Har ni läst på bloggen om äppelodlaren, äppellegenden eller enbart löparlegenden? 

Det har ni säkert ifall ni hängt med. Vi kan även kalla honom för Uffe Mattsson eftersom han heter så. För mig är han en legendar, dels för sina bedrifter i löparskorna och för att han liksom räddat livet på mig, nästan i alla fall, nja jag hade kanske överlevt ändå. 

Ofta sprang vi från IKHP Bauerleden i början på våra tisdagsträningar. Tony Peterson var den självutnämnde ledaren som bestämde vart det skulle gå och var det var pinkapaus – alltid samma ställe där vi markerade vårt revir. Jag gör fortfarande likadant hemma hos mig. Någon väckte tanken att springa hela leden en gång men eftersom vi insåg att det skulle vara för långt så nöjde vi oss från Bunn till IKHP stugan. 

Det var den 17 juli 1986, nu kommer dagboken till sin nytta, när sex tappra startade på Bauerleden vid Ingarydsdalen. Det började direkt med en uppförsbacke, jo hela leden skulle vara kuperad hade man talat om för oss. Visst stämde det. Längs Lappsjön hade markägaren vägrat att leden blev markerad, så där valde man väg själv enligt allemansrätten. Jag minns inte så mycket mer. Det var backigt, det var varmt, flugorna bakom t-shirten på löparen framför blev bara fler och fler. En gång i Jämtland lärde jag mig att de släpper när man går under 4 min/km men det var inte att tänka på i den tuffa terrängen även om vi alla var skapliga löpare. Vi stannade några gånger där vi drack, det hjälpte ett tag men sen kröp sig tröttheten allt längre in i kroppen. Efter knappa 2 timmars löpning, där snacket hade förstummat för länge sedan och låren började bli stumma, började jag bli riktigt slut, ändå var vi ju bara i höjd med Kaxholmen och hade säkert en mil kvar. Plötsligt ropar Uffe: stopp, här stannar vi! Sen går han till en gran, hämtar fram en påse med bullar och en stor flaska saft. Vilket hallo det blev! Precis vid rätt tidpunkt, när inte bara jag var rätt slutkörd. Han hade placerat godsakerna där innan vi gav oss iväg. Vilken framförhållning! Vilken glädje! Vilken tajming! 

Jag glömmer det aldrig och är fortfarande tacksam. Aldrig har en bulle smakat så bra! Precis som kaffe den gången i Skottland i Ullapool i det lilla caféet när jag var genomblöt efter några timmar i regnet. Det är inte själva smaken på kaffe eller bulle utan själva tillfället och omständigheterna som gör det. Resten till IKHP stugan gick som en dans om man bortser från Ulvadalen som var som en riktig vägg men då hade Uffe och en till – jag minns inte vem, förmodligen Gunnar Sandberg – redan sprungit före men inte på leden utan på grusväg, mycket mindre stigning och även kortare. Vi fyra andra tog det mer på allvar, det var ju liksom bara halva grejen utan Ulvadalen, som att vända på vägen upp till Kebnekaise vid kaffedalen, men ok: Har man bjudit på bullar i rätt läge så får man göra så och är förlåten! Det kan nämnas att vi bara sprang den sträckan en gång till, 2 år senare och bara hälften så många som första gången. Till slut står det i dagboken så här: ”Tid 2.59 netto, 3.14 brutto, det sägs att det är 33 km men var nog närmare 35”. Vi hade ju inga gps-klockor på den tiden. När jag googlade om Bauerleden stötte jag på det här. Se: http://www.runnersworld.se/blogs/emelieandersen/john-bauerleden-inget-for-veklingar.htm

Att det alltid måste finnas sådana som är bättre, värre eller för all del sämre – vad man än gör!

Som löpare hände det inte ofta att man var före Uffe, kanske någon gång. Han var artig och sa något i stilen med  ”du är alltid en hård motståndare” men innerst inne tänkte han något annat, t ex vad Arvid tänker om Oskar nu, eller vad Oskar tänkte om Arvid för ett år sedan: Jag är nog före dig i alla fall!

Ulf ”äppellegenden” Mattson 

Vi tackar Rainer för mycket underhållande gästinlägg. Har du också ett oförglömligt minne från en träningsrunda? Vi tar tacksamt emot fler gästinlägg som vi kan lägga ut på bloggen. Maila holavedenblogg@gmail.com och skicka gärna med en bild! 

Kantarellerna har anlänt! Prisa Gud och fyll på frysarna. Vi kan leva ett år till på svamprisotto!

Femtusen meter på bana. Riktig löpning som jag sa till Micke Edgren när jag tipsade om loppet. Efter loppet gick han därifrån som pånyttfödd var min känsla. Nyfrälst av löpning. Minus 15 kilo sedan skidsäsongen och det både syns och märks. Löpning när den är som bäst. Femtusen meter är över fort men man hinner ha kul på vägen. Ikväll tog det 15 minuter och 42 sekunder, ungefär lika lång tid som det tar att få en pizza. Men under den dryga kvarten hinner man genomgå mycket. Jag kan bara föreställa mig hur det känns att dubblera och köra en riktig 25-varvsfrossa. 

Vilar lite

Jag fick med mig en grill hem. Det var min andra grill jag plockade hem efter en tävling på råslätt. Efteråt såg jag hur Sverige åkte rakryggade ut ur EM. En riktigt bra match ärligt talat. Tråkigt att det gick som det gick, men skjuter man första skottet på mål i tredje matchen har man inget i 8-delsfinal att göra. Det som grämer mest är första matchen mot Irland som va pissdålig. 

Palle supportrar som vanligt EXCEPTIONELLT bra.  Efteråt är han genuint intresserad av tider och tankar under loppet. Alla borde få ha Palle som support någongång, det är fantastiskt.