I våras när jag gjorde tröskel och VO2-max test blev det ganska uppenbart att min tröskelkapacitet är var jag kan göra störst förbättringar. Två visa män hänvisade mig till att inskaffa en laktatmätare och hoppa på tröskelhypen. Sagt och gjort. Beställde en mätare från Spanien. Sen blev jag skadad. Det lilla jag har kunnat springa i sommar har mestadels ägnats åt tröskelträning eftersom det var snarare längden på passet än farten som påverkade smärtan i bäckenbenet.

Jag hade tidigare hört om klubbkompisar som hade börjat med laktatbaserad träning enligt den norska modellen med dubbeltröskel och hela kittet. Dom sa att dom hade fått backa farten betydligt för att hålla laktatnivåerna in ramen. Jag trodde jag hade koll på min tröskel också….men icke. Första passen kändes som jag fick halvjogga igenom för att inte laktatet skulle rusa. Kanske var det pga uppehåll i träningen också, men inte helt tror jag. Men allt efter att jag kunnat springa mer och mer har även tröskeln börjat närma sig ”normal” fart. Jag springer dock mina intervallpass med en helt annan känsla än tidigare. Att genomföra ett pass känns ganska enkelt numer jämfört med tidigare när jag efter halva passet kunde känna en gruvligt ångest över hur djupt jag skulle behöva gräva. Troligtvis behöver man lite av båda världarna. Men när det kommer till löpning så är tröskelfarten helt avgörande och kontinuiteten i träningen. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig lite med att få till kontinuiteten under längre perioder framöver. 3 månaders bra träning brukar resultera i att jag är nära mina PBn…tänk om man skulle kunna få till 10+ månader…

Bäckenbenet blir bättre och bättre dag för dag nu. Sakta men säkert försöker jag bygga upp kroppen igen. Tänk om nummerlappen kan åka på i ÖISloppet?!?!

-OL