Författare: Adam (sida 33 av 194)

Stort liv!

Morgon kaffebryggare puttrar solen kämpar sig upp långt bort i öst och på ett bord ligger paddan med Winnerbäcks färska singel ur högtalarna.
Må vädret bli lika fint som gårdagens, medvind från lyckås, det vore att hoppas på för mycket.
Årets första tävling, nervositeten , spänningen.
Energi.
Att så många kommer ansluta till en fotbollsplan för att ta sig an sjöns omkrets med vilja och list är stort.
Det är folkfest.
 
Jag har tagit mig an uppgiften att springa jämt runt för att landa kring 59minuter.
Som ett riktmärke, hare, farthållare eller vindskydd för den delen.
Det är inte så bara, tar det seriöst för man är ju inte direkt känd för att förflytta sig i jämn hastighet.
Det får inte bli som i lumpen när vi skulle springa test på elljusspåret i full stridsmundering och gruppchefen bestämde att gruppen skulle springa samlat för att alla skulle klara maxtiden.
När fältet sprang iväg sa jag åt dom att ”ni får klara er själva” och satte efter täten, som jag höll ihop med till mål trots att jag sprang med KSP90 och övriga AK5.
Jag slapp militärdomstol den gången och alla i gruppen klarade gränsen.
 
Hade länge siktat in mig på att åka rullskidsracet, det är en sport som ligger varmt om hjärtat, en actionsport.
Men min kropp och hälsa har varit bedrövlig.
Det är dags att göra annorlunda, bli annorlunda, omplanera allt bli lättare,snabbare, starkare.
 
Roligt att bli tillfrågad som farthållare, då får man ändå delta, utan att medverka blir lätt en utanförskapskänsla.
Planen är att springa 4,50 -4,55 på platten för att ta det varsamt i klättringarna bosgård, edeskvarna.
Det är inte dumt att ha några sekunder på sin sida när dödsdansen börjar 3k innan mål.
Tycker att springer man sub60 så kan man gå rak i ryggen.
Då har man kondis för att leva, allt under är lyx.
Har du som mål att springa sub 60 så häng på, vi kör med blicken rakt fram och leende läppar.
 
Kan tänka mig att Hubbe Sjöberg ansluter till en sådan här grupp så räkna med tjo tjim och glada miner, iallafall i mål.
 
Oskar blir ensam i täten ifrån bloggkollektivet.
Han säger sig ha tränat bra och känner sig hyfsat iordning. Han är en fighter.
Robban ger kärleken en chans och Arvid kommer för hoppningsvis att ansluta till min sida och hjälpa till med farthållningen i sub60 gruppen.
Han är frisk men inte i tävlingsskick.
Hälsan framför allt.
 
Planera ingen lunch, maten i foodtrucken ska vara riktigt vass.
Utvecklingen går framåt, det är långt från orientering med både varm dusch och mat.
Väl mött.
 
 
 
 
Enda kommentaren till min egen designade reflexväst är att om jag vore tatuerare skulle jag vart fattig men kreativ.
 

Landsjön

Det har blivit några vändor runt den beryktade sjön för min del även om jag inte kan jämföras med mina bloggkollegor som gärna snurrar där morgon middag kväll. 

Men det som är det bestående minnet från alla lopp är sträckan från Lyckås och in i mål. Alltid lika jävligt. Aldrig förutsägbart. Det är tre kilometer som är oerhört svårsprungna trots att det mest är rakt på jämn asfalt. Vad är då problemet? 
SVARA MIG!!!
Jag önskar er alla som ska springa en fröjdefull tillställning som alltid. Extra lycka till önskar jag bröderna Sjöberg. De förtjänar att hyllas. Går allt som det ska lär mellanbrodern tillika Facebook-kändisen Hubbe resa en ÖIS-flagga på mittplan på Vistavallen. Det kan bli liv. Men är det nån som ska göra det är det Hubbe. 

Det va bättre förr!

