Mitt första fjällmaraton är till enda. Min andra mara finns nu i resultatshistorian. Regnet stod som spön i backen när jag lämnade Tänndalen efter en veckas semester och begav mig mot Vemdalen. Väl framme va det uppehåll och molnen studsade mot bergstopparna. När starten går är vi en klunga på cirka 10 st i täten. De flesta ska springa 24 km loppet, någon 11 km. Men jag ser två 44kms-nummerlappar som trummar på bra i täten av klungan. Jag bestämmer mig för att ta det lite lugnt i början. Det gick dock sådär…kolla pulskurvan nedan. Efter ett tag delade banorna på sig och jag var själv på tredje plats. Avståndet framåt växte och jag hade en lucka bakåt. Banan gick över till Storhogna och sedan norrut över en stor myr innan man började klättra uppför första riktiga berget. Ner på andra sidan fanns en vätskestation och jag passade på att ta en kanelbulle. Det är sjukt svårt att äta kanelbulle med 170+ i puls! Var tvungen att vaska mer än halva bullen. Troligtvis första gången detta hänt i mitt liv. Berget blev brantare och brantare. Till slut var det klättring på alla fyra som gällde. När jag ändå va så nära blåbärsriset var det lika bra att smaka på bären tänkte jag. All energi är bra energi. Stigningen tog oss till banans högsta punkt på dryga 1000 m. Sedan följde en lång ganska platt del uppe på fjället och jag började bli grymt törstig. Att springa med vätskesäck på ryggen funkar rätt bra, dock har man ingen aning om hur mycket vätska som finns kvar. Så jag vågade inte dricka mer än var 20:e minut. Men till min räddning hittade jag en fjällbäck. Tre rejäla klunkar av detdär kristallklara, kalla och törstsläckande vattnet var bättre än allt sockervatten jag balltade i mig under resten av dagen med råge. Stärkt springer jag vidare. Jag vet att jag är rejält distanserad av ettan och troligtvis även tvåan. Jag antar att jag har en lucka bakåt på några minuter. Men jag vet egentligen inte alls hur stor. När jag springer ner för slalombacken i Vemdalen efter 35 km förstår jag att jag har en ganska rejäl lucka även bakåt. I botten på backen går banan rakt över vägen och uppför nästa berg. Nu är det bara att kämpa. 9 km kvar till mål. Men det känns långt när klockan visar kilometertider på 20 min ibland. Väl på toppen finns det lakrits. Det måste väl vara bra mot kramp. Jag försöker springa på bra där det är lättlöpt. Ta det lite lugnare när det är stenigt och går när det är för brant för att undvika dödskrampen som kom på slutet av Kolmårdens terrängmara tidigare i sommar. Det rullar på ganska bra. Vid sista vätskan är det 4 km kvar till mål varav de sista 2 är nerför. Lättnaden är stor när jag passerar där och känner att krafterna fortfarande finns och jag hoppas att luckan fortfarande är stor bakåt. Men allt kan hända. I mål på 4 timmar och 11 minuter. 30 minuter efter segraren och landslagsorienteraren Emil Svensk och 20 minuter bakom skidåkaren Oskar Kardin. Jag är riktigt nöjd med loppet och att kunna ta en pallplats va en av målsättningarna. Inte ett skavsår och oförskämt pigg dagen efter men med ett fruktansvärt sug efter energi anmälde jag mig till Löprallarn nästa helg för att få upp farten lite inför Lidingö. Tydligen ryktas det att det blir världsmästare på startlinjen i Bottnaryd på söndag och kanske en och annan Holavedare…

Det blir bara värre med åren. Nerverna och kraven inifrån. 

 

I tisdags spelade vi ännu en viktig match och under hela måndagen och tisdagen fram till matchstart följde således en fruktansvärd känsla i kroppen. En tärande sådan som, om den bara fått arbeta lite till, hade ätit upp mig inifrån. Det är svårt att peka på vad den innehåller. Förut var det mest förväntansfull nervositet. Ungefär som innan Vasaloppet. Den som gör att man är på bettet och på helspänn i alla sinnen. Men den här tar sig in någon annan stans och parkerar vid orons högborg. Jag stod på jobbet och skakade och kände hur handlingsförlamningen sakta spred sig. Händerna darrade och knäna var svaga. Allt detta, bara för att jag skulle spela en vanlig seriematch i fotbollens division 4. Och det är ju inte första gången. Jag har spelat a-lagsfotboll sen september 2005 då jag gjorde debut hemma mot Råslätt. Nu innehar jag kaptensbindeln men är mer påverkad både mentalt och fysiskt inför, under och efter match. 

