Nu är vi där. Varje höst smyger det sig på som en höstförkylning från något dörrhandtag och en bortglömd handtvätt. Väderprognosabstinensen. Det brukar börja i Oktober. Man skrollar långt ner i prognosen för att se om det inte finns några blå siffror. Oftast inte. Men man tittar ändå, ifall om att liksom. Inte så ofta, men nån gång i veckan. När sedan mustacher börjar pryda ens manliga omgivning är detta som en signal om att nu gäller det att vara på tårna. Vad som helst kan hända! Skidspår kan dyka upp snabbare än man anar. Men regnfyllt asfaltshackande kan också vara fallet fram till jul. Hur som helst går väderappen varm i en tid som denna. När prognoskunskap är hårdvaluta och att undvika att träna i regn skillnaden mellan endorfinglädje och avgrundsdjupt mörker.
 
Kan det vara så att våran gamla motståndare i skidspåret och snabbstakarn på rullskidor, Emil Ekman har försökt sig på någon slags Veiron i Ottan look-a-like när han nu gått ut i arbetslivet???