Vi är vanliga. Vi är nån i mängden. Vi är stjärnor.

För en vecka sedan gick en av svensk musiks stora ur tiden. ”En skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor” för att citera hans egen familj. Blott 28 år gammal. Har sett dokumentären True stories. Har ni inte sett den så rekommenderas den varmt. Men det är en smärtsam upplevelse. Det är lätt att vara efterklok kanske. Men man ser ju signalerna. Man ser smärtan och känner den. Det är utanpå. Det är smärtsamt. Tim Bergling led i en värld av pengar och flärd. Ständigt påmind om att vara värd skit och inget den dagen det inte produceras. Här, ta ett piller. Här, drick. Här, pengar.

På söndag springer jag. Vet inte vad som väntar mer än att jag känner stor förväntan och glädje inför uppgiften. Våren har innehållit ganska lite mängd men ganska mycket hårdhet. Tröskel är min melodi har jag insett. Det gäller att gå sin egen väg. Sluta lyssna på vad ”de lärde” säger. Det finns många vägar men inget är fel. Om 4 veckor är det Göteborg. Om 16 veckor Jönköping. Världen ligger öppen. Det gäller att göra det man vill i den utsträckning det går.

Allt gott!

/RD