Uppdaterad 10:57.

Det blev en 85:e plats och vi är nöjda!

Idag springer jag Tiomila. Sistasträckan. 17 km i VM-spåren på Lugnet i Falun. Laget är en diger samling av skidåkare som tillsammans skulle kunna rada upp segrerkransar från många lopp runt om i Sverige. Men idag är vi underdogs, orienteringsmomentet är evigt gäckande för löpstarka idrottare när det kommer till orientering. Det är en mental svårighet i att tävla taktiskt, spring inte fortare än du kan orientera. Lätt att säga, svårt att genomföra. Nästa helg är det Göteborgsvarvet och då gäller det att hålla sig till planen, inte förivra sig. Spring med skallen. Jag lyckades på Landsjön Runt, jag kan göra det igen. 2016 ska gå till historien som året då förståndet segrade och PB’na förnyades. Mota skadorna i dörren och inte låta säkerhetsnålarna för nummerlapparna kortsluta det taktisk tänkandet.

 

Laguppställningen för tiomilalaget:

Ski Team Forest
1. Jonas Eriksson
2. Gustav Eriksson
3. Rikard Tynell
4. Lars Suther
5. Johan Kask
6. Mats Carlberg
7. Jonatan Persson
8. Linus Larsson
9. Joakim Engström
10. Oskar Lund

 

Lukten av fukt, blommor och gräs. Det varma och det kalla. Ljuset svårdefinerat. Där det svarta möter gult genom rött. En asfaltsväg genom Europa. En promenad. En nynnande melodi. Fyllan som långsamt gungar sig tillbaka och lämnar efter sig ett tomrum innanför ögonvitan. Gårdarna har släckt sina ljus för längesedan. Det är bara jag och luften här. Och hon. Hon som välte omkull allt. Vi andas och promenarar. I ultrarapid. Den känslan. 

 

Den kommer tillbaka och gör mig full av längtan. Längtan efter att få återuppleva de där nätterna efter lokalbesök och berusning. Parfymer, kroppar, värme. Tidsrummet mellan natt och tidig morgon. Det tillhör det förflutna nu. Men det kryper sig på då och då.

 

Har börjat inse att åren går. Det går fort. Var är man när man är 19, 23, 25, 27, 28, 32, 43, 47, 51, 60, 62, 74, 79, 82, 84, 91? Än har jag inte reflekterat, men jag insåg igår att jag var den ende från 80-talet i omklädningsrummet. Noterade även att jag är den ende som stoppar matchtröjan innanför shortsen. Men jag har också blivit uppfostrad att vara ordentlig. Häromdagen var jag den unga och hungriga med rebelliska förtecken. Men tider förändras och det är väl tur. Hungern. Den får aldrig försvinna. Man måste alltid vara på väg. Alltid på väg. Man vaknar inte varje dag som ny, men varje dag är ny och kommer aldrig igen. 

 

Ser på mitt flickebarn. Hon är snart två år. Hon kommer också vandra längs sommarvägarna på natten och förundras över ljuset i horisonten. Det är långt kvar. Men just där och då kommer jag avundas henne. 

 

Jag försöker istället bry mig om det jag kan påverka. Som att hålla mig i form. Bibehålla steget och flåset. Låta pumpen gå på högvarv när jag får chansen. I sann Holavedenanda ska jag börja jobba mer med bålen. Centrum. Ge mina raka och sneda magmuskler utveckling och sen metodiskt bygga vidare. Nästa år, då jävlar. Då ska denna sluggerkropp vara byggd för världens största halvmaraton igen. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kjell Erik Ståhl.

Miljonär, stålman.

”Kramp är det du ska ha”.

 

 

Johan Larsson.

Bodybuilder som bantade sig till låga 29 på milen.

”Min kropp är helt förstörd, man måste tydligen äta något till gurkan också”.

 

 

Jag skjuter upp kroppen med armbågen.

Spänner skinkorna och formaterar mig som en ostbåge.

Det är yoga.

Det ska träna dom ”små” musklerna.

Det ska få mig att sluta vara en sådan lipsill.

Livet är hårt.

 

Jag vill bara, som Ulf Lundell sjöng i slutet av åttiotalet; IN I DET VILDA IGEN.

 

Det finns en person i Jönköping som inte läst ”Born to run”, så den skiter vi i att recensera. Men Christopher McDougall har även skrivit en andra bok. ”Natural born heros” (Kraftprovet på svenska). Boken handlar om den mänsliga kroppens förmåga att utföra fysisk aktivitet och hur vårt samhälle har förstört behovet av god fysik. Vi förlitar oss på samhällets skyddsfunktioner istället för att se till att vara fysiskt och mentalt förberedda. Boken handlar om hur elitidrott skapar lika oanvändbara kroppar som stillasittande och hur elitidrott inte främjar perfekt prestation utan istället fokuserar på resultat och segrar.

Bokens budskap vävs ihop med historien om den grekiska motståndsrörelsen på Kreta under andra världskriget. Det märks att författaren har haft press på sig att leverera en uppföljare till Born to run och den förtrollande berättelsen uteblir. Men budskapet är viktigt och lärorikt. Författaren framhäver Cross-fit som bra träning. Jag avskyr cross-fit. En konstlad träningsform utan glädje och upplevelse, skapad för att göda gymkulturen.

Men boken är helt klart läsvärd. Perfekt inför sommarmånadernas oändliga möjligheter till utomhusträning.

 

Holavedens anti-crossfit crossfit-träningsförslag:

• Löpning, grunden i all träning. Spring i skogen, hoppa över allting, bäckar, stockar, staket, kor.
• Skidåkning, kombinationen av styrka och kondition.
• Simning, hur ska du annars klara dig när finlandsfärjan sjunker?
• Klättring, funktionell styrka ut i fingerspetsarna (OBS! Ordvits). Smidighet och mod.
• Späd ut ovanstående med en hisklig massa bålstyrka.

Träna såhär och du kommer hålla dig i bra form, länge. Du kommer få uppleva en massa fin natur i princip helt gratis. Du kommer kanske inte bli bäst i världen på 5000 m men du kommer vara den mest vältränade 60-åringen i villakvarteret.