Fredag igen!
Inte många fredagar kvar nu tills alla dagar blir söndagar med undantaget att man kastar in en lördagskväll lite här och var, mest för rytmen.
Inte mycket tid över tills det här inlägget bör vara i hamn, när färjan lägger till i Gränna tänkte jag slå igen paddan för idag och ägna mig åt att hjälpa en bekant få ett nytt fungerande avlopp.
Mycket ska göras och det lär inte bli tid över ikväll.
Det gäller som sagts att passa på.

Jag lyssnade efter ett tips på Maratonpoddens senaste avsnitt igår.
Nästan en timme med Kjell Erik Ståhl!
Tänker inte orda så mycket om det men speciellt en sak fastnade lite extra.
Att hans kropp enligt en grundlig undersökning var perfekt ämnad för löpning pga av att han inte hade några ojämnheter mellan ben m.m i kroppen och tack vare det aldrig behövde löpskolning, vattengympa eller styrketräning och blev aldrig drabbad av skador under sin karriär som sträckte sig tills att han var 52år gammal!

Jag tänker då på balans och rytm och kommer fram till koordination.
Det borde ju rimligtvis vara så att man har mer fallenhet inte bara till allt utan även till löpning om man har god koordination, balans och proportionerliga extremiter?
Är det en tillfällighet att fallenhet för löpning och trummor sammanfaller?
Det mörka i den här berättelsen tordes ju vara att alla med en avvikelse i dessa områden inte bara har större chans till skador utan även kommer drabbas av skador tidigare än den bättre lämpade när drivet piskar på och undersökningen är igång.
Sattes gränserna redan innan livmodern?

Ibland är det segt att ge sig ut och springa. Tröskeln ut genom dörren är ovanligt hög och skorna extra svåra att snöra på sig. Igår var en sådan dag. Efter bara ett kapitel i boken somnade jag som en stock. Med boken på näsan vaknade jag och konstaterade att jag nog var för trött för att springa. Men av ren rutin började jag ändå klä på mig och låta pulsklockan leta rätt på satellitmottagning. För första gången i mitt liv har jag vardagsrutiner. Fortfarande lite motigt att ge sig ut så jag blir sittande i hallen. En inre kamp utspelar sig. Jag tror många känner igen sig. Intalar mig själv att det får bli en lugn, kortare runda bara för att.
När jag tillslut går ut genom dörren släpper allt och jag springer ut på våran innergård, pigg idag tänker jag och sätter fart mot vätterstranden. Klockan visar fyraminutersfart. Vad händer här tänker jag, detta kan inte stämma. Fortsätter längs med Vättern och stannar inte förräns jag upptäcker att det är matmarknad inne i stan. Klipper en alldeles för kryddstark korv sen vänder jag och springer hemåt igen. När klockan piper till för 15 kilometer tittar jag ner och ser att jag har god marginal till timmen.

Den bästa träningen är den som blir av. Jag har aldrig ångrat ett träningspass. Aldrig! Så varför stanna inne?