Jens Fjellström och Olof Lundh är ett fint par. Jonas Dahlqvist, Sveriges bästa programledare bollar frågor och lägger upp för experterna. Det är underhållande, snabbt, rappt och vasst. För en gångs skull väljer jag helt och hållet bort public service-varianten till förmån för det kommersiella. 300 spänn i månaden pyntade jag in enkom för att kunna följa det vackraste vi har: Allsvenskan. 

 

Jag blir så förbannat trött på dem som hånar allsvenskan. Det är allt som oftast med repliker som ”det är så dålig fotboll” och ”i England smäller det och är bäst tryck”. Nej. Ni vet inte vad ni talar om. 

 

På plats är det de förmögna, och till viss del vi rika skandinaver som tittar. På förmögna klubbar. Pumpade med pengar som inte finns. Pengar som köper titlar. Jättefestligt. Jag har själv varit där och försökt att dras med men ständigt blivit lite besviken inombords. Det är inte den fotboll eller den atmosfär som tipsextragenarationen hänvisar till. Det är vidrig skit. Att mena att engelsk, eller för all del vilken annan liga som helst i de ”bästa” ligorna i fotbollseuropa, är äkta är som att köpa en vasaloppsmedalj i Mora trots att man sett loppet från tv-soffan och sedan på allvar mena att man är värd medaljen för att man betalt för den. Och nämn inte ens Leicester som nu går mot ligavinst. De har också dopat sig ekonomiskt dit de är. 

 

Nej. Tacka vet jag allsvenskan. Vill ni se passion så titta ikväll. Stockholmsderby mellan Djurgården och Hammarby. 

 

Sprang lite över 10 km i ett sträck igår. Skönt. Det var på tiden. Gick ganska fort också när känslan föll på. Men på söndag blir det inget för mig. Landsjön får vänta ett år. Jag ger den dagen till den som betyder mest istället. 

Ibland måste man stanna upp och förstå vad man har, vad man bryr sig om och vad man vill. Ibland får man besked som får en att göra detta. Senaste veckan har jag fått inte mindre än två sådana besked från nära och kära. Båda på grund av precis samma skit. Våran insamling i höstas känns högst aktuell och förhoppningsvis kommer ge framtida generationer mer hopp.

Vänta inte tills ett starkt besked kommer till dig innan du förstår vad du blir glad av! Ta ut löpskorna och spring på vårvarma stigar kantade av vit och blåsippor. Spring i den fart du känner för och gör det med glädje. Stämpla ut när eftermiddagssolen lyser på västsluttningarna och damma av cykeln för en tur. Se hur naturen väcks till liv och njut av att vara en del av det. Möjligheten kanske inte alltid kommer finnas där. Och vem vet, kanske kommer du nån gång i livet behöva dom där extra D-vitaminerna du samlade på dig en solvarm vårdag på skaren eller den där extra konditionen som den lite motiga löprundan i snöblandat regn gav dig när det är dags att övervinna en svår sjukdom. En sak är säker, när jag sprang runt milen på berget i fredags njöt jag av varenda steg jag tog trots att hälarna inte är helt pigga och stundtals gör lite ont. Men vad är väl det när allt kommer kring.

 

Ni har väl inte missat filimen?? Helgens snackis…

 

 

Utanför bloggen kommunicerar vi på ventilen. Bloggventilen. Det som hamnar på själva bloggen kanske är 10% av den totala mängd text vi producerar. Igår diskuterades det hur mycket vi egentligen skrivit på ventilen och Oskar påstod att det var flera mil. Jag tror det beror på vilket typsnitt och storlek man räknar i. Kan ni gissa vem som skrivit följande senaste dagarna? 

6) ”jag chillaxar lite på IKHP så det är lugnt X. Fan va jag älskar o springa. 

Kanske inte så lätt men det finns mycket roligt i ventilen. Och mycket som borde censureras, ni skulle bara veta. Kanske trycka upp och släppa som en bok nån dag. ”En mil av text med Holaveden”

Hur som helst; Heja Oskar! (Kanske) 

 

 

Det sägs att det alltid finns tid att komma igen.

Att komma igen kräver sin tid och att det gäller att ta till vara på tiden.

Men tiden att komma igen är inget man vill ta tillvara utan helst få överstökat så fort som möjligt.

Därför hostar jag, därför är förvåren ett helvete.

 

Ska Johan Olsson lyckas komma tillbaka?

Tänk er den energin att eftersträva sådana fornstora dagar.

Oddsen för ytterliggare guld är höga men skam den som ger sig.

Elofssons backarna i Lahti är skoningslösa och kräver fullt tryck hela vägen.

 

Återigen packa in sig i en minibuss nere i Alperna för att hålla ungtupparna stången.

Minns 05/06 när en valpig Hellner så tätt följde i hassorna på myren att han trampade av Johan högerdojjan, vilkent liv!

Nu försöka hålla Jens Burman bakom sig, varje intervall, hela tiden.

 

Jon Kristian Dahl, vad säger man?

Eliassen har högsta kapaciteten men Dahl har spurten, så ofta den avgörande faktorn.

Hur länge håller dom stången mot Höst, Hoelgaard och Marcus Johansson?

 

Själv joggar ja en halvtimme och hoppas på en bättre morgondag.

 

 

 

 

 

Skodonen är viktiga när det kommer till löpning. Visst, man kan vara som Barefoot-Bob i Born to Run skippa skorna. Men bor man inte vid Stilla havskusternas sandstränder utan i Holavedens barrskogar är det rätt skönt med nåt som skyddar fötterna. Men vad är då bra? Barfotaskor eller supertjocka sulor? Terrängskor eller landsväg? Råden går isär och sanningen är nog den gamla vanliga tror jag. Måttlighet och omväxling. Jag har bestämt mig för att använda minst 4 par skor och alltid variera skor mellan träningspassen. Om det är rätt eller fel får vi se i höst.

 

Skorna som just nu står på min skohylla är följande 4 par:

Saucony Fastwitch – ganska lätta tävlingsskor för asfalt och bana med ganska hård sula.

Inov8 Mudclaw – Terrängsko utan dämpning med rejäl sula för obanad löpning och leriga stigar.

Adidas Revenge Boost – Lite kraftigare landsvägssko men ganska lätt.

Salomon S-lab Sense – Nåt mellanting mellan terrängsko och vägsko, Funkar till det mesta och är lätta och med mycket känsla. Tyvärr gick båda skorna sönder på samma ställe under gårdagens lunchrunda på berget…