Klockan var precis förre fem och det var tyst och nästan öde i bygdegården.
Serveringspersonalen hade slått sig ner med en kopp kaffe efter att serverat frukost till motionärer hela natten.
Vi var dom två sista skidåkarna som fick sig en tallrik gröt, havregrynsgröt, en rest från forntiden.
Det gick lungt och beskedligt ner till Berga by.
Fick in skidorna längst bak i första ledet.
Avancemang i fältet var satt till Risbergsbackarna och om möjligt startbacken.
Gick på bajamaja.
Tjöttade med folk.
Nervösa, taggade, laddade.
Förväntans spänning var i luften.
Pissade i grupp.
Lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig mer äta pasta.
Skidorna knäpptes på efter att ha slängt påsen bland påsarna och väskan på lastbilen.
Något avancemang i första backen blev det inte tal om.
Stakare överallt.
Runtomkring i fältet kunde man höra Peter Nilsson och Peter Nilssons ryta ifrån om någon försökte sig på att köra Italienskt.
På myrarna var det inte mycket att göra, hucka sig för vinden och hänga med.
Något man ska tänka på om man väljer att köra hårt i Risbergsbackarna är att backarna fortsätter även efter själva kontrollen.
Att det blev lopp ändå, det ser jag som den stora bedriften.
Det har inte direkt gått som på räls den här vintern.
Livsform och champangekalas följt av tre veckor muskelproblem och förkylning.
En vecka träning, en vecka vila, Marcialonga, en vecka vila en vecka träning sedan den onda häxans förbannelse, Influensa.
Ni tänker som ja, på Job i bibeln, det var så, kändes åtminstone så.
Jag började fundera på vart jag skulle göra av alla fruar,djur och barn när väl Herren kom på det andra humöret.
Efterdyningar och småsjuklighet kan man lida av i veckor.
Man jag hade bestämt mig, planerat mitt tillfrisknande.
På den första dagen vaknade jag, klädde mig, gick till jobbet, somnade i baracken vid nio, igen efter middagen samt direkt när jag kom hem.
På den andra dagen gjorde jag precis likadant.
På den tredjedagen tränade jag.
Till helgen åkte jag till Mora.
Några dagar innan den andra färden till Mora stod jag i en svettpöl i tegelnästet efter vinterns sämsta dragjobb, allt var gjort, det var upp till gudarna nu.
Åter till Hökberg.
Hotad blir man i förväg, men det är när släggan slår till som det är dags att förändra och anpassa sig.
Vid paniken i ett slutskede kommer spökena upp i ens mentala insida, snart kommer han, och han,han,han och han att passera på min vänstra kanske högra sida.
Det första som lämnar än är koordinationen.
Man rer inte ut att utnyttja sitt fäste, de slöjdsamt smorda laggen räddar dig inte.
För att mota fan i farstun drog jag snabbt två gels, gjorde korstecken och stakade vidare.
På platten hängde jag med, utför inga problem.
Minsta stigning, kramp rejält, som en gevärskula i magen.
Fick sträcka på mig men krampen satt som tuggummi.
Är man i flow, feeling kan man ånga på som en flistugg sista kilometrarna, i ett trans av flödande rytm av energier.
Har man brakat in i tegelväggen är allt som en hashdimma, man vill få ett slut, överstökat, vakna hel och ren.
I Marcialonga visste jag att jag var bättre än någonsin.
Visste inte vad det betydde, använde allt, i ren entusiasm, synd bara att det var två mil kvar när det sinade.
Jag var i bra form men dåligt tränad.
I vasaloppet var jag varken i bra form eller bra tränad.
Men vilket levene, man får vara tacksam.
2016-03-09 at 6:43 f m
Att köra nio mil på fyra timmar o tre kvart, måste väl ändå tyda på någon sort av "bra form". Grattis!
2016-03-09 at 7:27 f m
Starkt att du återhämtade dig efter Hökberg! Den tomhet du utstrålade där,får din blick efter målgången förra året att sprudla av livsglädje.??