillfällena. En av gångerna landade jag och Jakob Svensson vid ett bord efteråt med varsin öl och fick sedan ringa taxi efter att ha vandrat oss längre och längre ut på piren bland buteljerna. Ett härligt minne. Eldsjälar som Wisborg betyder mycket för sina hembygder och genom arrangemang på dessa mindre orter skapas ringar på vattnet som betyder oerhört mycket för dess invånare. Att höra bland andra Hasse Pettersson beskriva sorgen med bräcklig röst över sin framlidne vän igår i direktsänd radio går rakt in i vilket hjärta som helst. En ung driven positiv människa som Wisborg ska inte försvinna bara. Men, över detta rår inte någon. Det enda vi kan göra är att ta oss an morgondagen med en positiv anda, visa omtanke till våra nära och försöka att le mot omgivningen. En dag kan det vara för sent.

 

På torsdag åker jag mot Orsa med mina nära och kära. Det kommer förhoppningsvis bli mycket längdskidor, Vasaloppet närmar sig med stormsteg. Men mest av allt ska vi umgås och skratta tillsammans. 

Lev väl kära bloggläsare!

 

Bilder tagna av Holavedsfotografen Sofie Svensson.

Det finns rader skriva, återkommer med dom.

 

 

Arvid håller ställningarna på Ulricehamnsloppet. Efter en seriös kolhydratsladdning på 90årskalas med tårta och ostkaka avslutades kvällen med lite vallabodshäng så det kommer gå bra.

Själv körde jag DM med en stav. Det var en ny upplevelse men ett bra träningspass.