Göteborgsvarvet är ett vackert lopp. Där har jag upplevt både himmel och helvete på sätt och vis. 2014 sprang jag det första gången. Startade i sista ledet vid 15.30 på eftermiddagen. Sluttid 1.25 och jag tror jag måste sprungit om 10 000 personer eller nåt i den stilen. Avenyn var inte nådig och armbågarna fick jobba. Men en kul upplevelse på grund av att jag valde glädjen.

2015 valde jag inte glädjen. Hade tidigt bestämt mig för att försöka gå för sub 80 minuter. Tränade hårt men lyssnade inte på min rygg som på ett eller annat sätt inte mådde bra. Ischiasnerven förlamade vänsterbenet stundtals men trots det skulle det löpas. Året före hade jag tampats med Arvid på Eksjö stadslopp och gjort en sub 35-tid och vips så var jag placerad i elitledet med startnummer 74 på bröstet. Jag kan utan vidare säga att jag vägde mest i det elitledet. Det blev en mardrömsupplevelse och en öppning som första 10 km vittnade om att jag skulle klara sub 1.20. Men nånstans innan bron tillbaka till fastlandet krackelerade både kropp och knopp. Avenyn var för jävlig och jag haltade till slut in på 1.24. Oändligt besviken men en lärdom rikare.

Det har blivit ett varv till men det är nu fem år sedan. 2018. Mitt bästa. Klockan stannade på 1.22.36. Det var ett varmt år som ändå gick vägen. Finns många fallgropar längs den där banan som är allt annat än platt. Stort lycka till alla ni som ska springa. Själv är jag vid Medelhavet. Kanske blir en sympati-halvmara, vem vet.

Upploppet 2018.

/RD