Nu är den äntligen här. Tiden när man får plocka fram pannlampan och ge sig ut i mörkret. En av de få sakerna jag ser fram emot på hösten. Vi pannlampslöpning har alltid varit en skräckblandad förtjusning sen min första nattorientering. I slutet på 90-talet sprang jag med tveksamt laddad halogenlampa med Nickel-metallhydrid batteri på ryggen en av mina första tävlingar i strömsbergsskogen. Känslan av att du har cirka 50 minuter på dig att avverka en orienteringsbana på, sen är det svart. Det är en ganska fostrande ungdomsidrott, så att säga. Ändå så kändes det som man hade framtiden på huvudet och ryggen när morfar plockade fram sin gamla lampa från nattorienteringens barndom. Nuförtiden är ju lamporna så starka och lätta att lite av utmaningen och adrenalinkicken försvunnit, men likaväl är det en härlig känsla att följa ljuskäglan på en mörk skogsstig i novembermörkret.

-OL