Intro – Kallet

Tjänstgöringen börjar tidigt i bloggfabriken. Om alla trötta arbetare ska få sitt till morgonkaffet gäller det att vara steget före. Speciellt om det är första dagen på jobbet…

 

Holaveden är lite som Bayern München. Världens kanske bästa fotbollslag med flera av sommarens tyska världsmästare i laget. Mario Götze som avgjorde hela kalaset till exempel. Vad nu tyska fotbollsspelare har för samband med konditionsidrottare som skriver mjölksyreromantik utmed östra vätterbranterna frågar ni er säkert. Jo, för att behålla sin plats på tronen har Bayern München haft strategin att värva sönder de klubbar som ämnar att göra anspråk på fotbollstronen i Tyskland. Utmanaren Borussia Dortmund är bara det senaste exemplet på när Bayern visat sina stora muskler och pekat på vilka guldkorn de vill ha. Mario Götze – Tysklands frälsare i sommarens VM-slutspel – tvekade inte att komma till Tysklands största lag trots att han vid det tillfället var stjärnan i det lag som revolterade som mest mot tysk fotbolls största maktfaktor. Själv tyckte jag det var väldigt märkligt att han inte ville vara med och bygga en ny stormakt i Dortmund och låta revolten övergå till makt. Men så har det alltid varit tydligen – när Bayern München kallar så kommer man. Något jag alltså haft svårt att förstå. Ända tills min telefon ringde för en vecka sedan…

 

Samtalet varade i ett par minuter. Ett par artiga hälsningsfraser utbyttes samtidigt som jag tillagade en strikt receptstyrd lasagne. I andra änden fanns en av talespersonerna för bloggen vars plattform du nu konsumerar: Johan Palmér. Han gick därefter rakt på sak: ”Kan inte du börja skriva för oss?”. ”Ajjemen!” var svaret. Inte ens ett uns av tvekan. Som om det vore det mest självklara. Kort därefter la vi på och jag fortsatte laga lasagnen (som sedan avnjöts två dagar senare i Sälen under det träningsläger som min kropp fortfarande hatar mig djupt för att jag genomförde). Ännu har jag inte tagit in att jag blivit en del av det bloggkollektiv som jag ofta refererat till i min egen blogg Amatörerna. Vad händer med den nu? Det har jag inte reflekterat över ens. Men en sak är solklar: När Holaveden kallar så kommer man. 

 

Nog om det. Nu är jag här. En katt bland hermelinerna – alltså en ÖIS:are bland Vistaiterna. Förhoppningen är att jag inte kommer försämra läsupplevelsen. Sen om den blir bättre låter jag vara osagt. Det kommer handla mycket om självömkan i mina inlägg. Och om den ständiga frågeställningen: Varför? Varför gör vi detta? Varför hatar vi det så mycket att vi älskar det? I förrgår var det skidgång i Ölmstad. 8 långa och 8 korta. Efter 4 långa gick jag mig så satans stum att det är ett under att jag kom upp för backen innan det blev onsdag. 9 timmars träning i helgen satte tydligen sina spår. Då hatade jag det men igår tänkte jag tillbaka på det och log. Varför? 

 

Nåväl. Robert Davidsson var namnet. 1988 var året jag föddes och växte upp på ett berg i Ölmstad. Är fotbollsspelaren som fattade tycke för att springa utan boll så mycket att fotbollen nu lagts åt sidan. Är utbildad journalist. Känd för mitt radioansikte. Har sprungit milen på under 35 minuter, har kanske rekordet på att springa om mest folk på Göteborgsvarvet och kallas för Sluggern i löparkretsar. Åker skidor också ibland och har fyra Vasalopp i bagaget. 

 

Jag har bloggat en del tidigare och vet att det ibland är svårt att avsluta blogginlägg. Särskilt ett ord som ”bagaget” är ett typiskt dåligt ord att avsluta med. Mitt tips är att damma av något klyschigt ordspråk. Denna morgon ska ni få något som ni dessutom kan få användning av. Ett mycket upplyftande ordspråk som jag kom över då mina ögon fastnade på en whiteboardtavla i Postens lunchrum i Mullsjö år 2010.

 

 

Skönt va?