Helgens festligheter är över, nu gäller det att samla kraft hela veckan för att klara av nästa helg. Då blir det fest på riktigt i dagarna två. Först ut traditionsenligt Vätternrundanhäng på pickarpsvägen där vi grillar och skålar med medhavd dryck. Därefter fest för bloggens nyblivna 30åring. Blir grymt! 

Den avklarade helgen innebär två nya nummerlappar till samlingen. Först ut Linköping halvmaraton där det blev pers med 25 sekunder. Min fjärde halvmara med lika många pers, känns skönt att hålla i trenden även om det blir svårare och svårare. Ett tufft lopp med relativt kuperad banprofil. Det trodde jag inte om Linköping. Efter de första 5km som gick toklätt på 17:40 blev jag ensam och var så in till mål. En prövning för pannbenet då det bitvis både var blåsigt och regnigt.

Ca 100m efter start då det fortfarande fanns ryggar att gå på. Senare blev det annorlunda tyvärr. En rygg tillhörande den riktiga Oskar Lund hade gjort mycket för slutresultatet tror jag. 


”Ensam längs stångån” är ingen låttitel på en Lars Winnerbäck låt utan min beskrivning utav Linköping halvmaraton. 


Holaveden running team

2sekunder efter målgång. Delerium

Dagen efter med åtminstone ett par timmars sömn begav sig bilen mot Motala och halvvättern. Det blev en kämpig dag för samtliga örnar men tillslut kom vi runt. När Ulf Lundell skrev Öppna landskap satt han förmodligen inte på en cykel i motvind, för då hade han inte trivts så bra med öppna landskap som han påstår sig göra. Östgötaslätten är inte direkt ett vindskydd om man säger så. 
I skrivande stund efter 11 timmars bärande av frukt känner jag en viss irritation i halsen. Kanske berättar kroppen att jag i framtiden måste välja en sak/helg. I så fall blir det löpning alla gånger. Cykel är ett monotont och långsamt lidande tills man tillslut når nån form av vägg. Oftast skaver det också i pungen från start till mål, det har det aldrig gjort på en löptur i alla fall. 

”För många kockar…” Osv, ni kan fortsättningen.


Vi säger så, haj