En resa genom den svenska folksjälen

Det är så det känns i mångt och mycket när man skidar från Berga By till Mora. 12:e resan blev minnesvärd på många sätt. Ni har sett starten. Mayhem.

Hamnade bakom hela förödelsen och en stackars sate som lagt skidorna i kors. Folk sprang tvärs över startgärdet med skidorna i händerna. En del hade inga stavar. Fragment av trugor, belag och bindningar befläckade det iögonfallande och närmast felfria startgärdet. Med kirurgisk precision hade de skapat det perfekta startgärdet. Nu var allt förstört.

Nja, riktigt så illa var det väl inte. Inte för mig. Jag blev bara stående stilla i tilllräckligt många sekunder för att inse att jagandet mot topp 1000 snarare skulle bli mot topp 2000. Hann ca 30 meter upp i backen innan jag blev varse den totala anarkin och bristen på logiskt tänkande i led 3-4. En mellanchef som pausat från padel-säsongen trampade av min stav. Jag tänkte inte ens tanken att ägna honom en tanke eller blick. Räddningen stod 10 meter därifrån. En för lång stav med endast en ögla upptill. Det fick gå. Blicken upp och inser att 89 kilometer till ska avverkas.

Tog närmare 50 minuter till Smågan. Så långt har det inte tagit nånsin vill jag minnas. Då ska man komma ihåg att det ändå gick fort på myrarna. Väl där fick jag en riktig stav och jakten kunde börja. Tog 900 placeringar sista 87 kilometerna. En väldigt fin upplevelse. Jag minns fortfarande hur det ser ut mellan Oxberg och Hökberg. Det har i stort sett aldrig hänt. In på 1500-nånting. Gjorde allt jag kunde. Nöjd.

Bitter reflektion:

Förbjud blanka skidor från led 3 och neråt. Vissa kanske klarar det. Men 99 procent av de jag körde om med en nummerlapp som börjar på 3 eller högre tjuvskejtade. Hade PeterNilsson varit med hade han suttit i fängelse nu. Det finns träningsprogram om man vill bli starkare och undvika att behöva ”saxa”.

Glad reflektion:

Jag älskar Vasaloppet. Årets händelse alla år.

/RD