Författare: Adam (sida 18 av 194)

Feberfrossayrselhelvete

Vet inte om det var att jag vaggades till sömns med hjälp av en dokumentär om 11 septemberattackerna 2001 och bakgrundssnacket kring Al-Qaidas födelse, finansiering och andemening ihop med en feberyra jag inte upplevt på flera år. I vilket fall låg jag i ett tillstånd mellan vaket och sömn natten mellan fredag och lördag och gned min temperatursvängande kropp mellan duntäcke och underlakan och försökte få alla tankar att läggas åt sidan. Men det gick inte. Det var en konstig resa må jag säga. Och någonting störde mig hela tiden men tyvärr kan jag inte återuppleva vad det var. Hur jag än vände vred på saker och ting så kom allt i otakt. Det blev ingen symbios och hela tankeverksamheten liksom hakade upp sig utan att jag alls kunde peka på vad som gjorde mig så sjukt frustrerad. Nånting hade det med att göra att 1+1 inte blev 2. Att symmetri saknades. Sånt gör mig galen. Kankse har jag en diagnos. 
 
Detta resonemang är förstås lika oförståeligt som ointressant. Faktum var i alla fall att årets varmaste dag skulle inträffa dagen efter och jag var en av dem som inte uppskattade värmen som ni andra säkert gjorde. Tråkigt. För jag gillar ju värmen. Hade gärna sett att veckan som gick präglades av lite tuffare pass och gjorde mig redo för hösten och inte minst Alliansloppet. Nu blev det sjukdom i 10 dagar istället. Aldrig känner man sig så dålig som då. Känns som allt man nånsin gjort tidigare är borta och att man lika gärna kan börja hetsäta på heltid. 
 
Från och med nu så blir det i alla fall skidgång en gång i veckan. Det är medicinen mot allt.

Falsterbo/skanör en broöppning.

 
”Ja kamrater, allt det här är nog bra, men vad ska vi göra med sommaren?”
U.L Stenkusten
 
 
Skåne under solen.
Strutsabacken sex gånger, benstyrka sedan iväg längs fyran.
Panik i den närvarande hettan.
Svänger in vid en vattenpöl kring Markaryd, sjunker ner till knäna i dyn, efter fyrtiometer har jag fortfarande bara vatten till knäna, går in igen torkar av benen med hundens handduk och hon bara skrattar.
Stadsliv, pulserande gata utanför fönstret, kaffe i pappmugg, blå skjorta, gröna shorts, ölbägare.
Kvällsljus över takterass, kraftfullt rödvin silas mellan lakritsnappar som rullas runt i mun.
Turning torso sedan havet blankt som blänket i ett saltkorn.
Kroppens dragning till vatten är som tankens dragning ut i rymden.
 
Den Amerikanska gruppen The Avett Brothers har slagit mig med ro och vaggar mig nu fram i sommarens nätter.
Alice Munroes skrivkonst får mig till Kanadas ödemarker fast skanörs badturister springer kring fötterna.
 
Plötsligt en sen förmiddag dyker tillfället upp som en hare framför mynningen.
Jag var tvungen att trycka av, fara iväg.
Tog bilen ut till bokskogen vid Torups rekreationsområde.
Stel och kantig som om jag landat illa efter att fallit från tredje våning.
Solen regerade ensam över himlen, i min illusionsrika tankevärd stod en irländsk präst utmed vägen på skylten stod det ”I denna hetta, spring inte”.
Jag gav han fingret och diggade huvudet till System of a down.
 
Sprang trean och för varje rot mitt fotblad strök över lossnade stelheten och jag klev vidare friare och friare.
La mig i gräset och stretchade grundligt.
Ställde mig upp skakade på låren och drog iväg ut på milspåret.
Det slingrar sig upp och ner i en ravin och för ett ögonblick kan man inte tro att det är i Skåne man springer men så sträcker det iväg och steget förlängs.
Spåret byter skog genom att splittra en åker.
Vetet vajar i vinden, strånas färg pendlar från gult till grönblå.
Utmed spåret står gula blommor i små kluster till gräset gröna färg.
Under kronorna inne i skogen får man skydd undan solens strålvärme.
Det börjar ta på krafterna.
Jag börjar mattas av och svetten bildar små bäckar utmed min bara överkropp.
Så varmt så varmt.
 
Tankevärden tar mig till Malaysia.
Det tordes upplevas lika varmt där.
I sluttampen av Malaysia Ironman.
Kilometer för kilometer.
Sträcker ut handen och snuddar vid en trädstam precis som om det var någon som stått utmed kravallstaketet och väntat och plötsligt fått syn på mig och sträckt ut handen.
Sista femhundra.
Boklövens flapprande i vinden blir till publikhavsapplåder.
När jag når mål knyter jag näven och bicepsmuskeln och rullar runt på rygg i gräset.
En målgång är inte den andra lik.
Köper en Coca Cola och låter den svarta sockerblandningen bli till heroin i mina ådror.
Torkar av svetten med en handduk och kör ut från grusparkeringen och accelererar iväg utmed allén och det är sommar under solen i skåne.
 
