Vi är oförändliga vi gör vad vi gör.

Vi förändras inte. Det är med vis sorg i grunden ett konstaterande. Den här bloggen måste dö. Det finns ingen som orkar med den eller vill ha den. Missförstå mig inte, den kan vara lite småkul. Och nyttig. Det har varit nyttigt för mig personligen att få uttrycka mig. Man lever ut bland små rader. Den kräver ytterst lite egentligen men den kräver minst fem minuter i veckan. Även om det är en liten insats så är det en insats. Vi har målat in oss i ett hörn, för att bloggen ska tuffa på så krävs det att stenen flyttas mellan alla fyra medlemmar hela tiden. Och det är bara att erkänna att det aldrig kommer fungera. Vi är vuxna nog nu att erkänna det. Det är lönlöst. Döden kan också vara en befrielse.

Tomas Haake är också trött. Han känner också att hörnen kommer allt närmre. Han är en av dom verkligt stora. Hans bedrifter är få förunnat. Erkända över världen till trots att det är så få som verkligen kan förstå dom. Han lever sitt liv i utkanten av Stockholm. Han spenderar sina dagar genom att gå fram och tillbaka mellan lägenheten och kontoret för hans livsverk Meshuggah. Han är trumslagare och textförfattare i ett ultratekniskt progressivt metalband sedan snart fyrtio år tillbaka.

Det är så tekniskt avancerat att det är nästan bara folk med musikalisk inblick som kan njuta av det. Vissa säger en hårdrockens Jazz men ja vet inte. Såg meshuggah live i början på tvåtusentalet och det smackade på men min musikaliska inblick var grund och språket jag talade inte desamma. Men dom återkommer årligen till mig.

Tomas musikaliska bana började i kyrkan och tog sedan sina vingar ut i världen. Hans fysiska spel är enormt och hans uthållighet är extrem. Meshuggahs final countdown heter Bleed. En låt som är svår att utelämna när låtlistan inför konserterna ska skrivas. Tomas känner att det blir tufft att spela Bleed om tio år. Hörnen kommer allt närmre. Det extrema är oförändrat, det är Meshuggah.

I Orsa sa vi att vi måste sparka Arvid om det ska bli någon ordning på det här. Men man sparkar inte nr10. Det är ovärdigt att spela med enbart backar. Det är sjukt att den här bloggen har funnits i åtta år. Det är sinnessjukt att Meshuggah har funnits i över 35.

Kolla på klippet här under vilket jobb Tomas är satt att göra. År efter år. Ni som såg den förklassiga dokumentären Hårdrock med export såg att man det finns klasser i att studera Meshuggah på musikuniversitet i USA och att Mikkey Dee benämnde det som räknerock kort och gott. Trummisen Anders Johansson sa strax före Jul att något som verkligen skulle vara roligt och utmanande skulle varit ett spela Bleed med Meshuggah med Meshuggah. Med alla spök noter och polyrythmer. Märk på videon när Tomas lägger ner stockarna under gitarrsolot. Det är ingen lätt match att hålla på. Men det är aldrig någon som sagt att det ska vara det heller. Det är oförändligt.