Man borde dratt till skåne.

Blickat ut över Hanöbukten efter att löpt upp för restberget i Stenshuvud med kraftiga andetag.

Att springa i bokskog tordes vara en passande årlig ritual, som ett vårskrik.

Möta våren och fåglarna i skåne, hälsa dom välkomna, berätta att allt är sig likt.

Glass i simrishamn medans solen värmer ansiktet.

Handla på fabriksgatan, något till fondväggen.

 

Vi har kommit in i maj månad och nu börjar våren formatera sig på allvar.

Solen har öst in energi och vi bara lapar i oss, snart så.

Några maskrosor kan ses och blickar man upp mot berget ses en svag färgton förvandla den grå.

Dags att förbereda sig, ställa ut de två stolarna i västligt läge.

Soluppvärmd vägg besitts bäst tillsammans med saltlakrits, chilenskt rödvin och kärleken, förstås.

Små stunder.

 

Än kan kylslagna nätter skapa frostbeklädda vindrutor.

Det där skrapet får mig alltid att tänka tillbaks på skidåkningen.

Att sickla parafin är att förbereda sig.

Facklor sätts nu ut i vingården.

Mellan tre fyra på natten fås det tas en kikk på temperaturen.

Alltför kallt tas oljerocken på, snuset in och kaffet till skenet av flammande facklor.

Man får försvara det man har och det man drömmer om.

Livet som ett skjutvärnskrig.

Det ligger en sorg i det.

 

Jag ska famna en fackla söka igenom min kropps mörkaste grotta.

Jag lider av en svår smärta i ländrygg,säte,höft och ner igenom låren.

Första året jag kände smärta var 2010.

Sedan har det drabbat mig 1-2 gånger om året.

Jag måste hitta orsaken, inte bara läka ut problemet ännu engång.

Största problemet är att man är en idiot.

Men vad bör en idiot göra åt saken, det tänker jag ta reda på.

 

 

 

 

 

 

Bredaryd fast lite längre. Omgång 3 i division 4 nordvästra. 

Kommer till Bredaryd strax före 18 i tron om att det är här vi ska spela. Men nja. Det var en bit till. Ut i skogen. 8 kilometer. Hus och gårdar glest bebyggda utmed vidsträckta åkrar och skog. Var bor alla vi ska möta? Till slut når vi spelplatsen. Idyllen. 

Det är nåt speciellt med dessa klubbar. Kanske tycker jag det för att jag själv är fostrad på ett liknande ställe? För vad tänker folk när de glider igenom Ölmstad i jakten på planen?

Vi gjorde en mindre bra match men var minuten ifrån att vinna ändå. Kvitteringen kom till slut. Idrott är inte alltid roligt. Det är bara definitivt. Mätbart. Och en poäng är sämre en tre. Det kan man inte ljuga om. Men så här i efterhand är fortfarande intrycket: Var kom dom ifrån? Spelarna och publiken? Om en liten by som Ås kan ha ett division 4-lag i fotboll och dessutom locka en 60-hövdad publik så finns det hopp för landsbygden. Och därmed hopp om framtiden. 

”Det är ett bonnalag vi möter. Precis som vi. Så de viker inte ner sig.”

05.50, klockan ringer. Sambon lämnar sängen med militärisk disciplin medans jag famlar efter snoozeknappen. Jag tänker att jag tar igen tiden på mina effektiviserade morgontoalettbestyr. Sagt o gjort, 06.25 letar GPS-klockan efter sateliterna medans löpskorna åker på. Med en lite ryggsäck som knappt rymmer matlådan och mobilen börjar morgonstelt springa ner mot Strands gård och vidare mot det långa motlutet Brunstorp. Här brukar trumpojken glida förbi på väg ut med frukt till kontor runt om i länet. Många passerar nog och stör sig på dendär hurtiga tightsklädda rödtotten som springer längst vägen men det skiter jag fullständigt i, för detta är livet. Vik upp på stigarna i Brunstorp och låt fettförbränningen gå för högvarv uppför bergssidan och njut av havet av blommor som nu pryder vår hembygd. Väl uppe på berget så är det bara att surfa. Sakta men säkert ska höjdmetrarna tappas. Jag passerar arenan för kommande MTB-EM, skidgångsbacken, mera småstig, nerför berget. Förbi stadsparken där några ekar fick stryka på foten förra året då motorsågsstinna arbetare va i faten, tydligen blev det inte riktigt som dom tänkte. Stämpelkortet i klockan och nybryggt kaffe. Det blir återigen en bra dag på bolaget. Än bättre blir det när dagen får avslutas med ännu mer stiglöpning på vägen hem.

