Allt har sin tid

Det händer ju lite titt som tätt att man packar upp väskan och hittar annat än nerblodade trasor. Och ganska ofta hittar jag medaljer som legat till sig. Den här till exempel. Från en vacker dag i augusti när Markus Q flåsade PeterNilsson i nacken och jag förnedrades av nästan samtliga inblandade. Har åkt rullskidor en gång sen den gången. Den gången mötte jag David Elgh som såg ståtlig ut så efter det har jag definitivt inte rört rullskidorna. Det är nåt riktigt stört i att hela tiden jämföra sig med andra. Men vissa är sådant funtade. Exempelvis undertecknad.

Jag tänker på Palle. I en form som man drömmer om att nå. I ett rus som bara de som vet känner till. I ett lopp som förmodligen Gud själv skapade. Där vill man vara. Men allt kan rämna på en kort sekund. Och då är man där igen. Ner och vända jämföra sig med andra. Eksjö stadslopp sub 40. Är det nån som gör det är vår framtida nobelpristagare i litteratur. Jag tror på Palle. En positiv sak med hans skada är att texterna kommer bli längre. Ännu mer grubblande och samtidskåserande.

Själv hittade jag till Sälen förra helgen. Gled runt och myste mest. Fick blodsmak ett par gånger men gjorde mitt bästa för att åka länge istället för snabbt. Jag vet inte vad som skulle vara bäst just nu. Det som hägrar är konungafärden som alltid. Men loppet känns sekundärt. Visst, i striden kommer jag inte vända och retirera. Jag kommer gå all-in med vetskapen om att det förmodligen blir ett steg tillbaka i år. Allt handlar om kontinuitet och att träna mer för att nå utveckling när man jobbar med små medel. Och där är jag avsevärt mycket sämre i år. Men erfarenheten är ju mer samlad än någonsin. Empirisk analys och beprövad erfarenhet blir mina ledord.

Jag längtar till målgången i Mora. Men kanske mest till bilresan upp med PeterNilsson. Mannen som aldrig tar av takboxen. Försnacket. Kaffet. Väderuppdateringarna. Skräpmaten för att ”det är bra att fylla på så mycket det går”. Ankomsten till Dala-Järna. Dolla som dragit igång elementen och stryker runt i raggsockor och mjukisbyxor. Installationen. Skid-VM. Upp till Berga By. Hämta nummerlapp. Träffa bekanta. Köpa nån valla bara för att Swix lanserat nåt nytt som inte går att vara utan om man ska nå Mora innan solen går ner. Vallningen. Bröderna Nilssons velande om valla eller icke-valla. Pappas beslutsamhet från ruggning till sista klossdrag. Sista måltiden. Fyra P3 Dokumentärer innan man släcker blicken i några sekunder. Sen ringer klockan och då kommer vi in på saker som jag inte längtar till längre. Inte förrän vi är uppe på 500 meters höjd och stavar är hela. Därifrån och in är det bara upp till mig. Men oavsett vad kommer pizzan från Rojdas smaka lika fint som alltid.

Men är det inte veckan efter Vasaloppet som är den bästa så säg? Fåglarna kvittrar, solen börjar värma på allvar och fem månader av mörker är på väg att ta slut. De sopar bort gruset och Landsjön Runt räknar ner dagarna till startskott. Jag går ut i trädgården, går loss med motorsågen och smygstartar sommartiden genom att grilla en wienergrill från Vaggeryd. Allt har sin tid men varje enskilt ögonblick är början på nåt nytt. Hur som helst är tiden efter konungafärden tiden då jag jämför mig minst med omgivningen. Jag vet ju redan för jag har ett nummer, en tid, en prestation. Kravlöshet. Det är oftast en fin tid. En tid att njuta.

Det borde jag göra oftare.

/RD