Sthlm Marathon på volley

Det var nånstans vid lunchtid i fredags som jag fick en idé. Hade till slut bestämt mig för att hänga på mina föräldrar och syster som skulle upp till Stockholm och heja fram Johan i maran. Idén gick ut på att det fortfarande gick att anmäla sig. Inte för att jag är särskilt tränad för just en mara men mest för att det kunde vara kul. Jag valde glädjen och vid 17-tiden på fredagen hade jag slängt in en spontananmälan. Ett dygn senare hade jag återigen mött mitt innersta jag på ett sätt som är svårt att göra på annat vis.

En fantastiskt fin dag. Soligt, runt 20 grader och lite svalkande vind. Var på Östermalms IP och hämtade ut nummerlappen vid 9.30. En stund senare kom lillebror med en påtaglig ångest i blicken. 12.00 gick starten från Lidingövägen. En fantastisk upplevelse. Tommy Åström som speaker är total världsklass. Hade som mål att ligga runt 5-fart. Försökte bromsa första kilometerna men det är svårt när man har pigga ben och Stockholm vibrerar. Lyckades ändå hitta en bekväm fart runt 4.50 och tuggade på. Fram mot halvmaran kändes det väldigt bra. Lagom fart och bra energiintag. Inga schaktningar i sikte. Men man vet ju hur det kan svänga i sådana här sammanhang. Min största oro var att jag hade ett enormt skoskav, kanske inte det smartaste att springa med helt nya skor…

Upp mot söder efter dryga 25 km kom de första farthållarna för 3.30 och sprang om. Här började min valda glädje att sina något. På Folkungagatan stod mitt serviceteam och langade gel. Ett par km senare insåg jag att det skulle bli en minnesvärd sista timme av det här loppet. Vid botten på Västerbron vid 30 km började jag gå första gången. Det var inte vackert nånstans men benen hade tackat för sig. Känslan där och då med 12 km kvar är att jag omöjligt kommer kunna ta mig till målet. Vid 33 km satte jag mig ner på trottoarkanten och knöt upp ena skon för att släppa trycket lite. Där och då var det otroligt skönt att sitta ner lite. Så skönt att jag höll på att bli kvar. Reste mig och hankade vidare. På nåt jävla vis tog jag mig fram så jag såg stadion. Gråtfärdig och med en fart som knappt matchade åskådarna som gick upp mot stadion såg jag slutet på resan. Men insåg snart att jag var lurad. Banan vek av innan vi hunnit nå stadion. Ytterligare en kilometer av misär innan man äntligen fick äntra mäktiga Olympiastadion. Fullsatta läktare med jublande publik. Det var häftigare än jag kunnat ana. In i mål på 3.49.57.
En stund senare kom Johan in, som startade 10 minuter efter. 3.45. Och tronskiftet var ett faktum! Han hade valt glädjen ända till 34 kilometer.

Så här dagen efter kan jag bara konstatera att det var värt mödan. En mäktig upplevelse!
Oskar krigade in på 2.37 och 52:a i mål. Stort! Hans rapport väntar vi med spänning på.