Terrorhot, miljöpartikris, ortodoxa judar som vägrar sitta bredvid kvinnor, mord, spanskt nyval, en mytoman med främlingfientliga tankar i Habo, med mera, med mera. Det är inte svårt att bli helt häpen inför all dumhet just nu. Det är nyheterna. Det är världen. 

 

Men jag reagerade främst på, återigen, ett inlägg i sockerdebatten. Sockret måste bort. Det är alla överens om. Sylt på pannkakorna är för jävligt. Ketchup på korven? Nej. Glass bör få samma varningtext som nikotinhaltiga berusningsmedel och det borde ju alla förstå. 

 

Barn blir fetare. Det är ketchupens fel. 

 

Hade det här stämt hade jag nog inte levt idag. Jag åt Kellogs frosties med vita rostebröd till med rikliga mängder marmelad. När mormor hade fyllt mig till bredden med husmanskost av den bäste sort var det alltid kräm och mjölk efteråt. Efter fotbollsträningen hände det inte sällan att pannkakor åkte fram. MED sylt. Vi cyklade ner till macken och köpte godis om vi hade råd. Glass gick också ner. Jag fick aldrig höra att det skulle vara farligt. Men det är det tydligen. Om man sitter still förstås. 

 

Jag köper inte det här. Det är något större som ligger bakom. Det finns en bekvämlighet som givetvis inte är lätt att hantera. Det ligger i tiden. Vi köper automatiska gräsklippare istället för att klippa gräs för hand. Vi ska ha fjärrkontroller till allt istället för att resa oss upp och gå och släcka/tända lampan. Vi köper busskort istället för att köpa en cykel. Vi tar hissen istället för trappan. Vi tittar på mobilen för att ta reda på vilket väder det är istället för att köra ut huvudet och känna efter. Vi köper pulver för att bli smala istället för att gå ut och promenera. Allt det här har blivit självklarheter. Det bekväma valet. Klart att våra barn blir likadana. Men det är inte barnens fel. Och inte ketchupens heller. 

 

Jag menar inte att alla ska tvingas till att köra tusenmetersintervaller med Arvid och Oskar på Vistakullevägen. Men bara genom att reflektera över de mest banala och numera enkla valen i vardagen så lovar jag att folk hade förstått hur oerhört utbredd latheten är. 

 

Det är tur att Holavedens bloggportal finns så jag får klaga lite. Och jag vill bara poängtera att den romantiska bilden av min sockerberikade barndom inte ska påskina att allt var bättre förr. Bara att det är sämre nu. Ibland. Jag har också blivit ofantligt lat. Men det skyller jag på samtiden. Det kan inte mina föräldrar lastas för. 

 

 

 

 

 

Löpsäsongen inleddes på bästa sätt i år. Efter Vasan kändes 3:20 tempo inte som någonting. Men efter problem med hälarna och många bristfälliga träningsveckor hade självförtroendet fått sig en törn. Men under 44 tänkte jag nog i varje fall klara. Jag startade i ett behagligt tempo och lät Oscar sticka direkt från start. Men luckan framåt hölls ganska liten och Markus och jag hade hela tiden Oscar inom ett intagbart räckhåll. När vi passerade Säby tyckte jag att jag fick trycka på lite för mycket i motvinden och släppteMarkus rygg för att hoppas på att kunna ha krafter kvar från Lyckås och hem (något som aldrig hänt förrut). Sagt och gjort, när kurvan vid Lyckås var tagen försökte jag pressa upp tempot och det svarade bra. Men tyvärr gjorde det även det för Markus och Oscar. Så jag lyckades inte ta in något. Men ett prydligt pers blev det och nära målet på sub42, 42:12. Det hade jag aldrig trott på innan start.

 

Jag roade mig igår med att förutom att brygga öl även jämföra de sista två årens lopp. I grafen nedan ser man hur jag under årets lopp ligger till i förhållande mot 2015 som är ghostrunner. Fram till Bosgårdsbacken ligger jag före men tar det lite lugnare i de kuperade kilometrarna mellan 3 och 5 km. För att sedan hålla ganska jämt tempo på andra sidan sjön även om jag är något efter 2015. När fågelstationen passeras ligger jag 50 m bakom min egen skugga men på de sista 3 kilometrarna springer jag ifatt och förbi med 150 meter. Troligtvis gjorde jag ett taktiskt rätt lopp.