Som ett brev på posten

Vårförkylningen har drabbat mig. När kroppen ställer om från vinterjacka till vårjacka rensas det gamla immunförsvaret ut och som följd får man en förkylning. Så förklarar Palle det åtminstone. I lördags sprang jag mitt livs bästa intervallpass. På cykelvägen mellan kaxholmen och skärstad sprang jag 4x2km + 2x1km. Höll stadigt 3:10min/km på alla intervaller. Totalt 10 kilometer på strax under 32 minuter, effektiv tid. Liggvila vid edvardssons annars joggade jag mellan varje intervall. Dagen efter sprang jag mitt 10e varv runt sjön. En tvåmilsrunda kunde protokollföras och det blev en runda där ingen kilometer gick långsammare än fyra minuter. När sambon senare på kvällen flaggade för halsont insåg jag att det var kört. Jag gjorde mitt yttersta för att undvika skiten men jag vaknade upp med en rosslig hals även jag.  Man måste dela på bördorna med den man lever med. Tvätten, disken, förkylningar. Synd bara att det kom när jag var i mitt livs hittills bästa form, men det kunde ju inte bacillerna veta. Om det blir start på Landsjön runt vet jag ej. Jag tar det som det kommer. Men som Oskar skrev i måndags; vad är det som räknas egentligen? Tider och resultat är inte det viktigaste när det kommer till kritan. För en sjuk finns det bara en önskan – att bli frisk. 

Redan dom gamla grekerna…

 
Hur ska man lägga upp den s.k träningen den närmsta tiden?
Jag går runt och funderar.
Det bör man göra ibland.
Den här vintern som var så fantastiskt på många sätt hade faktiskt ingen bra idrottsprestation.
Vilket såklart är en nackdel för vilken vinter som helst.
Det bästa var 5k i Tegelnästets källare.
Men det var innan vintern ens börjat.
 
Det bästa var alla lyckade resor.
Fjället i Norge, Marcialonga, Kortvasan och Vasaloppet.
Så trevligt så jag planerar att göra om alltsammans nästa vinter fast med bättre prestation.
Att det gick som det gick har ju sina förklaringar men det finns åtgärder och förändringar att göra.
 
Jag har precis läst ut en bok.
Den berörde lite allt möjligt däribland den antika brottaren Milon.
Milon levde i en grekisk koloni i södra Italien närmare bestämt i Kroton.
Han var minst sagt överjävlig, lite som löparna var i vätterbygden tidigt åttiotal sent sjuttiotal.
Milon samlade på sig 31 olympiska segrar under sin tjugofyra år långa karriär.
Han var stark som en oxe tack vare en oxe.
Hans träningsmetod (troligast utvecklad av hans svärfar Pythagoras) var att bära en nyfödd tjurkalv runt stadion, göra detta varje dag, bli starkare i takt med tjuren växer sig större.
Milon som gärna slog på stora trumman bar engång en fyra år gammal tjur på flera hundra kilo, slaktade den och åt upp hela djuret på en dag.
Förutom hjärtat och levern får vi förmoda, det var en fix idé hans svarfar hade som förutom idrottsvetenskap och mattematik även drev en religiös sekt och dömde andra matematiker till döden genom drunkning om det inte passade honom.
Idioter såklart men det finns mycket att hämta i den träningsfilosofin.
 
Och Milon var verkligen både stark och uthållig men inte riktigt så stark som han själv trodde.
En dag när han var ute och vandrade på landsbygden fick han se ett träd som var spräckt med hjälp av kilar.
Idén kom till honom som en självklarhet att han skulle spräcka trädet helt itu.
Han fick in fingrarna och när han tryckte till så trillade kilarna ur men missbedömningen gjorde gällande att trädet slog igen och där satt Milon fast, i ett träd på den Italienska landsbygden.
Ingen kunde höra honom skrika och när natten kom blev han uppäten av vargar.
Så det kan gå här i livet.
 
 
 
Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