Göteborg gör sig redo. Det har skymtats mycket folk med ångest i blicken ute på sista-minuten-träning inför varvet senaste dagarna. På lördag är det dags. Den blå linjen är målad. Tänk vilket drömjobb det måste vara ändå. Att få måla linjen en gång per år.
Det är nåt speciellt med Varvet. Fin bansträckning. Otroligt mycket folk ute längs med gatorna. Avenyn!
Jag hade som tradition att springa varvet varje år, men nu är det ett tag sedan sist. 1:08:00 som bäst. Fortfarande mitt PB på halvmaraton. Borde förbättras snart egentligen.


Första kilometern är egentligen lättlöpt men ingen ide att försöka hetsa och jaga placeringar ändå. Vill man springa om folk finns det ytterligare två mil kvar att göra det på. Öppna i kontrollerat tempo. Redan kilometer två är tuff. Säldammsbacken är längre än vad man tror men glöms ofta bort pga mycket folk och adrenalinpåslaget som infinner sig strax efter start. Därefter kan man försöka flyta på så gott det går genom Majorna fram till första bron. Backen börjar redan innan bron och är tuff. Det brukar dessutom blåsa ganska kraftigt hela vägen på bron, och då pratar jag inte om medvind. Belöningen väntar på toppen då kommande kilometer blir utförslöpning. På Hisingen ska man egentligen bara försöka flyta på i jämn och fin fart. Det är platt men med många knixar. Brukar vara väldigt mycket folk vid Eriksberg, där kan man få en god känsla om man väljer glädjen. Sämsta biten är efter SVT-huset. Rent krasst en trist del av banan, inget arrangören kan rå för. Hisingen är sån helt enkelt. Grått. Dåligt med energi. Alltid motvind och dåliga ben. Man börjar längta hem till fastlandet. Hitta en klunga och försök bita dig fast.
Välkommen till nya bron, Hisingsbron. Den lite snällare varianten. Det ska vara enklare att ta sig tillbaka till fastlandet än att åka ut på ön är själva grundtanken. Håll god fart uppför och utnyttja den långa utförslöpan tillbaka in till stan. Och sen: fina fina Avenyn. Fint som snus. Alltid mycket folk. Det man glömmer bort är att det är uppför hela vägen till Poseidon. Försök inte stajla inför vänner och bekanta, spring klokt. När man rundan statyn med den groteskt stora fallossymbolen är det fri fart in till mål. Det är nu det avgörs på riktigt. Finns det nåt kräm kvar i benen? Alltid spännande att se vad som väntar efter 17 kilometer. Återigen viktigt att välja glädjen. Hitta ditt varför. Det är det här du tränat för. Bit ihop!
In i Slottskogen igen via den ganska branta cykelövergången. Ja den suger hårt, men därifrån har du bara en kilometer kvar. Ta dig uppför den lilla knixen där du startade och så fort du ser Slottskogsvallen igen börjar du spurta. Glöm inte after run!

Det blir spännande att följa kampen mellan David Nilsson och Archie Casteel på lördag. Två formstarka löpare som båda gjort 2:10 på maraton. David visserligen lite vassare tid på halvmaraton, men kanske kan Archie utmana? Vem har det man i tävlingssammanhang brukar kalla för ¨dagen¨?

Själv åker jag till Norge och tävlar med klubben, annars brukar varvet vara en rolig underhållning att bevittna även från sidlinjen. Vi springer Holmenkollsstafetten. Mer om det senare i veckan.
Adjöss / Örn