Så bra kan det gå om man får träff

Landsjön Runt visade sig från sin bästa sida. Ett perfekt arrangerat lopp med Olof B i spetsen. Palle i högform vid mikrofonen. Man kan tro att han är satt på jorden för att vara speaker. Robban tillbaka på löparbanan, härligt att se. Lillebror Johan gjorde ett nyckelpass inför Stockholm Maraton. Båda såg ut att ha bra träff i steget. Landsjön Runt är verkligen en pärla med så mycket potential. Den sjön borde alla runda nångång i livet.
I höstas slogs jag av en tanke att det inte borde vara helt orimligt att slå banrekordet runt sjön som är satt av David Nilsson 2018. Visserligen är David en betydligt mer komplett löpare än vad jag är, men jag började ändå inse att det kunde vara möjligt. Lidingöloppet på 1:42 indikerade på bra uthållighet och veckorna därpå sprang jag 14:05 på 5000 meter vilket visade på bra speed. Dessutom två lyckade resultat på terräng-SM där jag fick slita hårt båda dagarna visade på att jag fått både tjockare pannben och bättre tävlingsskalle.
I söndags var jag sugen på att gå för det. Precis som för bröderna Davidsson kände jag bra träff i benen på uppvärmningen. Jag hade för dagen valt att välja glädjen. Men planerna grusades när jag insåg vilken katastrof till motvind det skulle bli. Det var för tufft helt enkelt. Första två kilometerna bort till Bosgård gick på ca 6:40, där jag egentligen hade behövt ha 6:00. Jag vågade inte trycka för hårt i motvinden med risk för att gå helt slut vid ett senare skede. I backarna får man ta det försiktigt oavsett för att hushålla med krafterna, så där tror jag inte att jag tappade så mycket tid egentligen. I den branta nedförsbacken ner mot det gamla caféet tryckte jag på ganska hårt och den sista brodern Claesson fick släppa min rygg. På den bortre raken förbi Säby, Mykinge och egentligen hela vägen bort till Lyckås kunde jag hålla bra fart. Säkerligen ungefär lika snabbt som banrekordet. Sedan vänder man tillbaka mot Vistavallen, och alla som sprungit runt sjön och känt av motvinden på tillbakavägen vet vad jag pratar om. Det är tufft. Försökte pressa på där det upplevdes som stiltje, men det blir för hårt att springa så ryckigt dessvärre. Ska man slå ett banrekord behövs det dessutom lite draghjälp, eller kamp om segern, även sista kilometerna. Åtminstone för mig. David Nilsson gjorde det solo. Det är respekt och faktiskt ett väldigt bra resultat.
I mål på 38:28, nästan exakt en minut ifrån. Jag sa nångång i början av min löparkarriär att jag hade som mål att vinna Landsjön Runt. Nu är det avklarat.

/örnen

Andra reflektioner från loppet;
– Bra nivå när 3 löpare går under 40 minuter och dessutom 2 till på 40:03 + 40:04. Många gånger har man vunnit på tider mellan 42-43 minuter.

– Min tid var den 3e snabbaste någonsin. David Nilsson 37:27 samt Jan Rudolfsson 37:56.

– Olof B får lägga lite mer tid på att sätta ut kilometerskyltarna nästa år. Jag passerade 10km på 29:25, men då var det nog egentligen bara 9,4 på min klocka. Viss felmarginal hör till men 600 meter då har man höftat lite väl mycket. Mitt förslag är att anlita David Elgh och låta han gå ett varv med måttbandet, då vet man att det blir korrekt.

– Jag upplevde absolut inget strul med arrangemanget, sånt är underskattat. Många tävlingar man åker på så det ofta nåt som krånglar. Känslan som löpare är att det var ett bra beslut att skippa rullskidsklasserna.