 

Normalt sett tycker man ju att man borde byggt upp en slags erfarenhet som handskas med den mentala biten. Att man är så van att det snarare borde vara något man eftersträvar, att bli nervös för att få ut de där sista lilla procenten som krävs. Men jag upplever att det bara blir värre och värre. Att kraven inifrån blir större och större. Vad beror det på? En psykisk svaghet? Under förra året när jag inte spelade fotboll så smög det sig på att jag saknade kicken. Adrenalinet som en fotbollsmatch frambringar i vissa brinnande lägen är svårbeskrivlig. Och har man varit inne i det så längtar man tillbaka. Men nu, när jag är inne i det, längtar jag ut. Enda gången det släpper är när domaren blåser av matchen. Då är det gjort, då är det definitivt. Då släpper allt inom några timmar och sen några dagar innan nästa fajt närmar sig. Det går i en cirkel, samma mönster om och om igen.

 

Men givetvis är det inte bara elände och psykisk härdsmälta. Allt det här är ju frivilligt så det vore rent självplågeri att utsätta sig för detta vecka efter vecka om det bara var elände. Men i eftermiddag är det dags igen. Och idag blir det nog värre än valingt skulle jag tro. Då är jag nämligen avstängd och ska sitta vid sidan om och följa alltihop. Utan att kunna påverka. ÖIS möter Vrigstad 16.00. Och det är årets kanske viktigaste match hitills. Vi krigar för överlevnad och serieseger på samma gång. Som om inte anspänningen var hög nog. 

 

 

 

Skidgång på tisdagar, lika säkert som skinka till jul.

Hur många? Såhär i början?

Fyra långa? Fem korta?

Helst styrka efteråt.

 

Öm i axlarna, ont i kroppen.

Oceaner av tid, ingen att passa, alla passar.

Trött som leda, tung som damm.

Pust eller vippa?

Injektion, förflyttning.

 

Plockade ut romanen friheten ur bokhyllan.

Somnade efter några rader.

Någonstans mellan 16,37 – 16,51.

Vaknade till svart himmel, ensam stjärna.

Himlen var fönstret, stjärnan en belysningsarmatur.

Klockan 22.01.

 

Pannlampa.

Strutsabacken, midnatt.

Vättern, stadsljusblänk.

Hamn, röd kinnarpsbåge.

 

En annan gång.

Då gång på gång.

Sex långa.

Denna gången, ingenting.

Vad är ingenting?

 

Fysikerna säger att ingenting aldrig existerar i den verkliga verkligheten.

Dom vet.

Jag vet, att nästa gång är bot, en bättring.

 

Att skriva är att välja.

En förkyld eftermiddag är också ett konditionssportsbloggs inlägg.

 

 

 

Vasaloppet i vintras fick en bitter eftersmak för de som följde med i damernas uppgörelse. Det råder delade meningar vad som egentligen hände, men en kille fick stå som syndabock strax efter målgång. En incident som egentligen inte var något märkvärdigt men som stack till i många ögon hos de som satt och tittade. Sedan dess har vi saknat rullskidspetsarna som avger det där säregna ljudet på vistakullevägen. Man brukade se honom staka förbi på sitt egna sätt för att sedan se honom påväg tillbaka någon timme senare. Rasmus Ax trodde vi hade lagt skidorna på hyllan efter att ha fått hela vasaloppsledningen emot sig. Holaveden har nu grävt fram att kärleken fört honom till Aneby och de där rullskidsspetsarna får hugga fram på nya asfalterade träningsrundor. 

 

Det var första gången jag pratade med Rasmus när vi möttes i omklädningsrummet på berget. Han för att byta om och åka hem, jag för att byta om och bli trött. Mycket ödmjuk kille som verkligen gav ett lugnt intryck. inte hade han lagt ner efter det som hände i vintras. Visst sved det till att bli diskad och hatad efter att ha gjort sitt livs lopp, men det är bara att bita ihop och göra jobbet till nästa säsong. Jag frågade om en bild jag hade sett. En bild på ett brev hemskickat till honom, och det visade sig att det var helt autentiskt. 

 

På lördag går Vemdalens fjällmarathon. Så jag avslutar semestern med en troligtvis rejäl träningsvärk på söndag. 44 km ska avverkas över fjällen.