 

Semester

Idag vaknar jag upp som en semesterfirare. Äntligen. Värmen har äntligen kommit och det ska bli några sköna veckor med lite resor, träning, bärplockande och slappande.
I veckan styrde jag kosan mot holavedens mossar för jakten på det orangea guldet, hjortronen. Dom satt där dom brukar. Precis lagom mogna och stora.
Att traska runt i skogen och på mossen en fin sommarkväll är själabalsam. Solens guldiga strålar som letat sig ner mellan trädkronorna reflekterar sig i en vattenspegel. Allt är grönt och frodigt. Ibland får man se ett judashjortron som ofta avslöjar 10 st till när man väl böjt sig ner för att plocka.
På stigen ser man spår efter löpskor och fantasin börjar skena om vem det kan varit som sprungit där. Ett par Inov8 hade lämnat tydliga avtryck i hjulspåret som fortfarande var lite fuktigt. Jag uppskattade storleken till 42-43. Löpsteget verkade vara normalt, utan varken för mycket tå eller hälisättning… Är det tillåtet att använda åtelkameror för att övervaka andra löpare tro..?  

Roadtrip

Mitt i natten styr vi Volvon mot Sveriges näst största ö. Vi har pratat Pokémon i snart 2 timmar och alla är lika inbitna. Det är en härlig känsla att alltid vara på väg som Robban skrev om igår. Helgen kommer bestå av beachvolley-turneringar och lättsaltade chips. Räkna med en uppdatering på bloggen, varesig ni gillar beschvolley eller inte. Lättsaltade chips går ju alltid att läsa om.

Forever börjar här

Thåström i lurarna igen efter en spretig period. Sitter och lyssnar igenom hans senaste platta Den morronen från 2015. På ett forum för inbitna låttolkare vägs varenda ord på en finkalibrerad brevvåg. Ledmotivet Den morronen tros bland annat handla om morgonen då Christian Falk begravdes. Imperietikonen. Det musikaliska geniet Falk. ”En handfull regn föll ner när de sjöng om en stad ovan moln.” En sådan textrad handlar enligt de inbitna om att tårar från vännerna som ska ta farväl av Falk faller i takt med att de sjunger psalmen ”Jag har hört om en stad.” Fin psalm förresten. Tror den sjöngs på min morfars begravning. Då föll också en handfull regn.

En annan morgon jag minns inträffade för exakt två år sedan. Jag skulle gå på mitt sändarpass på P4 Jönköping 10.00. Det var en måndagmorgon. Sovmorgon tänkte jag. Istället slet min fästmö upp sovrumsdörren vid 7 och sa vänligt men bestämt att: ”Jag tror att vattnet har gått.” De som känner mig vet att morgon innan det svarta guldet runnit ner i min strupe är min absolut sämsta period på hela dagen. Men den här gången. Den här gången behövdes inga malda kaffebönor för att få igång maskineriet. Ut i Skodan och mot Ryhov. 18 timmar senare var vi föräldrar. Imorgon fyller således min lilla flicka två år.

Det var en magisk tid det där. Alltihop. Jag var nämligen i mitt livs löpform också. Ostoppbar nästan. I alla fall känner man ju sig så. Som en fjäder. Men så såg jag en bild nyligen på hur mitt ben är konstruerat och förstår nu varför det i stort sett alltid eller ofta gör ont när jag springer. Mina ben är ju konstruerade som om Frankenstein var min skapare och delarna började ta slut den dagen han skapade dessa ben. Platt fot. Vadbenet böjt utanför knät. Går det ens springa och ha en sådan konstruktion? Tänkte på Kjell-Erik Ståhl igen och hans perfekt konstruerade löpkropp. Ingen kompletterande styrka som behövs. Varje steg sitter där det ska utan att han behöver tänka. Jag är rädd att jag måste ta till professionell hjälp nu när jag har ett maraton inbokat om 10 månader.

Den här morgonen vill jag uppleva utan hostan som gäckat mig sen i lördags. Det var liksom förutbestämt. Jag hade planerat ett långpass i Skåne på dryga 25 km. Istället gick jag och tittade på laminatgolv. Nåja. Bara upp med hakan. Fästmön är gravid i 6:e månaden och tvingas kräkas varje morgon. Jag kanske skulle sluta upp med att lipa istället. Pappaledighet är för övrigt riktigt riktigt trevligt. Tvååringen (imorgon) verkar tycka att pappa är riktigt trevlig att umgås med. Vi gillar båda rörelse och Pippi Långstrump (trots att jag börjat genomskåda Pippis ibland mytomaniska tendenser så här 20-25 år i efterhand). Mer krav än så ställer hon inte på mig. Än.

Ibland tappar man tråden när man skriver. Jag tror jag är där nu. Christian Falk var jag inne på. På söndag är det för övrigt två år sedan han gick ur tiden. På skivan Den morronen finns också mitt ledmotiv: Alltid va på väg. Och det är därifrån vi fortsätter nu.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