Endlich ist es soweit, am besten Tagen der Woche. Auf geht’s! 
 
Fredag alltså. Dagen man aldrig riktigt vet hur den ska sluta. En hamburgeresturang inne i stan är dock alltid en lågoddsare. Den som lever får se. Hittills har veckan inneburit 30 kilometer löpning fördelat på två pass. Höjdpunkten var solskenslöpningen i tisdags. Vårvärme i luften och Oskar som guidade runt på en massa småstigar, det är livet på en pinne det. 
 
I helgen ska jag träna jättemycket, dock inte i löpskorna som jag hade önskat utan istället bakom ett trumset. Det är roligt det med, men inte lika roligt som i onsdags då vi sprang 9×1000 meter. Fast det är klart, spänsten i underbenen kanske kommer från allt trummande. Jag har som mål att bli sveriges snabbaste batterist. Dock lite svårt att veta hur jag ska bli det. Vad difinerar en batterist? Skulle Mustafa mohammed eller någon annan svensk elitlöpare sätta sig bakom ett trumset kan de säkert slå några slag i följd som låter vettigt. I så fall har jag ju inte en chans. Vem vet, kanske självaste Kjell-erik var trummis? Jag får nog arbeta fram en tävlingsform innan jag annordnar själva mästerskapet. 
 
Nåja. 
Det har varit mycket snack om att blicka framåt här på bloggen. Man idag väljer jag att blicka tillbaka ungefär 3 veckor. Kameran var med upp under Vasaloppshelgen och även om uppgiften som drickalangare prioriterades så fastnade en del på film. (inte så mycket dock för det var syrrans uppgift att filma, så skyll på henne om du inte är med)