Det som finns kvar av en höst vi aldrig glömmer 

Jag skrapar på mitt varbildande ärr i pannan. Minnet av ett sår av en fest grundad i en prestation som bär bragdens färger. Ölmstad IS spelar i divison 4 2024. Det fanns ingen som trodde på det för två månader sen. 

När jag gick in i väggen och inte orkade mer i mars lämnade jag inte bara mitt jobb. Jag lämnade min comeback på fotbollsplanen därhän. Avslutet var en katastrofal halvlek på Junebäckens konstgräs. Likt en drogad vålnad vankade jag runt i felbeslutens land samtidigt som mina lagkamrater fixade 2-2 i en deppig tillställning. Var det så det skulle sluta? 

Jag följde mitt hjärtas klubb via sociala medier. Såg hur vi oundvikligt sjönk mot division 5. Oförmögen att ta mig till matcherna då det skulle leda till möten med andra människor. Samtidigt mötte jag våren i skogen och byggde upp min fysik — hand i hand med det psykiska. Jag tänkte ibland på att vinna dueller, sätta en passning i djupet eller till och med sätta dit en pyts. Men allt det där kändes långväga. 

Ett möte och ett samtal som uppstod på ÖIS-gården strax efter midsommar fick mig att tro. Jag var nervig den dagen jag packade väskan första gången för att åka bort och träna igen. Det kändes som att jag var 14 igen och åkte bort. Kom inte för tidigt kom inte för sent. Gör inte bort dig. 

Hösten kom. Formen var där. Vi förlorade klart i en träningsmatch och jag tänkte att bara jag inte gör bort mig och vi inte förlorar med tiosiffrigt så har jag gjort mitt. Nio matcher kvar. Sju poäng upp till kvalplats. Säker mark vet jag inte ens var det var till, det var för långt att räkna dit. Vi började vinna. Vi är ÖIS. 

Vi slog allt och alla förutom Tranås och Ekhagen den här hösten. Det berodde på mycket. Dels genom individuell skicklighet. Men mer än något annat: Kollektivet. En och en har vi inte en chans i den här serien. Tillsammans är vi nästan oslagbara. 

Jag tänkte försöka sätta ord på den här hösten. Men det går inte. Vi tog 22 av 27 möjliga poäng från omgång 14 till 22 och klarade oss utan att kvala. Och jag har aldrig haft så roligt i ett lag som den här hösten. 

Festen efter segern mot Hultsfred i helgen blev exakt så man kan förvänta sig. Mycket vätska och lite konsekvenstänk. Jag var nästan hemma i sängen när jag stöp på grund av vissa balanssvårigheter. Därav sitter jag och kliar mitt ärr i pannan. Ett ärr som på något sätt ändå bär bragdens färger. Nu går vi mot ÖIS-Loppet 28 oktober. Hade vi inte tagit de där 22 poängen i höst hade jag spelat kval den dagen. 

/RD