En kylig försommarkväll i Idas park

Efter mina senaste inlägg har väl ni inbitna läsare förmodligen bara väntat på att jag ska slänga ut min biljett på Blocket. Men det vänder snabbt ibland. Från att ha varit obotligt pessimistisk i onsdags till att idag på fullt allvar mena att Göteborgsvarvet faktiskt kan bli något bra. Eller bra och bra. Fullt genomförbart i alla fall. 

 

Min förhoppning var att göra ett långpass på 90 minuter under söndagseftermiddagen. Längd och kupering var mindre viktigt. Men klarade jag av att springa utan att få så svinont och utan att kollapsa så skulle Varvet vara spikat. Om jag inte klarade av det så hade jag nog kastat in handduken. 

 

Det började lugnt med 100 höjdmeter rätt upp till stadsparken ouppvärmd. Men väl i stadsparken var jag glad att jag tog kortbyxorna. Hade bestämt mig för att springa uppåt till Mariebo nånstans men inte närmre. Fortsatte ut i terrängen över stock och sten. En del obanat. Kilometertiderna var inte direkt prioriterade. Fortsatte mot Samset och tog sikte mot några MTB-killar som utforskade stigarna i skogarna. Rätt ut i skogen ner mot Mariebo och vidare mot de underbara motionsspåren vid Odensberg där utsikten över Jönköping är svindlande vacker. Nånstans här passerades 10 km i en snittfart på strax över 5 minuter. Känslan i ryggen och ischias kan betecknas som hyfsad eller sådär. Hyfsad låter så positivt. 

 

Inser här att mitt beslut kommer bli att springa Varvet. Men att känslan i baksidan på vänster sida sticker och gör att löpsteget blir lidande. Mitt andra bihang, dvs höger benet, var okej. Det är skonsamt att springa ute i skog och mark. Borde göra det oftare.

 

Kommer ner mot Gräshagen och för en gångs skull går det varken upp eller ner och jag känner efter. Jo då. Visst fan ska det gå. Så jag tar sikte på Jordbron och på vägen dit ligger tempot på strax under 4.30 och distansen uppåt 13 km. Och jag känner mindre och mindre i alla mina skavanker. Vadan detta? Jag tar Munksjön också. Känner mig stark och kikar till på klockan: ”5.50”. Vad ända in i fan? Ökar steglängden trots att jag egentligen ska hålla jämn fart och defintivt inte för fort. ”5.53”. Inser att jag blivit slav under klockan och förringat känslan. Skandalöst. När klockan hittade satellit igen var farten rejält uppskruvad. Och jag skämdes lite. Förlåt min egen känsla. Borde lita på dig oftare. 

 

Det där med att springa med klocka är ett kapitel för sig. Har sprungit utan under två lopp. ÖIS-Loppet 2013 och 2014. Två av mina bästa löpprestationer. En slump? Vet ej, men att gå på känslan under lopp när den enda tid som räknas är den som stannat i målfållan när man korsar linjen är inte att underskatta. På Varvet om två veckor kommer jag nog trots allt att köra med klocka för att hålla koll så jag håller bra fart. Eller så vågar jag släppa taget?

 

Nåväl. Jag gick i mål på Bellman med nästan 19 km på kontot. Nästan smärtfri förutom den sedvanliga som man bör ha om man sprungit i 90 minuter. Säger som min läromästare inom självplågeri – Peter Nilsson: ”Det kan aldrig vara farligt att bli trött.” En devis som jag försöker ha som ledord nuförtiden när träningstimmarna är färre men snittintensitet högre. Kan ha ett samband med mina skador för visso, men att bli trött är ändå aldrig farligt och bör vara målet för all typ av träning. 

 

Nu blir det Göteborgsvarvet 2015 för min del. Jag firade med en stenugnsbakad pizza som var sociala medier-kompatibel men som jag väljer att bespara eftervärlden trots allt. Sen rastade jag hunden i Idas park samtidigt som jag lyssnade på Kent väldigt högt i hörlurar. Här ett av verken som fått för lite mediatid från plattan TIgerdrottningen som släpptes för ett år sedan. Tänk er den en kylig försommarkväll i en blommande Idas park.